Jump Force

Det var i mitten av 90-talet, internet var fortfarande ett tämligen okänt begrepp för gemene man och jag gick i gymnasiet i den omotiverat stora Wargentinskolan i Östersund, vilket är en av Sveriges största. Jag nämner sistnämnda eftersom vi tack vare det var en av de skolor som fick internet först och som blivande elektriker fick jag vara med och dra fiber på Wargentin.

För att göra en lång historia kort, så spenderade jag runt 9% av min tid på nätet med diverse chatforum, runt 1% med faktiskt skolarbete och cirkus 90% av min tid med att sluka allt manga-relaterat. Det var ett intresse som senare ledde till att jag och vänner grundade Sveriges då största manga-förening, och tidningen Shonen Jump (som snarast liknar en telefonkatalog sett till både tjocklek och tryckkvalitet) kom att bli min favoritlektyr under flera års tid - så till den milda grad att jag pluggade japanska för att ta mig igenom den.

Nu är Jump Force äntligen här, och jag kan knappt begripa att det ens är verklighet. För även om ett flertal av figurerna bara är kända för de som verkligen älskar just manga, så är det att jämföra med ett spel innehållandes He-man, Transformers, Spider-Man, G.I. Joe, Batman, Spawn, Ninja Turtles, Robotech och Predator. Samt många fler. Kort sagt ett spel som aldrig borde kunna bli verklighet, men som på något sätt i dessa struliga tider av rättighetskrångel ändå baxats igenom diverse jurister och förhandlingar - för att nu erbjuda den möjligen mest färgstarka ensemblen i ett fightingspel någonsin.

Och tack vare det kan vi nu leverera Narutos förödande Rasengan mitt emellan ögonen på Monkey D. Luffy, göra långa air-juggles i rollen som Himura Kenshin och få Son Goku att flyga all världens väg efter att ha blivit nitad av en smaskig Detroit Smash levererad av självaste Izuku "Deku" Midoriya. Fanservice-nivån är direkt löjlig, och eftersom figurerna inte alls hör ihop egentligen, har Bandai Namco gett spelet en säregen stil för att få alla karaktärer att passa ihop.

Därmed ser karaktärerna semirealistiska ut, trots att de fortfarande är manga-kämpar och det ger en mycket iögonfallande look som jag verkligen älskar. Faktum är att det första du överhuvudtaget gör i spelet är att snickra din egen kämpe. I karaktärsskaparen väljer du mellan olika rätt typiska manga-frippor, lägger till sådant som färg på ögon och eventuella ärr eller tatueringar samt adderar kosmetiska detaljer som prickar i pannan eller streck på kinderna som får karaktären att kännas som hämtad från någon populär manga. Du får till och med justera din karaktärs attacker och förmågor i takt med att du levlar upp denne.

Som i alla fightingspel, och i synnerhet japanska sådana, finns en krystad story. Att förklara varför alla dessa figurer som inte alls hör ihop nu ska slåss med och mot varandra kräver en god portion fantasi naturligtvis, och här har serievärldarna börjat smälta samman med vår egen och Dragonball-ruskpricken Frieza tycks vara orsaken. Lösningen blir att starta elitstyrkan Jump Force för att befria jorden från manga-invasionen där du själv ska spela nyckelrollen.

För det mesta kommer du springa omkring i en hyfsat stor hubbvärld (som tyvärr även fungerar som väldigt långsamma menyer) och göra uppdrag, pyssla med dina upplåsta förmågor och köpa nya grejer. För mig är det väldigt sällan fightinggenren är något jag vill sysselsätta mig med på egen hand eftersom det i slutändan ändå alltid handlar om att spela X antal matcher mot datorkontrollerade motståndare med ganska liten variation. Problemet är ju att fightingspel har så otroligt mycket nerv. De där sekunderna då man bara tittar på varandra och försöker lista ut vad den andra nu kommer ta sig till, är halva orsaken till varför jag älskar fightingen, och mot datorkontrollerade motståndare försvinner alla former av så kallade "mind games".

