Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Gamereactor Sverige
recensioner
Crackdown 3

Crackdown 3

Adam har hoppat över hustak och sprängt barrikader i Crackdown 3, ett spel som känns roligt, men samtidigt alltför gammalt...

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annons

Detta är en recension av Crackdown 3-kampanjen (inklusive co-op). Vi har tyvärr inte fått tillgång till Wrecking Zone-multiplayerläget i tid för recensionen så kan ej ha med detta i åtanke eller betyget.

Crackdown var en positiv överraskning för mig 2007. På förhand såg det oerhört fult och monotont ut, och det var exakt detta på många sätt, men det var fortfarande ett spel som verkligen drog igång förra generationens mer öppna genre av öppna sandlådevärldar tillsammans med Just Cause. Det var enkelt men stimulerande medan jag och några kompisar hoppade runt i Pacific City och krossade gangstrar med lastbilar på ett sätt så jag inte ångrade att jag från första början först köpte spelet för att få tillgång till Halo 3-betan samma år. Crackdown 2 var ett spel jag helt missade som flög under min radar bara några år senare och Crackdown 3 har sakta svävat runt bland sina mytomspunna moln och försenats gång på gång, fram tills nu. Det känns ärligt talat som att de hade kunnat gå tillbaka till ritbordet ett tag till.

Världen håller sakta på att gå åt skogen i början av Crackdown 3. Stad efter stad världen över har släckts ner efter mystiska attacker, regeringar rasar och befolkningar flyr i jakten på grönare ängar. Men mitt i det spridande mörkret står New Providence, en stad styrd av det ondskefulla företaget Terra Nova, som fortsatt växer och haffar upp flyktingar i jakten efter billig arbetskraft och ondskefulla experiment. The Agency, organisationen med varumärkets ikoniska superagenter, skickar ut en styrka för att undersöka saken... och blir sprängda ur himlen direkt. Så spelet börjar med att vår agent, som vi får välja ur en lista av olika utseenden med minimala erfarenhetsbonusar, vaknar upp med nollställda krafter och måste nu bygga upp en motståndsrörelse och störta Terra Novas regim av karikatyriskt onda individer.

Crackdown 3
Crackdown 3Crackdown 3
Staden kanske ser imponerande ut i skala, men är väldigt enkel och ofta ful om man tittar närmre

Upplägget är simpelt och ibland frustrerande luddigt, men det är egentligen bara en ursäkt för att vi snabbt ska börja skapa kaos i New Providence och röja runt och Crackdown behöver såklart inte vara så mycket mer än så. Det första spelets upplägg med en stad övertagen av åtskilliga gangstrar och kriminella gäng var knappast Shakespeare, men det var fortfarande roligt att skutta runt och samla Agility-bollar på de olika byggnaderna. Det stora problemet är att Crackdown 3 på många sätt känns väldigt gammalt och väldigt långsamt i sin början.

Direkt efter spelets introduktion känns det som att jag tagit en portal 12 år tillbaka i tiden för det är inte så hemskt mycket som är annorlunda till en början. Saker är glansigare och har den där högre upplösningen och HDR som mitt Xbox One X kan leverera utan större problem, men det vad som renderas framför mig är föga imponerande. Boxiga, simplistiska byggnader, enkla karaktärsmodeller och en allmänt livlös stad som knappt reagerar på vad jag gör till en början. Hade det inte varit för att striderna i slutet kan bli ganska extrema och att stadens skala är större hade detta kunnat vara ett spel till Xbox 360 utan för många modifikationer och jag förstår inte vart alla år av extra utveckling tagit vägen, för detta är i princip minsta möjliga man kan göra för en uppföljare.

Crackdown 3
Riktiga bosstrider är uppskattat även om många är oerhört simpla.

Grunderna är fortfarande detsamma och seriens mantra "skills for kills" är fortfarande sann; Det kaos jag väljer att sprida över fienderna belönar oss sakta med erfarenhetspoäng beroende på vald metod. Slår vi skurkarna i ansiktet så får vi mer poäng i vår styrka och använder vi spridda skurar av målsökande raketer så får vi mer erfarenhet i explosiva vapen. För varje nivå jag går upp får jag utökat arsenal, förmågor eller bonusar till dessa kunskaper. Det är ett ärligt talat beroendeframkallande system, speciellt när det kommer till ens rörlighet och den tillfredsställande jakten på de gröna bollar som finns strödda över stadens arkitektur. Om det är något som kanske är markant förbättrat över föregående spel så är det att spelkontrollen känns tajtare och att göra precisionshopp känns bättre än någonsin.

Vapenutbudet har också blivit bättre. Nu är ett maskingevär och ett raketgevär inte längre det ultimata du kan ha med dig i en strid utan det finns en mer varierad form av förstörelse. Granatkastare, klustermissiler, lasergevär, magnetvapen och så vidare kan nu hittas och låter oss anpassa vår spelstil lite mer. Det mesta slutar ändå med stora explosioner och kaos, men vi kan nog alla hitta olika vapen vi själva föredrar att ta med oss ut. Och även om det tar ett par timmar innan dess så kommer det också ett större utbud av fiender vi kan ta oss an vilket är positivt. Dödsrobotar, droner, mechs och bepansrade fordon kommer under spelets gång att försöka hindra din framfart och det är då spelets vapen och rörelsesystem faktiskt tillsammans känns nödvändigt och givande. Det är fortfarande inte en enorm vidareutveckling av seriens koncept, men det är fortfarande en positiv förändring.

Crackdown 3
Crackdown 3Crackdown 3
Det är fortfarande tillfredställande att se sin agent fysiskt förändras under spelets gång.

