Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
recensioner
Devil May Cry 5

Devil May Cry 5

Dante är tillsammans med Nero och V tillbaka för att sparka mer demonstjärt. Henric har slaktat sin väg fram och satt betyg...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Efter en drygt tio års lång väntan är Capcom äntligen tillbaka med en uppföljare till Devil May Cry 4. Avstickaren DMC Devil May Cry stillade förvisso hungern ett tag men hade egentligen inte särskilt mycket med originalserien att göra, och vi har därför länge längtat efter en fortsättning. Den femte installationen i serien fortsätter strax efter föregångarens slut, och här slösas ingen tid. Bara ett par sekunder efter att jag startat upp spelet finner jag mig själv dräpa demoner till höger och vänster, och trots att Dante och Nero denna gång fått sällskap av en ny karaktär kallad V är hotet nu större än någonsin förr.

Jorden står i spillror efter att demoner anfallit den och Nero fortsätter sina dagar som demonjägare. Denna gång har han dock ett ess i rockärmen. Hans djävulsliknande arm från fyran är numera borta och har nu ersatts med en protes. Detta tack vare den kedjerökande kompanjonen Nico som har ett sinne för snabba bilar och cybernetik och har därför utrustat honom med en ny så kallad Devil Breaker. Dess funktion är dock mer eller mindre densamma som tidigare där du med ett enkelt knapptryck kan dra till dig en fiende och puckla på den utav bara tusan. Under äventyrets gång låses nya förmågor upp där du bland annat kan skada fiender ordentligt med en elektrisk explosion. Vad som är den stora nyheten (och poängen) med protesen är att du lite varstans kan hitta olika proteser som kan användas i kampen mot demonerna. Alla har de dessutom olika egenskaper som kommer väl till användning. Buster Arm kan avrätta en fiende med ett slag, men kommer på bekostnad av sämre hållbarhet och Gerbera kan antingen skicka ut vågor av eld eller en laserstråle som skadar monstren. En personlig favorit är Mega Bustern, direkt hämtad från Mega Man och fungerar precis som du kan föreställa dig att den gör.

Devil May Cry 5
Devil May Cry 5 är för det mesta ett riktigt vackert spel och det händer att man stannar upp för att beundra miljön.

Men vad vore inte ett Devil May Cry-spel utan tonvis av uppgraderingar? Nico är inte bara duktig på proteser utan kan även förse dig med välkomna uppgraderingar om du spenderar dina röda klot hos henne. Seriens veteraner lär snabbt känna igen sig, men för alla nykomlingar till serien låter uppgraderingarna dig låsa upp nya kombos och öka skadan som dina pistoler, svärd och andra vapen orsakar. Därtill är det möjligt att lära sig helt nya förmågor. Valmöjligheterna känns ofta oändliga och därför är det extra svårt att bestämma sig för vad man ska spendera sina injänade klot på. Varje gång du känner behovet att uppgradera dig och du ser en telefonkiosk är det bara att slå en signal till Nico så kommer hon anlända med sin skåpbil på nolltid. Ju fler uppgraderingar du investerar i, desto roligare blir striderna.

Den största behållningen med Devil May Cry har alltid varit striderna. Det femte spelet i serien är naturligtvis inget undantag utan bjuder på fartfyllda strider från början till slut. Till en början är ens förmågor relativt begränsade, men bara ett par uppdrag in så öppnar det mer invecklade stridssystemet upp sig. Detta tack vare uppgraderingarna som tillåter spelaren utforma flera attacker. Ett betyg på dina färdigheter syns alltid under stridernas gång och genom att göra varierade attacker och undvika skada blir betyget successivt högre och din belöning större. Att hamra på en knapp fungerar kanske, men du lär få lida av det framåt slutet när fienderna tuffar till sig ännu mer.

Denna gång har det dessutom blivit aningen enklare att veta vilka attacker man bör utföra eftersom det numera är lättare att avläsa en fiendes hälsa. Genom att låsa på en måltavla dyker en ring upp framför den. Allt eftersom du delar ut skada till besten kommer cirkeln att tömmas och med tanke på att spelets HUD redan är tillräckligt välfylld är det skönt att inte ytterligare en hälsomätare tar upp plats på skärmen.

Devil May Cry 5
Tack vare Dantes sanslöst stora arsenal är striderna roligare än de någonsin varit förut. Pistoler, hagelgevär, motorcykel, svärd och en tjusig hatt är bara några saker han bekämpar demoner med.