Därför föll det sig naturligt att jag istället gjorde som jag brukade när fighting ska avnjutas, och bjöd över goda vänner för att dela ut stryk. Fighterna spelas i lag, tre mot tre, där du väljer din ensemble. Till skillnad från i exempelvis Marvel vs Capcom-spelen, som många nog har erfarenhet av, är livmätaren mellan de olika karaktärerna delad. Att byta karaktärer under matchen handlar därmed om att överrumpla motståndaren och om att göra gemensamma attacker med två figurer snarare än att få in en kämpe med full livmätare.

Själva fightingen är fullkomligt blixtsnabb. Eftersom jag inte hade tålamodet att gå igenom hjälpsektionen när jag fick spelet, startade jag omgående en match i hopp om att få slunga Kamehamehas vilt omkring mig. Facit blev att jag inledde min karriär som boxningssäck snarare än manga-hjälte. Svårighetsgraden är oväntat högt ställd och även på lättaste svårighetsgraden fick jag fokusera, och då brukar jag ändå klara mig rätt bra i denna genre.

Nåväl, efter lite träning börjar spelsystemet sitta. Vid en första anblick är det väldigt fladdrigt och knappmörsarvänligt. Jag till och med uppmuntras att göra combos genom att hamra på en och samma knapp. Lyckligtvis bedrar skenet och ju mer jag spelar, ju mer inser jag vad som faktiskt gömmer sig i Jump Force.

Trots den höga hastigheten är karaktärerna hela tiden inriktade på varandra, och det är alltså ingen risk att du går och levererar hoppsparkar i tomma luften, vilket annars är vanligt. Det gör att jag kan fokusera på att försöka se min motståndarens öppningar och kvickt dasha fram för att försöka inleda en combo när jag bedömer att tillfället är rätt. Och gör denne något överilat är jag blixtsnabbt framme med någon absolut vansinnig superattack såsom Gaaras sandtortyr Sabaku Sôtaisô Fûiin, vilken tar över hela skärmen på ett sätt som är så episkt att egentligen inget annat i fightinggenren riktigt kan jämföras. Tänk GF-Summons i Final Fantasy VII-IX, ungefär.

Till det kommer ganska sofistikerade system för försvar med både kontringar och rappa förflyttningar. Det gör att det hela tiden gäller att ha stenkollen på vad motståndaren gör, för rätt vad det är så byter han figur och Jotaro Kujo (JoJo's Bizarre Adventure) ersätts av Kenshiro (Fist of the North Star) som dyker upp i din sida utan förvarning och tokmasserar dina njurar medelst stenhårda knytnävar.

Den drygt 40 karaktärer stora uppställningen strykpåsar (som kommer att växa med minst nio DLC-figurer) är glädjande nog väldigt varierade spelmässigt med en bra blandning av kämpar för mer avancerade spelare och sådana som är mer rättframma. Son Goku själv är exempelvis inget knussel utan bara stenhårda sparkar och slag samt våldsamma superattacker, detta medan Boruto kräver konstant rörlighet och Yusuke lär vara en kämpe som framför allt mer avancerade spelare gillar. Och jag vill även nämna tjejtjusaren Sanji från One Pice som är otroligt mångsidig - men som inte kan slåss mot kvinnliga kämpar eftersom han vägrar skada dem. Något som ofta leder till milt sagt bisarra matcher.

Jag såg själv mest fram emot att få lira som Kakashi från Naruto och Shishio från Rurouni Kenshin, men de båda konkurrerades snabbt ut av en annan hjälte. Istället blev min favorit nämligen City Hunter-protagonisten Ryo Saeba som tagit med sig en arsenal krutvapen till striderna som hade fått självaste Punisher att känna sig naken vid en jämförelse. Det ger honom en bra räckvidd samtidigt som han är snabb och stark, och det skulle inte förvåna mig om han är en av de första figurer som åker på en nedgradering när det blir dags för balansering.

Fightingspel med fri rörlighet brukar ofta bli väldigt fladdriga och oprecisa. Visst finns små rester av detta även här, i synnerhet innan du vant dig vid tempo och spelsystem. Men ändå. Det fungerar mycket bra trots enorm spännvidd på över 40 karaktärer och den fanservice som gömmer sig här är något endast Super Smash Bros Ultimate kan matcha. Visst hade laddningstiderna och menyerna gärna fått förenklas och singleplayern är seg, men det är sammantaget petitesser på ett i övrigt kanonkul manga-fightingspel som på flera sätt är en våt dröm för min egen del och Jump Force lär underhålla kungligt lång tid framöver.