Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Startsidan
recensioner
Dragon's Dogma: Dark Arisen

Dragon's Dogma: Dark Arisen

Dragon's Dogma börjar onekligen kännas åldrat, men ännu håller det och till Switch kan vi dessutom ta med spelet på resande fot...

Dragon's Dogma är vid det här laget en hyfsat välbekant titel efter att ha getts ut till alla större format senaste sju åren, och nu är det dags för ytterligare ett då Capcom velat dra nytta av den månghövdade Switch-publiken. Att det är ett hyfsat bra äventyr bidrar såklart till framgångarna det trots allt haft och det är dessutom ett rollspel med ett tämligen unikt upplägg, vilket få andra bidrag i genren idag kan skryta med.

Dragon's Dogma: Dark Arisen
Att kunna ta med episka rollspel på resande fot är ju aldrig fel.

Dragon's Dogma släpptes ursprungligen 2012 till Playstation 3 och Xbox 360, och det ska sägas att åldern märks så snart du startat äventyret. Redan i den första filmsekvensen får vi nämligen - utöver dess fantasycharm - smaka på den åldrade grafikmotorn; En riddare står nämligen och ropar något till folket i den lilla byn du kommer ifrån. Men jag kan ärligt talat inte ens komma ihåg vad han ropade, då hans ansikte var så djupt deformerat av bristande teknik att jag inte kunde bortse från det. Om det inte är en ork som lajvar människa, så vet jag inte vad det var. Det är en ansiktsanimation som har varit lättare att förlåta år 2012, men idag är det svårt att titta bort. Lyckligtvis hinner fulingen inte långt innan en eldsprutande jättedrake kommer flygandes och visar att spelet har mer att ge.

Kampen mot draken är förstås förlorad redan på förhand, men det ger en bra indikation över vad du kan förvänta dig senare i historien. Det erbjuds nämligen flera större strider mot bestar och det fungerar som en snabbare version av Monster Hunter-upplägget; om du bara stormar fram och oplanerat attackerar en best, så kommer du ovillkorligen snabbt bli dödad. Det är alltså en bra idé att vara mer taktisk i arbetet. Som den Ranger jag valde, var jag redo med pil och båge för att exempelvis snabbt kunna sätt en projektil i ögat på en eventuell Cyklop. Detta får just detta monster att ta sig för ansiktet av smärta, varpå jag och mina kompanjoner kunde gå lös på besten med tunga attacker. En annan användbar taktik är att försöka fånga långa (på höjden) motståndare för att sedan klättra upp till deras svaga punkter och sedan börja slå som om det vore en spinoff på Shadow of the Colossus. Strider som dessa var nyskapande år 2012 och de fungerar än idag.

Dragon's Dogma: Dark ArisenDragon's Dogma: Dark ArisenDragon's Dogma: Dark Arisen
Stridsystemet i Dragon's Dogma: Dark Arisen var mycket före sin tid.

Och det är viktigt, för det är främst striderna - och stridssystemet i allmänhet - som kommer att driva dig framåt i spelet. Fria rollspel brukar inte ha någon riktigt välskriven huvudstory, och om de skulle ha detta, uppstår frågan om varför man gör massa annat istället för att rädda världen. Och satsar du för mycket på sidouppdragen försvinner liksom den röda tråden istället. Dragon's Dogma: Dark Arisen hör till den sistnämnda kategorin där sammanhanget kommer från sidouppdrag. Uppdrag som du ofta fått av datorkontrollerade individer utan personlighet, så du känner dig sällan engagerad att faktiskt vilja hjälpa en "person". Du gör uppdragen för att du ska bli starkare, mer emotionellt blir det aldrig. Under de sju år som gått sedan originalet släpptes har The Witcher 3: Wild Hunt släppts och Dragon's Dogma håller helt enkelt inte måttet längre. Sidouppdragen måste också ha mening.

Dragon's Dogma: Dark Arisen
Dragon's Dogma: Dark ArisenDragon's Dogma: Dark ArisenDragon's Dogma: Dark Arisen
Dragon's Dogma: Dark Arisen