Två svårighetsgrader finns att välja på när du först startar upp spelet. En är mer lämpad för nykomlingar till serien och en annan för veteranerna. Den här recensionen bygger på den sistnämnda (Devil Hunter) och mycket riktigt så är striderna utmanande. Något som inte borde komma som en överraskning för fans av serien. Däremot känns svårighetsgraden något ojämn då flera uppdrag kan vara relativt enkla tills dess att en boss kliver fram och fullkomligt slaktar dig. Att vara sparsam med dina återupplivande guldklot (som bara blir dyrare och dyrare att köpa) är därför att rekommendera. De som vill nå ett högt betyg (och slutbetyg) bör egentligen avstå från återupplivningar helt och hållet.

Den största nyheten med Devil May Cry 5 är karaktären V, som kort nämndes tidigare. Tillsammans med Dante och Nero utgör de spelets tre spelbara karaktärer och spelmässigt skiljer sig alla från varandra. Detta är första gången vi får chansen att spela som V och han är absolut en frisk fläkt i spelserien som definitivt behöver lite nytt blod för att göra den fortsatt intressant. Medan Dante och Nero är tillräckligt skickliga att ta itu med de bestialiska varelserna fysiskt är V en person som hellre slåss på avstånd. Faktum är att han knappt slåss alls, utan låter sina tre demoner sköta slaktandet åt honom. Varje demon är bunden till en särskild knapp på handkontrollen och att hantera dem samtidigt fungerar oförväntat smidigt. Precis som med Dante och Nero handlar allt om att bygga upp rejäla kombinationer och att glida in och dela ut den avgörande smällen på egen hand är alltid lika tillfredsställande.

Att låta sina demoner sköta jobbet åt en kanske låter enkelt men det är det knappast inte. De har också varsin hälsomätare och töms dem - ja, då är du rätt ensam och sårbar. För den enda gången V fungerar bra i närstrid är när en fiende tagit så pass mycket skada att den inte orkar längre och på så vis är mottaglig för en snabb avrättning. På förhand kändes medverkan av V krystad och personligen ansåg jag att det räckte gott och väl med Dante och Nero som spelbara karaktärer, men jag överraskades verkligen av V vars spelsätt känns unikt och spännande. Tack vare detta känns spelet betydligt mer varierat och nytänkande än det någonsin gjorts tidigare. För är det något jag ofta känt med tidigare installationer är att de framåt slutet har känts väldigt repetitiva, men den känslan infann sig aldrig riktigt under min tid med Devil May Cry 5.

När man inte är upptagen att lära sig hur V slåss eller hur Neros nya proteser fungerar ges såklart möjligheten att axla rollen som Dante, och det känns lite som att komma hem igen. Han är som vanligt utrustad med en bred vapenarsenal och kan skifta mellan fyra olika spelstilar: Trickster, Gunslinger, Royalguard och Swordmaster. Detta är något som veteraner antagligen lär älska då det varit ett återkommande spelkoncept. En viss spelstil kan vara användbar i en strid, men hopplös i en annan. Lyckligtvis går det enkelt att skifta mellan dem med hjälp av styrkorset. Och inte nog med det! Om din kraftmätare är tillräckligt stor är det möjligt att förvandlas till en helvetisk form som fienderna gör bäst i att se upp för.

Nero är inte ensam om att ha nya förmågor utan Dante är numera även en stolt ägare av en vit cowboyhatt och en motorcykel. Den förstnämnda skickar i väg röda klot som du samlat på dig likt sylvassa blad mot fienderna medan motorcykeln tas itu och används som två rejäla yxor. Ja, du läste rätt. Det låter urfånigt (och det är det också), men de är båda roliga tillägg som öppnar upp för ännu intressantare fighter. Då Dante ofta har nära till skämt och dumheter passar det honom utmärkt. Capcom har verkligen ansträngt sig för att få samtliga karaktärer att kännas roliga att spela som och de lyckas väldigt, väldigt bra.

Devil May Cry 5
Karaktärsdesignen förblir ett stort frågetecken för oss, och det är svårt att inte tänka på en emo-version av Kylo Ren när V är i bild.

Det är svårt att säga vem av de tre demonjägarna det är roligast att spela som. De alla skiljer sig markant från varandra och det känns alltid uppskattat att få skifta mellan dem. Sett till striderna känns därför spelet aldrig långtråkigt eller enformigt. Devil May Cry 5 erbjuder större variation än något annat spel i serien någonsin gjort tidigare och det är svårt att inte älska det av den anledningen. Vad det gäller uppdragen är variationen däremot inte så stor (om nu någon trodde det). Varje uppdrag är omkring 20 minuter långt och består i stort sett enbart av att slåss. Det är lätt att förutse vad som ska ske runt nästa hörn och ibland hade jag önskat att man slängde in ett pussel lite varstans för att bryta av striderna, oavsett hur underhållande de må vara.

