Monster Boy and the Cursed Kingdom

Monsterboy and the Cursed Kingdom är alltså så nära en nystart för Segas ikoniska Wonderboy-serie (även känd som Monster World) som man kan komma. Saken är den att det är utvecklat och utgivet av en av originalutvecklarna, men Sega själva har ingenting med det att göra. Med det sagt så saknar det inte samma charm och inbjudande upplägg som förlagorna. Faktum är att det vid första anblick överöser dig med en skopa diabetesframkallande plattformscharm som direkt för tankarna tillbaka till genrens glänsande storhetstid.

Du ikläder dig rollen som Jin, en härlig blandning mellan Kingdom Hearts Sora och valfri Pokémon-tränare och som sällan drar sig för att lägga in lagom kaxiga skämt eller kommentarer då tillfälle ges. Jag föll direkt för Jins energiska personlighet och när jag släpptes lös i Monster World (japp, det heter så) dröjde det inte länge förrän jag stötte på några av spelets andra, trevligt skrivna, karaktärer. Det börjar med att du sitter och fiskar, helt i din egna värld, då din farbror flyger förbi på en tunna till bredden fylld med nektar och börjar kasta otrevliga besvärjelser runt omkring sig. Lång historia kort så har han vaknat på fel sida av sängen och hotar nu att, med hjälp av sin tunna, trollspö och galna jakt på mer nektar, fullkomligt förstöra kungariket. Och efter att ha försökt stoppa honom en gång, har han förvandlat dig (tillsammans med i princip alla andra invånare) till djur. I ditt fall en riktigt tillbakalutad gris. Till att börja med.

Så det blir upp till dig att försöka ställa allt till rätta igen och detta genom att ge dig ut på en resa genom den underbart gulliga värld som FDG Entertainment målat upp. Under äventyrets gång kommer du att ta flera skepnader (så grisen är inte permanent) och samtliga innebär olika stridsstilar och förmågor. Medan du i din mänskliga form kan använda både svärd och sköld, kan du som grisen använda luktsinnet för att sniffa dig till lösningar, alternativa vägar eller vad som ska göras härnäst. Detta ger en välbalanserad utmaning som hela tiden ger dig hjärngympa, samtidigt som det aldrig blir för oöverkomligt. Som det ska vara, med andra ord.

Detta är mycket tack vare logiskt designade banor som istället för att hålla dig i handen, försiktigt drar lite i lillfingret. Detta i form av ritningar i bakgrunden och på så sätt hamnar du sällan i situationerna där du inte vet vad du ska göra för att ta dig vidare. Det ska dock sägas att jag, under mina sessioner, sprang på ögonblick som genererade huvudkliande. Så helt felfritt är det inte.

Du har säkert redan läst dig till det, men det här är i grunden ett ganska grundläggande plattformsäventyr där variationen består i att du, under resans gång, byter karaktärer som besitter olika specialförmågor. Och det är inget fel med det; spelet bockar av varje check utan bekymmer. Det som verkligen lyfter det är atmosfären. Från det att du startar upp det till att du har stängt av det - lovar jag att du kommer ha haft ett leende fastklistrat på läpparna, mer eller mindre konstant. Redan under introt får jag smak för spelets grafiska stil, som påminner om de där romantiserade lördagsmorgnarna när man inte var mer än en tvärhand hög - Pokémon (eller valfritt animerat alternativ).

Banorna är härligt färglagda, målade med skarpare paletter som är som tagna direkt ifrån det sena 90-talets tecknade serier. Och fienderna är designade med samma skojfriska (och retrokultiga) estetik som Cuphead. Andra liknelser är Maple Story, som gör sig påmind då världen och karaktärernas storlek påminner om Wizets onlinepartaj (här har de dock inte konstant sura miner).

Ytterligare en anledning till varför detta står sig som ett av (när denna recension publiceras, fjolårets, gott nytt på dig!) bästa plattformar, är musiken. Med hjälp av stråkar, syntar och om mitt öra inte sviker, en och annan trumpet, känner jag direkt hur spänningen och ivern över att få ge mig ut på romantiskt sagoinspirerade äventyr kickar in. Känslan av att dräpa onda makter, munhuggas med min trofasta sidekick och att... rädda dagen, infinner sig direkt. Under just introt slåss bilder av Bumbibjörnarna, Pokémon, Digimon och även en bit Sailor Moon framför näthinnan. Det är gulligt, motiverande, lagom ostigt och alldeles underbart (samma sak med bakgrundsmusiken under banornas gång). Lyssna själva.

Monster Boy and the Cursed Kingdom är nästintill perfekt (därav min nia) men det är inte utan en och annan fallgrop. Dessa, om än väldigt små, består mest i att vissa skepnader av vår hjälte inte är lika roliga att spela eller att jag till och från kunde hoppa upp och ned mitt i tomma intet och kassera in mynt efter mynt. Sistnämnda tror jag är en bugg och hoppas på en patch, medan det förstnämnda enbart är en personlig preferens. Sen, självfallet, ska intresse och uppskattning för genren som sådan också tillkomma för att du ska få ut så mycket som möjligt av det. Med det sagt så är Monster Boy and the Cursed Kingdom en charmig, snäll, komisk, spännande, utmanande och allmänt mysig upplevelse som jag ändå tycker alla borde pröva på. Och ja, det är ett respektabelt arv som heter duga.