Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Gamereactor Sverige
recensioner
Jump Force

Jump Force

Bandai Namco serverar spelvärldens hittills bästa manga-fruktsallad med något för bokstavligt talat alla smaker. Manga-entusiasten Jonas Mäki har recenserat Jump Force...

Det var i mitten av 90-talet, internet var fortfarande ett tämligen okänt begrepp för gemene man och jag gick i gymnasiet i den omotiverat stora Wargentinskolan i Östersund, vilket är en av Sveriges största. Jag nämner sistnämnda eftersom vi tack vare det var en av de skolor som fick internet först och som blivande elektriker fick jag vara med och dra fiber på Wargentin.

För att göra en lång historia kort, så spenderade jag runt 9% av min tid på nätet med diverse chatforum, runt 1% med faktiskt skolarbete och cirkus 90% av min tid med att sluka allt manga-relaterat. Det var ett intresse som senare ledde till att jag och vänner grundade Sveriges då största manga-förening, och tidningen Shonen Jump (som snarast liknar en telefonkatalog sett till både tjocklek och tryckkvalitet) kom att bli min favoritlektyr under flera års tid - så till den milda grad att jag pluggade japanska för att ta mig igenom den.

Jump ForceJump Force
Striderna urartar på det där sättet det gör i bra animés finalstrider, fast här händer det varje fight.

Nu är Jump Force äntligen här, och jag kan knappt begripa att det ens är verklighet. För även om ett flertal av figurerna bara är kända för de som verkligen älskar just manga, så är det att jämföra med ett spel innehållandes He-man, Transformers, Spider-Man, G.I. Joe, Batman, Spawn, Ninja Turtles, Robotech och Predator. Samt många fler. Kort sagt ett spel som aldrig borde kunna bli verklighet, men som på något sätt i dessa struliga tider av rättighetskrångel ändå baxats igenom diverse jurister och förhandlingar - för att nu erbjuda den möjligen mest färgstarka ensemblen i ett fightingspel någonsin.

Och tack vare det kan vi nu leverera Narutos förödande Rasengan mitt emellan ögonen på Monkey D. Luffy, göra långa air-juggles i rollen som Himura Kenshin och få Son Goku att flyga all världens väg efter att ha blivit nitad av en smaskig Detroit Smash levererad av självaste Izuku "Deku" Midoriya. Fanservice-nivån är direkt löjlig, och eftersom figurerna inte alls hör ihop egentligen, har Bandai Namco gett spelet en säregen stil för att få alla karaktärer att passa ihop.

Jump ForceJump Force
Bakgrunderna är lite livlösa, men gömmer hemligheter och låter dig fortsätta striderna på annat ställe än där de började.

Därmed ser karaktärerna semirealistiska ut, trots att de fortfarande är manga-kämpar och det ger en mycket iögonfallande look som jag verkligen älskar. Faktum är att det första du överhuvudtaget gör i spelet är att snickra din egen kämpe. I karaktärsskaparen väljer du mellan olika rätt typiska manga-frippor, lägger till sådant som färg på ögon och eventuella ärr eller tatueringar samt adderar kosmetiska detaljer som prickar i pannan eller streck på kinderna som får karaktären att kännas som hämtad från någon populär manga. Du får till och med justera din karaktärs attacker och förmågor i takt med att du levlar upp denne.

Som i alla fightingspel, och i synnerhet japanska sådana, finns en krystad story. Att förklara varför alla dessa figurer som inte alls hör ihop nu ska slåss med och mot varandra kräver en god portion fantasi naturligtvis, och här har serievärldarna börjat smälta samman med vår egen och Dragonball-ruskpricken Frieza tycks vara orsaken. Lösningen blir att starta elitstyrkan Jump Force för att befria jorden från manga-invasionen där du själv ska spela nyckelrollen.

Jump Force
De vansinniga specialattackerna för tankarna till GF-Summons i Final Fantasy-serien.

För det mesta kommer du springa omkring i en hyfsat stor hubbvärld (som tyvärr även fungerar som väldigt långsamma menyer) och göra uppdrag, pyssla med dina upplåsta förmågor och köpa nya grejer. För mig är det väldigt sällan fightinggenren är något jag vill sysselsätta mig med på egen hand eftersom det i slutändan ändå alltid handlar om att spela X antal matcher mot datorkontrollerade motståndare med ganska liten variation. Problemet är ju att fightingspel har så otroligt mycket nerv. De där sekunderna då man bara tittar på varandra och försöker lista ut vad den andra nu kommer ta sig till, är halva orsaken till varför jag älskar fightingen, och mot datorkontrollerade motståndare försvinner alla former av så kallade "mind games".

Jump Force
Jump ForceJump Force
Jump ForceJump Force