Ännu en sak de gjort om är hur vi avancerar genom spelets kampanj. I det första spelet var alla gängens bossar målen och de fanns på fasta punkter på kartan och vi kunde utmana dessa när som helst. Det var då upp till oss om vi ville rasa runt i staden först eller gå direkt på bossarna med större risk att vi misslyckas. I Crackdown 3 så är det lite annorlunda. Vi kan försöka ta oss an spelets huvudbossar ganska tidigt om vi vill, förutom att vi ofta hindras av de navigationshinder som sätts upp och kräver mycket samlande av rörlighetsbollar innan, men vi kan göra det enklare om vi tar ut minibossarna först. Och för att få fram dessa underbossar så måste vi börja checka av listor av sidosysslor. Vill vi till exempel ta oss an den ondskefulla artificiella intelligensen Roxy som styr stadens tåginfrastruktur så måste vi ta över ett visst antal tågstationer för att locka fram henne.

Detta mönstret är i princip valbart som sagt, men samtidigt inte, för det är vid dessa olika baser och anläggningar som fienderna finns och fiender betyder erfarenhetspoäng. Detta gjorde att spelets början var ganska plågsamt långsam och det var de delarna som verkligen fick Crackdown 3 att kännas gammalt och grått på många sätt. Inte bara i att det på många sätt påminner om sin föregångare, utan också den banala uppdragsdesignen som repeteras om och om igen. Jag fann mig själv falla i en mental dvala medan jag sprang runt staden och sakta checkade av dessa listor av upprepande sysslor. Det kändes som de mest trista delarna av Just Cause fast med ärligt talat färre dynamiska händelser och förstörelse. En fördel är att vi nu har i alla fall mer riktiga bosstrider vilket också motiverar en att faktiskt använda spelmekaniken mer även om många av bosstriderna är simpla och ibland frustrerande utdragna.

Crackdown 3Crackdown 3
Skurkarna i Crackdown 3 är alla väldigt endimensionella och komiskt onda.

Det mest tragiska med Crackdown 3 är att det verkligen inte känns som en nästa del i serien. Världen är för det mesta statisk med endast binära förändringar. Med tiden så märker jag avfärre Terra Nova-patruller på gatorna och mer medlemmar i den motståndsrörelse vi sägs inspirera, men det är inget som direkt känns annorlunda. Det var mycket prat om molnet under spelets utveckling som skulle ge utrymme för markant förstörelse, men det är förpassat till flerspelarläget jag ej kunnat spela än. Men även utan detta så hade det kunnat vara i alla fall lite mer. För kaotiskt stridande med imponerande förstörelse kan jag enkelt få om jag bara spelar Red Faction: Guerilla, ett spel som kom till förra generationen och finns nysläppt på denna och som låter oss leka mer med fysik och just demolering av omgivningar och byggnader.

Crackdown 3 är inte direkt dåligt. Det är bara väldigt oinspirerande och ointressant. Jag kan se att ni som kanske drar ner det genom Xbox Game Pass kan ha flera roliga timmar med det, speciellt då spelet ändå stödjer fyra spelare som samarbetar med varandra. Det finns till och med utrustning och spelare som granater med helande fält eller liknande som gör att man kan assistera varandra mer på högre svårighetsgrader. Men för de som kanske funderar på om det är värt att pynta ut fullpris för det här spelet är det inte riktigt lika lätt att rekommendera. Det är mer polerat än ettan, men det är inte mycket mer än så.

Crackdown 3
Kartan är kompakt, byggd på höjden och löljigt proppad med dessa checklistor av mål.

Det återstår att se hur spelets flerspelarläge, Wrecking Zone, blir. Men av det vi sett så ser det inte i närheten lika imponerande ut som när vi fick det uppvisat för några år sedan. Värt att tillägga är att spelet i den formen också var betydligt mer stiliserat med sin "cell shading" till skillnad från nu. Så istället för en mer tecknad serietidningsstil så har vi för det mesta detta stela, platta utseende. Men trots spelets bleka presentation så måste jag ge tummar upp för musiken som jag ändå uppskattade för sitt pumpande technodunkande. Jag antar att jag efter några timmar in kunde ha kul med Crackdown 3, men det var av den hjärndöda sorten. Bitvis stimulerande, men fortfarande en besvikelse.

Crackdown 3
Crackdown 3
Crackdown 3
Crackdown 3
Crackdown 3
Crackdown 3
Crackdown 3
Crackdown 3
Crackdown 3
Crackdown 3
Crackdown 3
Crackdown 3
Crackdown 3
05 Gamereactor Sverige
5 / 10
+
Bra spelmekanik, gott om vapen, bra musik, PC-versionen fungerar bra
-
Tråkiga sidouppdrag, känns gammalt och fult, komiskt ointressanta skurkar,
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

En andra åsikt

Jonas Mäki
Jag gillade verkligen det första Crackdown som var lika underhållande som stilbildande för spel utan egentliga mål annat än att ha kul i en öppen spelvärld. Men tvåan var bara en blek upprepning och trean känns tyvärr inte ens som det. Spelkontrollen är inte bra, världen saknar liv/rörelse och grafiken är häpnadsväckande föråldrad. Trots det är det fortfarande roligt att samla Orber och musiken är faktiskt helt suverän. Även striderna hamnar på pluskontot och får mig som spelare att ha total kontroll även vid kaos. Men ändå, detta känns ofärdigt och jag kan inte låta bli att undra vart all tid och alla resurser tagit vägen under utvecklingen. Crackdown 3 är en mycket medioker upplevelse i slutändan. 5/10