LIVE

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Live broadcast
Annons
logo hd live | Marvel Ultimate Alliance 3: The Black Order
Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Startsidan
recensioner
Sekiro: Shadows Die Twice

Sekiro: Shadows Die Twice

Kim Orremark har dött fler än två gånger (mycket fler) under sin vecka med Sekiro: Shadows Die Twice och berättat om det i en gigantisk recension...

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annons

Innan vi sätter igång med den här recensionen måste jag lätta på mitt arma hjärta. Jag känner att jag måste vara hundra procent transparent för att hela den här texten ska gå att förstå och kanske relatera till. Därför kommer här en bekännelse, eller snarare två stycken och ett påstående. Jag älskar Bloodborne- och Dark Souls-serien. Älskar. Avgudar. Framförallt just Bloodborne och Dark Souls 3 där jag håller det första som ett av konsolgenerationens bästa spel. Jag ska dock villigt erkänna att jag inte är särskilt bra på From Softwares spel, rent generellt, och det för mig till min första bekännelse.

Jag har mestadels avnjutit tidigare nämnda spel i samarbetsläget. Japp, som att svära i kyrkan, jag vet. Jag är väl medveten om att kalla in en kompis helt trivialiserar vissa delar och bossstrider men det är på det viset jag har haft mest kul. Den andra bekännelsen är att jag aldrig någonsin har klarat slutbossen i expansionen till Bloodborne. Den där nedriga Kos, trots att jag fortfarande springer igenom Yharnam med omgivning ett par gånger per år. Med den korta sammanfattningen hoppas jag du förstår var jag kommer ifrån när jag försiktigt smiskar igång Sekiro: Shadows Die Twice på min PC. Lika rädd som upprymd och med samma självsäkerhet som ett asplöv under en snålblåsig höstkväll. Många paraleller kommer dras till From Softwares tidigare verk, men det betyder inte att Sekiro: Shadows Die Twice inte kan stå på egna ben, tvärtom. Det är lite som att Bloodborne är som Dark Souls, fast ändå inte.

Sekiro: Shadows Die Twice
Premissen i Sekiro är ganska standard, men fullt njutbar.

Spelet utspelar sig under Sengoku-perioden i Japan och ser på ytan ut som ett ganska traditionellt samurajspe (gamla Tenchu, exempelvis) där fokus ligger på smidiga svärdsdanser och smygande som sen är sprinklat med en berättelse om ära, krig och fagra damer. Borta är fantasyn från Dark Souls och Lovecraft-vibbarna från Bloodborne, men du behöver inte känna dig orolig för att övernaturliga aspekter ska vara helt frånvarande, det finns en hel del makabra saker här också, var så säker. Protagonisten, Wolf, har tränats i åratal för att bli den perfekta Shinobi-krigaren, det berättas i en ursnygg mellansekvens i spelets inledning och efter det är det upp till mig att fortsätta att bygga berättelsen genom att integrera med karaktärer i spelvärlden. Precis som det brukar fungera i From Softwares spel. En markant skillnad är dock att Wolf faktiskt pratar i Sekiro: Shadows Die Twice och eftersom berättelsen är mer centrerad på karaktären än själva händelserna i världen känns det mångt mer personligt än vad vi är vana vid.

Det är tämligen enkelt att greppa en handkontroll och starta Sekiro: Shadows Die Twice och förstå grunderna om du har spelat tidigare spel från den japanska utvecklaren. Själva spelvärlden, karaktären, menysystemet och grunden i striderna fungerar på liknande sätt. Försöker du däremot kasta dig in hals över huvud mot en tanig liten svärdnisse och använda dina hårt genomarbetade Bloodborne-skills kommer du dö och med största sannolikhet se den olycksbådande dödsskärmen fler gånger i spelets inledande timmar än vad du gjorde under hela vistelsen i Yharnam. Sekiro: Shadows Die Twice är svårt. Dödssvårt. Möjligtvis det svåraste spelet som någonsin har gjorts. De första fem timmarna dog jag på exakt samma grupp av fiender och fattade ingenting. På samma sätt har det alltid gått att beskriva From Softwares spel innan också men, här är tröskeln betydligt högre än vad den någonsin har varit, trots att mängden tutorials faktiskt har ökat i början. Det är ingenting som jag har något problem med, men att lära sig hur man bäst undviker attacker på tre olika sätt redan i spelets första timme kan vara avskräckande för många. Klart står att Sekiro blir extremt tillfredsställande när det klickar, men idiotsvårt - det är det.

Sekiro: Shadows Die Twice
Att förlita sig på smygmekaniken är direkt livsviktigt på flera olika platser i spelet.

Innan du tänker "git gud kid" och hänvisar till mitt första stycke i texten vill jag säga; ja, svårighetsgrad är individuellt och jag erkänner mig knappast som någon toppspelare i genren. Det är möjligt att andra kommer uppfatta det annorlunda men Sekiro: Shadows Die Twice är inte svårt på samma sätt som exempelvis Bloodborne där mängden fiender klart överstiger helande föremål och säkra platser i början. Sekiro är svårt på grund av att det är ett mångt mer komplext spel på grund av sina mekaniker. Det är det som är skillnaden på svårt för sakens skull och något som faktiskt kräver att du investerar tid för förstå och bli bra på spelet. Glöm egentligen allt du har lärt dig från tidigare From-spel. Att ducka och blockera är förvisso två viktiga egenskaper men här handlar allt om att vara den som har kontroll över striden och den sekund den kontrollen tappas är då motståndaren direkt kommer greppa övertaget och bit för bit äta bort din självsäkerhet.

Även om många saker är bekanta är Sekiro: Shadows Die Twice trots det fundamentalt annorlunda på flera punkter. Exempelvis är det inte helt och hållet byggt kring att du ska eliminera motståndarnas livmätare genom upprepade attacker på traditionella sätt, istället handlar det om att slå till vid rätt tillfällen och kontra attacker för att på så sätt få fienden ur balans och sätta in ett dödande slag direkt. Det görs genom att det finns en mätare för hållning som successivt fylls på vid lyckade blockeringar och slag, när mätaren är full är det dags för avslut. Det fungerar även i motsatt riktning, Wolf har en livmätare och en för hållning där fiendens attacker och blockeringar fungerar på samma sätt. Det är ett intressant system som på många sätt ändrar hela den taktiska biten i en strid. Många gånger är det klart bättre att vara återhållsam och studera motståndet noga och ta det säkra före det osäkra.

Att dö är även det lite annorlunda i Sekiro eftersom du tidigt i spelet låser upp möjligheten att återuppliva dig själv (därav titeln på spelet... kanske?) upp till två gånger innan förmågorna måste laddas upp. Du kan alltså bli ihjälhoppad av en mycket stor och elak nakenfis och snabbt som attan resa dig från det döda och försöka igen. Skulle du dö på riktigt kan du däremot inte genast lubba tillbaka och plocka upp de erfarenhetspoäng som du tappar, så som det fungerar i Dark Souls, istället finns ett helt annat system inbyggt som helt sonika tar hälften av dina pengar och dina erfarenhetspoäng varje gång du dör, om du inte har tur att bli skonad från det. Ju mer du dör desto mindre chanser har du att bli skonad i framtiden, men känn ingen press eller så.

Sekiro: Shadows Die Twice
Sekiro: Shadows Die Twice