Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Startsidan
recensioner
Deponia

Deponia

Andreas har skrattat, funderat och klickat sig igenom Daedalics hjärtevärmande Deponia, som nu släppts till Xbox One. Och för den som tilltalas av genren, är det här bland det bästa hittills.

Peka-och-klicka-genren är en vattendelare av rang och något som jag liknar vid en anrik byggnad som hotas av rivning; å ena sidan finns det de som prisar den för allt den betytt för samhället och dess historia, medan den andra sidan hävdar att den spelat ut sin roll och, istället för att kosta fattig dräng energi och onödiga silvermynt, borde rivas för att ge plats åt något nytt. Tar man samma princip och applicerar på sagda genre, brukar den oftast mynna ut i två sidor där den ena höjer historien, medan den andra rycker på näsan åt det monotona upplägget. Och medan jag inte är typens mest hängivna anhängare, kan jag respektera och uppskatta historien som spelet berättar.

Deponia
Rufus har alltid en sarkastisk eller sylvass kommentar att lägga fram.

Och Deponias berättelse, något av en modern Romeo Och Julia, är en perfekt blandning mellan lättsam humor, munhuggande och seriösa betraktelser av samhällsklasserna. Som jag misstänker kommer hamna lite i skymundan i lägret som avböjer på grund av inställningen till upplägget. Men nog om genren, låt oss prata historia. För er som inte spelat detta ännu (har funnits till PC sedan 2012), handlar det om en ruffig herre vid namn Rufus, boende på planeten Deponia, vars yta till 99% består av skrot och skräp. Han har fått nog av tillvaron och med en, enligt honom själv; idiotsäker plan, bestämmer sig för att lämna de rostiga metallbergen till förmån för Elysium, staden ovan.

Deponia
Rufus egen syn på livet tangerar ibland på den drömska bilden av hur han anser det borde se ut och fungera,

Grejen är den att Rufus mycket väl kan vara den härligaste huvudkaraktären på sistone. Med fingerfärdigheten hos någon form av steampunk-Mulle Meck och en inställning till sin omgivning i stil med Scooby Doo:s Shaggy, går det inte alltid som han tänkt sig. Men tack vare hans positiva, vagabondliknande framfart, backar han inte för något och tycker sig kunna fixa allt som han ställs inför. En av mina favoritpassager är tidigt i spelet, då han strängt blir ombedd att ta hand om disken för "they won't do themselves". Varpå han avfyrar ett belåtet, tafatt flin och svarar "I'll take that chance." Han kan definitivt uppfattas som självisk, nonchalant och med ett enormt ego, men allt eftersom historien fortsätter, kan man inte annat än tycka om honom för det goda hjärta som, trots uppsyn och livsnjutarfjunig haka, sitter bakom tag-dagen-som-den-kommer-fasaden.

Nå, Rufus stöter ganska snart på en kvinna från ovan (bokstavligt talat) och, efter att av misstag ha råkat kasta ned henne på Deponia, gör allt för att få henne att vakna upp ur sin sagolika dvala (Snövit, någon?). Såklart lyckas han (med hjälp av hyperstarkt kaffe, pluspoäng) och tillsammans fortsätter de på det äventyr Rufus från början gett sig ut på. Dessa två är förvånansvärt välskrivna och några jag fattade mer tycke för ju mer jag spelade. Och tvivlar på att du inte kommer göra samma sak.

Deponia
Det är ofta du får snacka dig fram till rätt lösning

Det spelmekaniska då? Bortsett från att du i den här versionen styr Rufus med vänster styrspak (istället för musen) och knapparna för upplockning, snack, syning och användning av allehanda föremål mappats om till A-,X- och Y-knapparna, så är det rätt framåt. Du plockar på dig en apparat, går in i inventariet, väljer och sedan, när du ombeds (via markering på skärmen), markerar och använder. Eller kombinerar och då väljer du två prylar i listan som sedan används på samma sätt.

Utmaningen ligger i att leta upp rätt molejoxer, klura ut de rätta kombinationerna och var dessa ska. Och även om du inte kan lämna ett område innan du lyckats med målet, kan det bli en hel del spring innan du hittar det du söker. Det må hända monotona, avbryts ibland av lättare pussel som går ut på att se mönster eller bara leda ett föremål från punkt A till B. Eller att välja rätt svar i dialog för att få den hjälp man behöver (men som aldrig låses ut). Inget som kräver en masterexamen i psykologi, direkt...

Spelets starka sidor fortsätter med både grafiken och musiken. Medan förstnämnda är något Daedalic sedan länge är bevisligen duktiga på, i alla fall inom genren, är musiken, i min mening, något extra. Den är inte bombastisk eller storslagen på så sätt, men passande. Vi pratar taktfasta toner, nästan keltiska, som ligger i bakgrunden medan texten detaljerar vad Rufus håller på med och är framförd på ett sätt som får en att tänka på körsjungande stamgäster i medeltida värdshus. Sen har vi såklart grafiken; charmig, kärleksfull och som gjord för det här äventyret. Skarpa kanter, starka färger och en animation som i min mening bara förstärker spelets komik och speglar Rufus härliga personlighet.

Deponia
Det förekommer även moment där Rufus bryter den fjärde väggen och menar bestämt att han inte behöver en tutorial.

Om jag ska ta och vara lite kritisk, även om det inte finns mycket negativt att säga om det här, är historiens uppbyggnad lite... kort. Eller rättare sagt, dess slut. Utan att säga någonting om det, slutar det minst sagt abrupt. Precis när man börjar knyta ihop säcken och ana svar på det man undrat, är det över. Och visst, i dagsläget finns det inte bara en, utan två, uppföljare till det här (båda också tillgängliga på Xbox One), vilket kan tillfredsställa huvudkliandet som uppstår vid eftertexterna. Sen finns det pussel som ger upphov till irritation, såklart. Eller då det känns som om du har finkammat ett område, men ändå inte kan hitta den sista manicken som behövs för att komma vidare. Annars är det här väldigt genomarbetat och ingen aspekt har glömts.

Slutomdömet lyder som följande: Spelet är fantastiskt för vad det är och kan kanske till och med ändra din inställning om du innan inte varit såld på genren, om du ger det ett försök. Och är du sedan innan en inbiten intressent, är det här snudd på ett måste.

Deponia
Deponia
08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Härlig musik, intressant story, klockren humor, finfin spelkontroll
-
Abrupt slut, bitvis för monotont
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här