Som vanligt finns diverse hemligheter utspridda i de olika uppdragen och hittar du dem kommer du belönas med antingen röda, blåa eller gula klot. Därtill kan du även finna målningar som fungerar som spelets hemliga uppdrag. För att komma åt dem krävs att du står på rätt plats och matchar målningen så den blir komplett. De hemliga uppdragen är korta och varierar kraftigt i svårighetsgrad. Uppgifterna kan handla om att samla alla klot eller döda alla fiender under en viss tid, och det är inte alltid en enkel uppgift. Dessa hemliga uppdrag skiljer sig alltid från varandra och erbjuder därför alltid nya, komplicerade utmaningar. Så utmanande att jag tvingades se mig själv besegrad i en av dem och gå därifrån tomhänt.

Devil May Cry 5
Bosstriderna är för det mesta fullkomligt briljanta. Räkna med en och annan rejäl utmaning!

Som jag nämnde tidigare utspelar sig berättelsen i Devil May Cry 5 strax efter föregångaren och för att friska upp minnet finns en snabb genomgång av de tidigare spelen att kika på i menyn. Berättelsen är dock en av de minst imponerande aspekterna med spelet. Spelserien har förvisso aldrig gjort ett namn för att leverera spännande och intressanta berättelser och därmed borde det kanske inte komma som en överraskning att denna installation inte heller bjussar på det. Det är dock synd då det finns delar av berättelsen som är intressanta och som jag hade velat att utvecklarna utforskade mer, men sorgligt nog sker endast detta när det bara kvarstår en timme av spelet. På oerhört kort tid knyts säcken abrupt ihop och jag ger ifrån mig ett ''var det allt?'' när eftertexterna sedan rullar. Som grädde på moset tycker jag berättandet är klumpigt utfört eftersom berättelsen inte utspelar sig i kronologisk ordning. Det kan absolut fungera att berätta en berättelse utan att göra det i kronologisk ordning men då bör det enligt mig finnas ett syfte. Ett syfte som inte finns i Devil May Cry 5 och jag anser därför att man borde ha skippat tidshoppen som enbart förvirrar spelaren.

Rent visuellt ser Devil May Cry 5 för det mesta hyfsat snyggt ut. Tack vare ursnygga animationer känns samtliga karaktärer väldigt levande och det är en fröjd att slakta demoner lite hur som helst för att sedan kuta omkring med bloddränkt hår och klädsel. Däremot verkar Capcom ha fått hjärnsläpp när de designade karaktärerna. Nico påminner allt för mycket om en elakare och tuffare version av Cindy från Final Fantasy XV (inte något positivt) och V ser ut som en emo-version av Kylo Ren från Star Wars. Samtidigt känns det så makalöst fånigt att Capcom känner sig tvungna att visa upp både Trish och Lady (vars medverkan fyller noll funktion) helt nakna, utan någon egentlig anledning. Berättelsen hade inte förändrats ett dugg om de inte varit med så jag misstänker att Capcom bara ville bjuda på lite fan service i form av nakna tjejer.

Devil May Cry 5
V är i och med sin unika spelstil där han framkallar demoner att sköta jobbet åt honom ett underbart tillskott som friskar upp striderna rejält.

Som helhet är Devil May Cry 5 ändå ett bra spel. Riktigt bra, till och med. Det har allt som fans förväntar sig ska finnas där och lite till. V är ett underbart tillskott till spelserien och livar upp ordentligt, samtidigt som Dantes och Neros nya förmågor är tillräckliga för att hålla mig fast på kroken hela vägen. Detta kan mycket väl vara årets hittills bästa actionspel som veteraner helt enkelt inte får missa. Berättelsen må vara bristfällig, men det gör mig egentligen ganska lite när det är så fruktansvärt skojigt att avreagera sig mot helvetets varelser. Devil May Cry är tillbaka och jag ser gladeligen fram emot en fortsättning.

08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Tjusig grafik, fenomenala strider, bra mix av karaktärer, smidigt uppgraderingssystem, lagom spellängd
-
Horribel karaktärsdesign, onödigt rörig berättelse
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

Devil May Cry 5Score

Devil May Cry 5

RECENSION. Skrivet av Henric Pettersson

Dante är tillsammans med Nero och V tillbaka för att sparka mer demonstjärt. Henric har slaktat sin väg fram och satt betyg...



Loading next content