Kingdom: Two Crowns

Jag har, i ärlighetens namn, inte spelat någon av de två föregångarna till Kingdom Two Crowns och således hade jag ingen större tippande uppfattning innan jag satte mig med det. Vilket i och för sig är bra, då det är lite av grundtanken med recenserande; man går in neutralt. Det första som slår mig när jag startar upp det, är den ofrånkomliga retroflörten. Grafiken härstammar från de lättsamma plattformsäventyren under det sena 80-talet, alternativt tidiga tuggummipop-decenniet och fångar mig direkt.

Historien kretsar kring att du, i egenskap av drottning, måste leverera en krona genom outforskade land. Men skam om det vore så enkelt som att haspla sig upp på hästryggen, galoppera igenom det otroligt vackra landskapet och när du kommer fram till vad jag antar är någon form av slott, dunka på porten. Eller, om ingen öppnar, kasta in guldkransen genom brevinkastet och dra hem till Friends igen. Nej, här ska det utforskas, erövras och byggas upp efter vägen.

Denna premiss är i princip hela spelet. Du vandrar fram i ett pixelperfekt 2D-landskap som, trots att det är omsorgsfullt detaljerat och kärleksfullt utsmyckat, tröttar ut i längden. Det låter konstigt, så låt mig förklara. Bygger gör du genom att lägga insamlade mynt (som kommer av olika aktiviteter eller fällda djur) på marken i utbyte mot byggnationer. Om du kan bygga eller ej framgår av en liten markering i form av en cirkel (och genom att hålla ned nedpil) släpper du lika många mynt som markeringar, i utbyte mot en snabbt växande struktur (som växer markant genom olika stadier).

Kruxet här är att planera. Även om dina bågskyttar genererar mynt (efter att du byggt upp ett försvar)genom att släna pilar på kaniner och andra, lilla, ruskprickar, kommer de inte stå som spön i backen. Satsa på att bygga en fungerande proviantkaravan (kostar bara ett mynt per färd) så kommer du generera inkomst att utveckla vidare. Bygg murar, handelsplatser och fäll träd för att expandera muren. Olika stationer kan även uppgraderas ett visst antal steg (vilket är till en högre kostnad, men som medför en potentiellt högre utbetalning). Men tag varning! Fiender kan anfalla och kommer de i närheten kan de inte bara sabba muren, utan om de bumpar in i dig, nalla av stadskassan. Eller, i värsta fall; ta kronan som pryder ditt huvud och springa iväg med den. Och då de är snabba små rackare - kan du inget annat göra än att se på hur skärmen centreras på kronan som, ovanpå illbattingen i fråga, försvinner iväg. Game over.

När du uppgraderat ett område maximalt, blir det till att hugga ned ett träd och fortsätta framåt. Ja, utforskningen sker på samma X-axel, några meter framåt i taget. Vandrar du dit och inte bygger något, omges du av mörker och det ända som håller dig sällskap är den fagert sprakande facklan. Men när du driver in och likt en järnvägsentreprenör, skoningslöst etablerar dig på erövrad mark, följer ljuset med. Det är mellan planeringen, tillverkningen och utbyggnaden, som spelet visar, vad jag anser,både sitt starkaste och svagaste kort. När du inte spenderar mynt är det väntan som gäller (inget är som väntas tider). Du vandrar runt på din häst och hoppas på att mynt ska dyka upp. Eller att karavanen ska komma tillbaka. Det kan också, oturligt nog, vara så att du blir anfallen och det som producerar mynt - förstörs. Då kan det bli kämpigt. Du kan dock alltid starta om. Eller springa vidare och hoppas på att snubbla över en ny guldgruva.

Spelets plus är dess grafik (som du kanske redan läst dig till att jag älskar), dess ljudeffekter och dess soundtrack. Allt från klämtade klockor till porlande vattenfall låter rent ut sagt ljuvligt och musiken som då, då tvinnar in sig i bakgrunden påminner om folksagorna eller underhållningen kring riddarnas runda bord. Inget jag kan säga utom tummen upp här.

Jag nämnde tidigare att spelets största kort också är dess största svaghet. Och vad jag menar med det är dess tempo. Ibland kan väntetiderna, då du bara knallar omkring i väntan på nästa utbetalning bli lite för långtråkiga. Vissa kanske vandrar vidare och söker nya äventyr, men jag föredrar att göra det med några slantar i penningpungen. Eller bara uppgradera allt på en plats så mycket det går. För att summera Kingdom Two Crowns, det är ett tower-defense-spel med inslag av mikrostrategi som, beroende på din inställning till genren som helhet, antingen kan roa under kortare stunder, eller trötta ut totalt. För jag har rätt svårt att se mig själv sitta och sänka timme efter timme i det här under en längre tid. Tyvärr. För sett till produktionen skiner skaparglädjen igenom, men råge.