Gamereactor / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands / 中國 / Indonesia / Polski
Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
Gamereactor Sverige
recensioner
Call of Cthulhu

Call of Cthulhu

Cyanide Games har dukat fram galenskap, gamla gudar och en sjuhelvetes massa fisk. Göteborgar-André har recenserat, och han älskar ju fisk.


Facebook
TwitterReddit

Efter att ha djupdykt i Bloodborne på alla möjliga sätt så kan jag inte kontrollera mig längre. Minsta lilla spel som ens antyder att vara inspirerat av Lovecrafts historier om möten med uråldriga gudar ska konsumeras likt dyrlaxen på julbordet; snabbt, smaskande och utan någon som helst hänsyn eller respekt till andra. Jag har börjat läsa några av Lovecrafts kortare noveller, men i och med det tunga språket föredrar jag att ett spretans nytt konsolspel agerar berättare istället för en dammig bok.

Om man har kämpat sig igenom första världskriget så förtjänar man minsann lite lugn och ro. Det är precis så krigsveteranen och numera privatpliten Pierce har tänkt då han istället för att lösa brott spenderar dagarna med att röka och kröka på sitt schabbiga kontor i Boston. En knackning på dörren avbryter dock den lätt deprimerade och ständigt mardrömsplågade karln. En skallig man berättar att hans Dotter, Sara Hawkins och hennes familj har dött i en brand, men precis efter att han fick dödsbeskedet postades en tavla till honom. Sara är konstnär och motivet är minst sagt uppseendeväckande. Målningen föreställer något kreatur, avbildat på ett religiöst manér med någon typ av ockult symbol faststämplat på varelsens bröst. Pierce får uppdraget att undersöka omständigheterna kring dotterns död, så han skuttar ombord på en skuta och åker ut till ön Darkwater som ligger en bit utanför Boston.

Call of Cthulhu
Darkwater huserar mer än bara snedbyggda fiskebodar och nedkrökade öbor. Här finns ett helt helvete av galenskap och ockulta kopplingar som inte ens självaste Vatikanen kan rå på.

Efter en dyster båttur som detektiven förstås kedjeröker sig igenom stiger jag iland och blir ganska omedelbart helt omkullvält av atmosfären och stämningen. Cyanide lyckas genom sin avskalade berättarteknik bädda in mig totalt och göra varenda detalj hutlöst intressant. Darkwater är en nedgången fiskarstad som en gång försörjde sig på att jaga valar. Ekonomin glänste länge, fram mot mitten av 1800-talet då valfångsterna blev allt mer sällsynta. Kaptenen som körde mig till ön, krögaren i baren, de grinigt berusade invånarna talar alla om fiskkrisen som sedan avbröts av en mystiskt mirakulös fångst som räddade den lilla byns ekonomi. Samtidigt har en okänd kvinna ett totalt grepp över öns olika invånare då hon kontrollerar spritimporten, så alla företagarna är mer eller mindre i hennes våld. Snuten är på plats i hamnen för att undersöka en ihjälslagen späckhuggare. Någon har klottrat märkliga ord på stans heliga staty. Det ligger minst sagt en rejäl mystik över byhålan, men det får faktiskt vänta. Jag är en sprithungrig dundersnut som måste upp till Sara Hawkins jättelika jättevilla uppe på berget och undersöka omständigheterna kring den påstådda branden, så jag kan få betalt någon gång och lämna det melankoliska Darkwater bakom mig.

Call of Cthulhu
Micolash?

Pierce har färdigheten att (precis som i många andra snutlir) återskapa ett händelseförlopp utefter ledtrådarna han hittar och mycket riktigt finns det lite oklara omständigheter kring branden som allt eftersom slungar ned honom i ett så djupt psykiskt helvete att han inte kan skilja på dröm och verklighet längre. Cyanide Games stoppar ofta in drömlika inslag i verkligheten vilket passar fint, åtminstone för mig som vanligtvis hatar renodlade drömmar i film och spel då de aldrig känns relevanta för berättelsen i stort utan används mer som en ursäkt för att bygga stämning på ett billigt sätt. Vidare skiljer sig Call of Cthulhu ganska mycket från andra skräckspel som exempelvis Resident Evil 7, The Evil Within 2 och Alien Isolation genom att inte envisas med att protagonisten ska vara helt ensam och övergiven hela tiden. Pierce är i mycket högre utsträckning tillsammans med någon. Detta gör på det stora hela att äventyret inte är lika psykiskt krävande som rysartorskar är vana vid, vilket hade varit ett problem, om det inte vore för att berättelsen är så förbannat intressant. Jag har nog aldrig varit så nyfiken på minsta lilla bok eller ledtråd som jag samlat på mig. Alltsammans har ett syfte, välförankrat till antingen karaktärerna i Darkwater eller myten om att ett sovande gudskreatur kan ha närmat sig och börjat lägga sin manipulerande kraft runt vårat medvetande.

