Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
Gamereactor Sverige
recensioner
Teenage Mutant Ninja Turtles

Teenage Mutant Ninja Turtles

Donatello, Michelangelo, Leonardo och Raphael är tillbaka. Bered dig på hårdhänt sköldpaddsslagsmål!


Facebook
TwitterReddit

Konami är inte precis några nykomlingar när det kommer till spel baserade på våldsbrukande sköldpaddor. Faktumet är att man under ninjasköldpaddornas första stora framgångsvåg vid skiftet 80/90-talet gjorde en rad med riktigt bra spel baserade på dessa sköldpaddor. Jag var ett stort fan till dessa spel och hade därför på förhand redan stora förhoppningar på detta nya Turtlesspel.

För de som ännu inte uppfattat det har Teenage Mutant Ninja Turtles fått en helt ny serie. Både på TV och i tidningsform i USA och vissa europeiska länder härjar sköldpaddorna på ett sätt som inte är långt ifrån deras förra storhetstid. I delar av Europa har de inte riktigt slagit igenom ännu, men räkna med att de kommer på bred front. Hur skulle man inte kunna älska pizzaknaprande och muterade sköldpaddor som slåss med asiatiska kampsporter, ledda av en lika muterad råtta.

Den serie som nu går har en lite vuxnare stil än den gamla tecknade serien. Man ska dock veta att den tecknade serien som gick tidigare i sin tur var en bastardisering på en originalserie av Peter Laird och Kevin Eastman som faktiskt var både rå och våldsam. Sköldpaddorna konsumerade inte överdrivet stora mängder pizza, någon dimension X fanns inte (än mindre någon Technodrome) och April O'Neil var inte ens en reporter. Dessutom hade Baxter Stockman afro och var betydligt coolare än han var i den tecknade TV-serien. De som verkligen gillade den gamla TV-serien lär fnysa åt de förändringar som gjorts, trots att det egentligen inte är förändringar, utan en återgång till originalet. Själv applåderar jag allt som gjorts och tycker sammantaget att den nya serien på i princip alla punkter är helt överlägsen den gamla TV-serien.

Det nya Turtlesspelet är ett på exakt alla sätt och vis traditionellt hack'n slash. Man väljer en sköldpadda och hugger ned precis allt man ser innan man får avancera framåt på banan. Det som får spelet att sticka ut från mängden är ett bra designmässigt och tekniskt genomförande samt ett par roliga finesser. Exempel på sådana finesser kan vara faktumet att sköldpaddorna inte kan sådär övermåttans många attacker i spelets början. Istället måste man förtjäna dem efter resans gång. När man sedan spelar om spelet behåller din sköldpadda det han lärt sig. Det gör att om du startar ett spel med Michelangelo och Donatello och lär dig lite nya attacker med Donnie, kan du sedan starta ett nytt spel med Donatello och Leonardo och Donnie kommer att behålla det han lärt sig.

Andra roliga finesser är möjligheten att spela mot varandra i ett slagsmål som närmast påminner om en avskalad variant av Powerstone. Stundtals ganska underhållande. En annan kul sak är spelets bossar som har mängder av moment och nästan mer är av minispelstyp än klassiska bossar. Man får springa runt och klura och komma på hur man ska göra för att ge varje boss på tafsen på effektivaste möjliga vis. En annan kul detalj är att sköldpaddorna kan ta hjälp av varandra under striderna och genomföra gemensamma attacker som delar ut rejält med skada.

Tyvärr är spelet bara anpassat för en spelare. Man kan förvisso spela två, men spelare nummer två får finna sig i att kallas "medhjälpare" och dessutom ha den nackdelen att kameran hela tiden centrerar kring spelare ett. Önskvärt hade naturligtvis varit att Konami tagit hänsyn till faktumet att både kub och Xbox har fyra kontrollportar och anpassat spelet för lite massivt sköldpaddsslagsmål.

