Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Startsidan
recensioner
Sekiro: Shadows Die Twice

Sekiro: Shadows Die Twice

Kim Orremark har dött fler än två gånger (mycket fler) under sin vecka med Sekiro: Shadows Die Twice och berättat om det i en gigantisk recension...

I Sekiro: Shadows Die Twice är du bestyckad med ett svärd och tidigt i spelet blir Wolf av med ena armen på klassiska Star Wars-vis. Lyckligtvis träffar du snabbt på en händig och lättklädd farbror med protesfetisch som snabbt bygger ny arm och det är genom honom som du sen kan utöka din arsenal med allehanda protesmanicker. De olika ritningarna för proteserna kan hittas runt om i spelvärlden och ligger till grund för att det ens ska gå att besegra vissa motståndare. Exempelvis möter jag en uppsättning fiender tidigt i spelet som bär på träsköldar, de visar vara smått omöjligt att penetrera dem med det vanliga svärdet och jag spottar, svär och skriker åt min monitor i total frustration. Sen hittar jag yxprotesen, den visar sig vara som klippt och skuren för jobbet som sköldmosare och helt plötsligt känner jag mig oövervinnerlig (i en mycket kort stund). Det finns en hel uppsjö av olika hemsnickrade armtillbehör att leta rätt på och det är sannerligen unika och roliga att experimentera med.

Proteserna känns såpass skräddarsydda för vissa delar i spelet att det ibland påminner mer om ett Metrovania än någonting annat. Det lägger även till ett element som jag faktiskt inte uppskattar alls, nämligen trial and error. Ett beprövat koncept, såklart, men ändock någonting jag inte tycker hör hemma här alls. Att behöva vara aktiv i sökandet av information hos fiender och lära sig av varje misstag är en sak, att ställas inför en strid där det känns som att spelet inte ger dig verktygen för att klara av den är en helt annan, men det värsta är osäkerheten som det framkallar. Har jag missat något för att klara av den här besten eller är jag bara dålig? Det är sällan bra speldesign i min bok. Det förstör inte på några sätt helheten, men det är irriterande när det händer.

Användning av proteser blir såklart en extra viktig del i spelets bosstrider och jag tänker inte prata särskilt mycket om dem, mer än att räkna med ett par riktigt fläskiga (och utmanande) men jag ska berätta en kort historia om en tidig sate som gjorde mitt liv extra surt en av mina nätter med spelet. Ett stycke gigantisk samuraj kommer ridandes på en häst som likväl kunde extraknäckt som elefant och jag inser snabbt att det här kommer bli trubbel. Jag börjar febrilt springa runt i cirklar av nervositet samtidigt som hästen gnäggar konstant och herren med kraftig benstomme skriker på mig. Jag dör, och dör, och dör, och dör, och dör lite till. Sen inser jag att jag kan använda änterhaken till min fördel och genom att hålla mig nära ekipaget har jag lättare att kontrollera tempot i striden. En annan boss påminde lite om Lady Maria från Bloodborne, och gillade du den striden har du något att se fram emot.

Sekiro: Shadows Die Twice
Färdighetsträden tillåter spelare att verkligen skräddarsy sin spelstil, något vi tycker är mycket bra.

En annan stor fundamental skillnad på Sekiro: Shadows Die Twice och From Softwares tidigare spel är hur man nu hanterar karaktärsprogressionen. Där vi innan har vant oss vid att spendera erfarenhetspoäng på olika attribut och på så sätt förädlat personliga spelstilar har man nu anammat färdighetsträd istället. Här kan du lägga ut erfarenhetspoäng som samlas genom att dräpa fiender (och du blir av med lite om du dör) för att fokusera på en spelstil som fungerar för dig. Vill du vara bättre på att smyga omkring obemärkt (ja, det går att smyga, mer om det strax) eller vill du hellre fokusera på att ha en större arsenal av attacker för att hantera flera motståndare kan du göra det. Systemet är mycket bättre än de vi har sett innan och för den som tar sig tid att investera finns det massor av coola och kraftfulla förmågor att hämta.

Rörelsefriheten som spelvärlden erbjuder är också helt ny. Wolf är väldigt akrobatisk och kan klättra på det mesta och med hjälp av en änterhake ta sig till platser som annars hade varit omöjliga att spatsera omkring på (och även använda i strid). Det finns också mycket utrymme för att smyga och tyst och smidigt göra sig av med fiender i skydd från buskage. Det gör att du lätt kan vända vad som ser ut som en riktigt jobbig situation proppad med fiender till din egna fördel genom att försöka döda av dem en och en i det dolda och vända på oddsen. Rörelsefriheten gör också att varje område kan tacklas på lite olika sätt vilket gör att det känns som att det alltid finns nya sätt att försöka på om det inte riktigt går vägen första gången.

Själva spelvärlden och de platser jag besöker under äventyret får mig att stanna upp gång på gång medan jag låter kameran panorera över vyerna medan saliven sakta rinner ur båda mungiporna. Den gamla japanska arkitekturen, de murriga bambuskogarna och ståtliga slotten är en fröjd att utforska och tack vare änterhaken känner jag mig fri i att verkligen försöka hitta varenda skrå i skrymsle i jakt på nya föremål och hemligheter. From Software har alltid varit bra på att få sina världar att hänga ihop och kännas logiska trots att de inte borde göra det och i Sekiro är det inget undantag.

Sekiro: Shadows Die Twice
"Du nämner inte Bloodborne-betyget igen!"

Grafiskt, eller snarare tekniskt, är inte Sekiro: Shadows Die Twice överdrivet imponerande. Jag har spelat PC-versionen i 1080-upplösning med alla inställningar på max och det ser dugligt ut. Absolut inte fult men texturer saknar lite detaljer och ljussättningen känns ofta rätt blek. Däremot är designen otrolig. Enastående. Varenda område verkligen dryper med atmosfär och animationsarbetet på Wolf och fiender är gediget. Det här är ett sånt fall där designen helt klart trumfar det tekniska - och det gör inget. Sekiro är en fröjd för ögat i precis varenda scen. Det ljudmässiga känns också bra, snön knastrar under skorna, fienderna pratat återhållsamt med varandra och ljudet av stål mot stål ekar i ravinerna. Musiken är perfekt avvägd där tempot ökar drastiskt under tillfällen då jag försöker fly från fiender och sänks när jag ålar omkring på marken i hopp om att vara så osynlig som möjligt.

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annons

Så, för att sammanfatta det här. Hur står sig Sekiro mot min personliga favorit Bloodborne? Otroligt väl. I slutändan är det verkligen två helt olika spel, både sett till design, spelbarhet och djup samtidigt som de delar väldigt många aspekter också. Sekiro är fullproppat med mekaniker, det finns ett helt nytt speldjup, det är extremt utmanande, oförlåtande till den grad att det nästan är skadligt för den mentala hälsan och extremt tillfredsställande på samma gång. Det finns så mycket spelbarhetsmässiga detaljer och nyanser att den här recensionen med enkelhet skulle kunna bli fyra-fem sidor lång, men en av behållningarna med From Softwares spel är ju såklart att upptäcka såna saker själv, och det är vad jag tänker låta dig göra eftersom du måste spela Sekiro: Shadows Die Twice. Du måste spela det precis just nu.

09 Gamereactor Sverige
9 / 10
+
Djupt stridssystem, fin rörelsefrihet, god fiendevariation, fantastisk spelvärld, fläskiga bossar, värdefulla färdighetsträd, extremt tillfredsställande svårighetsgrad
-
Irriterande trial and error-moment
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här