Problemet är dock att det tekniska inte är så vackert. Grafiken, framförallt alla miljötexturerna är risiga och föråldrade, samtidigt som alla karaktärers trutrörelser rimmar riktigt dåligt med rösterna. Vädereffekterna, oftast en tät dimma som susar omkring Pierce liknar mer ett filter som slängts över spelkameran och ljussättningen i sig känns en aning gammal. Även karaktärsanimationerna hade behövt lite flottigt smörj i lederna för att mjuka upp stelheten, men trots alla dessa tekniska tillkortakommanden blir jag våldsamt nedtryckt i den mystiska berättelsen och akut spelnödig så fort ett kapitel tar slut - mycket tack vare grym bandesign och snyggt varierande platser att besöka.

Spelbarhetsmässigt är inte Pierce någon hårdnackad karlakarl som delar ut stryk till alla uppkäftiga fiskarlodisar han möter. Mestadels snackar han sig ur konflikter, och beroende på hur mycket jag har höjt hans analytiska förmåga eller kunskap om det ockulta så öppnas vissa dialogval upp. Detta gör att du kan styra berättelsen till vissa mått, absolut inte i stil med Detroit: Become Human, men det finns minst två olika slut och något val gjorde att jag aldrig riktigt avslutade en sidokaraktärs kompletta berättelse. I stort kände jag aldrig att varken valen eller möjligheten att utveckla vissa egenskaper gav speciellt mycket. Stora delar av Call of Cthulhu ger också känslan av stora ambitioner från Cyanide Games men som i slutändan skalats ned till lite av mycket istället för några djupare spelsystem. Förra året var det snack om möjligheter att rekrytera olika karaktärer, bygga relationer med dem vilket sedan ledde till att du kunde skicka ut dem på uppdrag från ditt högkvarter. Jag har då aldrig sett röken av dessa möjligheter.

Call of Cthulhu
Pierce flyr hellre än att stå rakryggad mot alla hemskheter. Han har dock klaustrofobi sedan kriget och kan inte stanna alltför länge i trånga gömställen innan skräcken tar kol på honom.

Så hur läskigt är Call of Cthulhu egentligen? Den riktiga paniken i skräckspel får jag när självaste Dödssatan rusar bakom mig och skriker, och sådana moment finns det en lagom mängd av, medan själva huvuddelen av spelet handlar om utforskande, leta ledtrådar, några pusselmoment och att dyka ned i galenskapen via en ordentlig ruga med extremspännande mellansekvenser. Så nej, Call of Cthulhu är inte lika läskigt som Resident Evil VII: Biohazard eller Creative Assemblys xenomorph-spel. Det är alldeles lagom. Fantastisk mellanmjölk, precis när du behöver det, som variation till storgroggarna.

Call of Cthulhu
Ännu en Cthulhu-inspirerad skräckhistoria, The Sinking City, släpps nästa år och självklart kommer vi ställa det och Cyanides galenskapsberättelse mot varandra i en matig versus-artikel.

Som du hör finns det en del tekniska brister och spelbarhetsmässigt är Cthulhu en smula besläktad med Walking Simulators även om det inte utger sig för att vara det. Jag har dock haft vansinnigt roligt med spelet. Den psykiska skräcken blandat med snutthriller-berättande och Lovecrafts enastående skräckkoncept av mänskligheten som vill närma sig gudar funkar perfekt. Cyanide Games har något finsmort berättarknep som jag inte riktigt kan sätta fingret på, eller så är det bara Lovecraft-magin som charmar upp mig igen. För jag har aldrig tidigare på helt eget initiativ spenderat så mycket tid i menyer på att bara läsa om olika föremål och karaktärer och vartenda kapitel har varit nervkittlande. Cyanide har uppenbarligen fått stryka en del innehåll från spelet under utvecklingens gång och inte fullföljt sin ambition. Trots det... Trots tekniska tillkortakommanden, dålig artificiell intelligens, det mjäkiga slutet, så är Cthulhu (eller Tjuttlu som Kim hade kallat det) en härlig och kravlös mysrysare förlagd i en underbar atmosfär.

07 Gamereactor Sverige
7 / 10
+
Grym bandesign, intressanta karaktärer, berusande berättelse, varierad spelbarhet, perfekt avskalat informationsbibliotek i menyerna
-
Ful grafik, risiga animationer, slutet var en besvikelse
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här