Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Startsidan
recensioner
Sekiro: Shadows Die Twice

Sekiro: Shadows Die Twice

Kim Orremark har dött fler än två gånger (mycket fler) under sin vecka med Sekiro: Shadows Die Twice och berättat om det i en gigantisk recension...

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Innan vi sätter igång med den här recensionen måste jag lätta på mitt arma hjärta. Jag känner att jag måste vara hundra procent transparent för att hela den här texten ska gå att förstå och kanske relatera till. Därför kommer här en bekännelse, eller snarare två stycken och ett påstående. Jag älskar Bloodborne- och Dark Souls-serien. Älskar. Avgudar. Framförallt just Bloodborne och Dark Souls 3 där jag håller det första som ett av konsolgenerationens bästa spel. Jag ska dock villigt erkänna att jag inte är särskilt bra på From Softwares spel, rent generellt, och det för mig till min första bekännelse.

Jag har mestadels avnjutit tidigare nämnda spel i samarbetsläget. Japp, som att svära i kyrkan, jag vet. Jag är väl medveten om att kalla in en kompis helt trivialiserar vissa delar och bossstrider men det är på det viset jag har haft mest kul. Den andra bekännelsen är att jag aldrig någonsin har klarat slutbossen i expansionen till Bloodborne. Den där nedriga Kos, trots att jag fortfarande springer igenom Yharnam med omgivning ett par gånger per år. Med den korta sammanfattningen hoppas jag du förstår var jag kommer ifrån när jag försiktigt smiskar igång Sekiro: Shadows Die Twice på min PC. Lika rädd som upprymd och med samma självsäkerhet som ett asplöv under en snålblåsig höstkväll. Många paraleller kommer dras till From Softwares tidigare verk, men det betyder inte att Sekiro: Shadows Die Twice inte kan stå på egna ben, tvärtom. Det är lite som att Bloodborne är som Dark Souls, fast ändå inte.

Sekiro: Shadows Die Twice
Premissen i Sekiro är ganska standard, men fullt njutbar.

Spelet utspelar sig under Sengoku-perioden i Japan och ser på ytan ut som ett ganska traditionellt samurajspe (gamla Tenchu, exempelvis) där fokus ligger på smidiga svärdsdanser och smygande som sen är sprinklat med en berättelse om ära, krig och fagra damer. Borta är fantasyn från Dark Souls och Lovecraft-vibbarna från Bloodborne, men du behöver inte känna dig orolig för att övernaturliga aspekter ska vara helt frånvarande, det finns en hel del makabra saker här också, var så säker. Protagonisten, Wolf, har tränats i åratal för att bli den perfekta Shinobi-krigaren, det berättas i en ursnygg mellansekvens i spelets inledning och efter det är det upp till mig att fortsätta att bygga berättelsen genom att integrera med karaktärer i spelvärlden. Precis som det brukar fungera i From Softwares spel. En markant skillnad är dock att Wolf faktiskt pratar i Sekiro: Shadows Die Twice och eftersom berättelsen är mer centrerad på karaktären än själva händelserna i världen känns det mångt mer personligt än vad vi är vana vid.

Det är tämligen enkelt att greppa en handkontroll och starta Sekiro: Shadows Die Twice och förstå grunderna om du har spelat tidigare spel från den japanska utvecklaren. Själva spelvärlden, karaktären, menysystemet och grunden i striderna fungerar på liknande sätt. Försöker du däremot kasta dig in hals över huvud mot en tanig liten svärdnisse och använda dina hårt genomarbetade Bloodborne-skills kommer du dö och med största sannolikhet se den olycksbådande dödsskärmen fler gånger i spelets inledande timmar än vad du gjorde under hela vistelsen i Yharnam. Sekiro: Shadows Die Twice är svårt. Dödssvårt. Möjligtvis det svåraste spelet som någonsin har gjorts. De första fem timmarna dog jag på exakt samma grupp av fiender och fattade ingenting. På samma sätt har det alltid gått att beskriva From Softwares spel innan också men, här är tröskeln betydligt högre än vad den någonsin har varit, trots att mängden tutorials faktiskt har ökat i början. Det är ingenting som jag har något problem med, men att lära sig hur man bäst undviker attacker på tre olika sätt redan i spelets första timme kan vara avskräckande för många. Klart står att Sekiro blir extremt tillfredsställande när det klickar, men idiotsvårt - det är det.

Sekiro: Shadows Die Twice
Att förlita sig på smygmekaniken är direkt livsviktigt på flera olika platser i spelet.

Innan du tänker "git gud kid" och hänvisar till mitt första stycke i texten vill jag säga; ja, svårighetsgrad är individuellt och jag erkänner mig knappast som någon toppspelare i genren. Det är möjligt att andra kommer uppfatta det annorlunda men Sekiro: Shadows Die Twice är inte svårt på samma sätt som exempelvis Bloodborne där mängden fiender klart överstiger helande föremål och säkra platser i början. Sekiro är svårt på grund av att det är ett mångt mer komplext spel på grund av sina mekaniker. Det är det som är skillnaden på svårt för sakens skull och något som faktiskt kräver att du investerar tid för förstå och bli bra på spelet. Glöm egentligen allt du har lärt dig från tidigare From-spel. Att ducka och blockera är förvisso två viktiga egenskaper men här handlar allt om att vara den som har kontroll över striden och den sekund den kontrollen tappas är då motståndaren direkt kommer greppa övertaget och bit för bit äta bort din självsäkerhet.