Hela den här genren är en favorit för mig, det smärtar dock att spela ett spel som detta och se hur förlegade vissa element känns. Till exempel kan sköldpaddorna aldrig springa som de vill, utan är hänvisade till en liten landplätt. Försöker man gå framåt är det som att gå mot en osynlig vägg. Först ska fienderna besegras innan man får röra sig. Sådana här moment går att lösa på betydligt bättre sätt än detta fullkomligt ologiska som var okej 1991 då Final Fight släpptes. Titta på The Bouncer till PS2 där det lösts mycket smartare genom större ytor att slåss på med mer fiender, för att därefter få se en kort sekvens som visar hur figurerna flyttar sig genom ett hinder eller till annan plats. De osynliga väggarna i detta spel ställer också stundtals till det genom att saker inte syns eller att exploderande föremål studsar mot något som egentligen inte finns och därmed är svårberäknat.

Allt eftersom att sköldpaddorna avancerar berättas en story. Allt är intimt hopknutet med de tidigaste avsnitten av TV-serien som detta spel bygger på. Dels förs storyn framåt av animerade sekvenser från själva serien och dels genom helt nya realtidsrenderade sekvenser. Otroligt bra och effektivt. Överhuvudtaget är spelets grafik strålande. Visst kan man gnälla och klaga på att fienderna saknar variation. Men innan spelet är slut har man säkerligen dräpt en bra bit över 1000 fiender. Klart de till viss mån måste se likadana ut. Designen är jätteläcker och sköldpaddorna har till och med olika spring- och gångstilar. Helskönt! Även röster och musik kommer för övrigt från TV-serien och dessa håller god klass, högt betyg för ljud och bild, således.

Litet minuspoäng måste delas ut för svårighetsgraden som är så vansinnigt enkel att man knappt tror det är sant. Även på svåraste svårighetsgraden är det bara att dansa sig genom spelet. Sköldpaddorna får sex gemensamma liv på varje bana och fullständigt överöses med helande mat som sushi och pizza. Så kan det naturligtvis inte vara. Spel av den här typen är ofta ganska korta (vilket i viss mån är fallet även här) och är de sedan för enkla - ja då blir det inte lång livslängd på det hela.

Spelet bygger, som alla nog förstått, helt på slagsmål. Sköldpaddorna slåss olika som de varierade individer de är. Den som spelar med Donatello och hans vapen "bo" får en stark men långsam figur som dock har en god räckvidd. Raphael å sin sida har snabba och starka vapen (sai) men måste nästan stå på fiendens tår får att de ska räcka hela vägen fram. Dessvärre är kontrollen inte så djup som man kunde önska och man känner sig väl ofta som en knappmörsare på grund av detta. Sedan man spelat spel som Dynasty Warriors 4 vet man hur ett spel i denna genre ska fungera. Fler variationer av slag och bättre kombinationer hade verkligen hjälpt spelet.

Som de flesta nog har fattat så gillar jag spelet. Det är charmigt, erbjuder snabb underhållning men brister i svårighetsgrad och spelbarhet. Dessutom saknas möjligheten att spela fyra samtidigt, vilket hade varit otroligt kul. Nu är spelet välgjort men med en rad onödiga skönhetsfläckar.

Teenage Mutant Ninja Turtles
Teenage Mutant Ninja Turtles
Teenage Mutant Ninja Turtles
Teenage Mutant Ninja Turtles
Teenage Mutant Ninja Turtles
Teenage Mutant Ninja Turtles
Teenage Mutant Ninja Turtles
Teenage Mutant Ninja Turtles
Teenage Mutant Ninja Turtles
Teenage Mutant Ninja Turtles
Teenage Mutant Ninja Turtles
Teenage Mutant Ninja Turtles
06 Gamereactor Sverige
6 / 10
+
Rolig och skön action med härlig stämning.
-
För enkelt och för kort.
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här
Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy