Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Startsidan
recensioner
Days Gone

Days Gone

Sonys storsatsning handlar om broderlig kärlek, zombies och motorcyklar. Kim har puttrat omkring i ett postapokalyptiskt Oregon i ständig jakt på bensin...

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Finns det en enda sak vi har kunnat räkna med att Sony levererar under de här senaste åren har det varit storslagna exklusiva spel med skyhöga produktionsvärden och en otrolig hög standard när det gäller hur polerade spelen känns. Med Uncharted-serien, The Last of Us, Shadow of the Colossus och God of War färskt i bakhuvudet är det inte svårt att sätta sina förväntningar på orimligt höga nivåer när Bend Studios ambitiösa post-apokalyptiska Days Gone nu äntligen ska släppas. Mina egna förväntningar var på förhand ganska återhållsamma, jag trånade inte efter ett till äventyr i samma anda som The Last of Us och speciellt inte efter ytterligare ett gigantiskt spel med öppen värld. Days Gone är en blandning av de två sakerna, på gott och ont, men det har också en tydlig egen identitet och en hel del bra idéer.

Premissen är lika uppenbar som nästintill standard vid det här laget. Någonting förvandlar människor till zombieliknande varelser, här kallade Freakers, och det är upp till en brokig skara människor att överleva under nya förutsättningar och kanske även gå till botten med vad som har hänt och varför. Det är såklart komplett med suspekta organisationer, människor som inte kommer överens och olika grupperingar som slåss för egna övertygelser. Mitt i allt det finns det även personliga berättelser att utforska också och vår protagonist, Deacon St. John. hamnar mitt i allehanda problem på vägen mot sin egen sinnesfrid.

Days Gone
Deacon St. John är en hårdhudad kille med massor av nyanser, en strålande karaktär.

Tidigt i Days Gone får vi veta att Deacon och frugan Sarah blir separerade under kaosartade förutsättningar och allt pekar på hon omkom strax därpå, givetvis tar det inte särskilt lång tid innan saker och ting pekar åt det motsatta och en gnutta hopp kan få en man att göra vad som helst. Lever hon eller inte? Hur? Var är hon? Det är, för mig, en precis lagom uppbyggnad för att rättfärdiga en grundpremiss med tydligt driv, tyvärr faller just berättandet ganska snabbt i Days Gone. Medan jag bara vill fortsätta leta efter Sarah vill spelet istället slänga på mig flera olika berättelser samtidigt, inte dåliga berättelser egentligen, men i slutändan känns det som den röda tråden tappas bort och Bend vill dela min uppmärksamhet på ett sätt som inte känns naturligt eller intuitivt. Här lider spelet av sin mer öppna struktur än att istället dra styrkor från den. Det blir också tydligt vad som känns mer som utfyllnad än någonting med riktig tanke bakom sig när spelet konstant slänger in nya karaktärer och sidoberättelser halvvägs in i spelet precis när jag känner att allt precis fått upp farten.

Days Gone
Motorcykeln är en vital del i att ta sig runt i Oregon, glöm för guds skull inte att tanka dock!

Även om det känns rörigt ska det dock sägas att tack vare makalöst röstskådespel och snortight regi blir det sällan tråkigt. Karaktärerna är riktigt välskrivna och känns mänskliga på ett sätt som få andra spel lyckas med. Här drar jag igen en parallell till The Last of Us, även om berättelsen inte riktigt når samma nivåer som och utbyte som Joel och Ellies äventyr finns det otroliga moment i Days Gone där jag kom på mig själv att bli helt trollbunden av vad som hände på skärmen. Ett sådant exempel är en återblick som visar hur Deacon och Sarah träffades på en enslig grusväg. Mänskligheten, intensiteten och humorn i den scenen, tillsammans med röstskådespelet är ingenting annat än fantastisk, och det finns många sådana scener genom spelet.

Utanför själva berättandet finns det såklart annat att pyssla med också eftersom Days Gone faktiskt är ett spel satt i en expansiv och öppen spelvärld. Det finns uppdrag av exakt de typer som du kan förvänta dig. Rensa fiendebaser, rädda otursamma människor och utföra enkla förfrågningar från de olika allierade baserna som finns utspridda på kartan. Tyvärr känns en hel del uppdrag som menlösa sysslor som ska utföras bara för att du ska ha en anledning att besöka olika delar av kartan. Många gånger vill jag helst bara göra en sak men spelet avbryter mig med vad som känns som meningslösa dussinsysslor allt för ofta, vilket haltar strukturen ytterligare.

Precis som tonen och atmosfären går det att både se och känna att spelbarheten har inspirerats ganska kraftigt av The Last of Us också och går att dela in i tre delar. Smygande, skjutande och handgemäng med olika typer av yxor, plankor och basebollträn. Jag kommer aldrig överens med själva skjutandet alls under mina timmar med spelet, siktet känns löst och feedbacken från de olika puffrorna som ljud, rekyl och så vidare, känns aldrig riktigt bra. Det finns ett helt progressionssystem där förmågor kan förbättras som hjälper till en aning med det men det blir aldrig helt tillfredsställande för mig. Jag föredrar helt klart att spurta fram mot en fiende med en brandyxa i högsta hugg och försöka kötta av så många kroppsdelar som möjligt eller att försöka smygdöda som många som möjligt innan jag blir upptäckt.

Days Gone
Days Gone
Days Gone
Days Gone
Days Gone
Days Gone
Days Gone
Days Gone
Days Gone
Days Gone