Även om många saker är bekanta är Sekiro: Shadows Die Twice trots det fundamentalt annorlunda på flera punkter. Exempelvis är det inte helt och hållet byggt kring att du ska eliminera motståndarnas livmätare genom upprepade attacker på traditionella sätt, istället handlar det om att slå till vid rätt tillfällen och kontra attacker för att på så sätt få fienden ur balans och sätta in ett dödande slag direkt. Det görs genom att det finns en mätare för hållning som successivt fylls på vid lyckade blockeringar och slag, när mätaren är full är det dags för avslut. Det fungerar även i motsatt riktning, Wolf har en livmätare och en för hållning där fiendens attacker och blockeringar fungerar på samma sätt. Det är ett intressant system som på många sätt ändrar hela den taktiska biten i en strid. Många gånger är det klart bättre att vara återhållsam och studera motståndet noga och ta det säkra före det osäkra.

Att dö är även det lite annorlunda i Sekiro eftersom du tidigt i spelet låser upp möjligheten att återuppliva dig själv (därav titeln på spelet... kanske?) upp till två gånger innan förmågorna måste laddas upp. Du kan alltså bli ihjälhoppad av en mycket stor och elak nakenfis och snabbt som attan resa dig från det döda och försöka igen. Skulle du dö på riktigt kan du däremot inte genast lubba tillbaka och plocka upp de erfarenhetspoäng som du tappar, så som det fungerar i Dark Souls, istället finns ett helt annat system inbyggt som helt sonika tar hälften av dina pengar och dina erfarenhetspoäng varje gång du dör, om du inte har tur att bli skonad från det. Ju mer du dör desto mindre chanser har du att bli skonad i framtiden, men känn ingen press eller så.

I Sekiro: Shadows Die Twice är du bestyckad med ett svärd och tidigt i spelet blir Wolf av med ena armen på klassiska Star Wars-vis. Lyckligtvis träffar du snabbt på en händig och lättklädd farbror med protesfetisch som snabbt bygger ny arm och det är genom honom som du sen kan utöka din arsenal med allehanda protesmanicker. De olika ritningarna för proteserna kan hittas runt om i spelvärlden och ligger till grund för att det ens ska gå att besegra vissa motståndare. Exempelvis möter jag en uppsättning fiender tidigt i spelet som bär på träsköldar, de visar vara smått omöjligt att penetrera dem med det vanliga svärdet och jag spottar, svär och skriker åt min monitor i total frustration. Sen hittar jag yxprotesen, den visar sig vara som klippt och skuren för jobbet som sköldmosare och helt plötsligt känner jag mig oövervinnerlig (i en mycket kort stund). Det finns en hel uppsjö av olika hemsnickrade armtillbehör att leta rätt på och det är sannerligen unika och roliga att experimentera med.

Proteserna känns såpass skräddarsydda för vissa delar i spelet att det ibland påminner mer om ett Metrovania än någonting annat. Det lägger även till ett element som jag faktiskt inte uppskattar alls, nämligen trial and error. Ett beprövat koncept, såklart, men ändock någonting jag inte tycker hör hemma här alls. Att behöva vara aktiv i sökandet av information hos fiender och lära sig av varje misstag är en sak, att ställas inför en strid där det känns som att spelet inte ger dig verktygen för att klara av den är en helt annan, men det värsta är osäkerheten som det framkallar. Har jag missat något för att klara av den här besten eller är jag bara dålig? Det är sällan bra speldesign i min bok. Det förstör inte på några sätt helheten, men det är irriterande när det händer.

Användning av proteser blir såklart en extra viktig del i spelets bosstrider och jag tänker inte prata särskilt mycket om dem, mer än att räkna med ett par riktigt fläskiga (och utmanande) men jag ska berätta en kort historia om en tidig sate som gjorde mitt liv extra surt en av mina nätter med spelet. Ett stycke gigantisk samuraj kommer ridandes på en häst som likväl kunde extraknäckt som elefant och jag inser snabbt att det här kommer bli trubbel. Jag börjar febrilt springa runt i cirklar av nervositet samtidigt som hästen gnäggar konstant och herren med kraftig benstomme skriker på mig. Jag dör, och dör, och dör, och dör, och dör lite till. Sen inser jag att jag kan använda änterhaken till min fördel och genom att hålla mig nära ekipaget har jag lättare att kontrollera tempot i striden. En annan boss påminde lite om Lady Maria från Bloodborne, och gillade du den striden har du något att se fram emot.

Sekiro: Shadows Die Twice
Färdighetsträden tillåter spelare att verkligen skräddarsy sin spelstil, något vi tycker är mycket bra.

En annan stor fundamental skillnad på Sekiro: Shadows Die Twice och From Softwares tidigare spel är hur man nu hanterar karaktärsprogressionen. Där vi innan har vant oss vid att spendera erfarenhetspoäng på olika attribut och på så sätt förädlat personliga spelstilar har man nu anammat färdighetsträd istället. Här kan du lägga ut erfarenhetspoäng som samlas genom att dräpa fiender (och du blir av med lite om du dör) för att fokusera på en spelstil som fungerar för dig. Vill du vara bättre på att smyga omkring obemärkt (ja, det går att smyga, mer om det strax) eller vill du hellre fokusera på att ha en större arsenal av attacker för att hantera flera motståndare kan du göra det. Systemet är mycket bättre än de vi har sett innan och för den som tar sig tid att investera finns det massor av coola och kraftfulla förmågor att hämta.

Rörelsefriheten som spelvärlden erbjuder är också helt ny. Wolf är väldigt akrobatisk och kan klättra på det mesta och med hjälp av en änterhake ta sig till platser som annars hade varit omöjliga att spatsera omkring på (och även använda i strid). Det finns också mycket utrymme för att smyga och tyst och smidigt göra sig av med fiender i skydd från buskage. Det gör att du lätt kan vända vad som ser ut som en riktigt jobbig situation proppad med fiender till din egna fördel genom att försöka döda av dem en och en i det dolda och vända på oddsen. Rörelsefriheten gör också att varje område kan tacklas på lite olika sätt vilket gör att det känns som att det alltid finns nya sätt att försöka på om det inte riktigt går vägen första gången.

Själva spelvärlden och de platser jag besöker under äventyret får mig att stanna upp gång på gång medan jag låter kameran panorera över vyerna medan saliven sakta rinner ur båda mungiporna. Den gamla japanska arkitekturen, de murriga bambuskogarna och ståtliga slotten är en fröjd att utforska och tack vare änterhaken känner jag mig fri i att verkligen försöka hitta varenda skrå i skrymsle i jakt på nya föremål och hemligheter. From Software har alltid varit bra på att få sina världar att hänga ihop och kännas logiska trots att de inte borde göra det och i Sekiro är det inget undantag.

Sekiro: Shadows Die Twice
"Du nämner inte Bloodborne-betyget igen!"

Grafiskt, eller snarare tekniskt, är inte Sekiro: Shadows Die Twice överdrivet imponerande. Jag har spelat PC-versionen i 1080-upplösning med alla inställningar på max och det ser dugligt ut. Absolut inte fult men texturer saknar lite detaljer och ljussättningen känns ofta rätt blek. Däremot är designen otrolig. Enastående. Varenda område verkligen dryper med atmosfär och animationsarbetet på Wolf och fiender är gediget. Det här är ett sånt fall där designen helt klart trumfar det tekniska - och det gör inget. Sekiro är en fröjd för ögat i precis varenda scen. Det ljudmässiga känns också bra, snön knastrar under skorna, fienderna pratat återhållsamt med varandra och ljudet av stål mot stål ekar i ravinerna. Musiken är perfekt avvägd där tempot ökar drastiskt under tillfällen då jag försöker fly från fiender och sänks när jag ålar omkring på marken i hopp om att vara så osynlig som möjligt.

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Så, för att sammanfatta det här. Hur står sig Sekiro mot min personliga favorit Bloodborne? Otroligt väl. I slutändan är det verkligen två helt olika spel, både sett till design, spelbarhet och djup samtidigt som de delar väldigt många aspekter också. Sekiro är fullproppat med mekaniker, det finns ett helt nytt speldjup, det är extremt utmanande, oförlåtande till den grad att det nästan är skadligt för den mentala hälsan och extremt tillfredsställande på samma gång. Det finns så mycket spelbarhetsmässiga detaljer och nyanser att den här recensionen med enkelhet skulle kunna bli fyra-fem sidor lång, men en av behållningarna med From Softwares spel är ju såklart att upptäcka såna saker själv, och det är vad jag tänker låta dig göra eftersom du måste spela Sekiro: Shadows Die Twice. Du måste spela det precis just nu.

09 Gamereactor Sverige
9 / 10
+
Djupt stridssystem, fin rörelsefrihet, god fiendevariation, fantastisk spelvärld, fläskiga bossar, värdefulla färdighetsträd, extremt tillfredsställande svårighetsgrad
-
Irriterande trial and error-moment
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

Sekiro: Shadows Die TwiceScore

Sekiro: Shadows Die Twice

RECENSION. Skrivet av Kim Orremark

Kim Orremark har dött fler än två gånger (mycket fler) under sin vecka med Sekiro: Shadows Die Twice och berättat om det i en gigantisk recension...

Sekiro: Shadows Die Twice vs Bloodborne

Sekiro: Shadows Die Twice vs Bloodborne

ARTIKEL. Skrivet av André Wigert

Jägare eller varg? Ducka undan eller skydda sig? Katedraler eller tempel? Wigert har tagit två av sina favoritspel och försökt kora vilket av dem som egentligen är det bästa...



Loading next content