Skräckspel är egentligen ingenting för mig, alls. Inget jag borde pyssla med överhuvudtaget. Ändå hamnar jag där, om och om igen. Sittandes på kanten av soffkudden, framåtlutad och svettig med axlarna uppdragna över öronen och med en ytterst motbjudande grimas som täcker hela anletet. Jag är en sadist, i grunden. Tror jag. För sådär har det alltid sett ut för egen del. Började med det allra första Alone in the Dark och fortsatte med D till Sega Saturn. Idag skulle jag väl mest skratta åt den "skräck" som dessa två klassiker erbjuder men då, för 25 år sedan, läckte det exkrementer ur herr Hegevall när dessa spel spisades. Det minns jag tydligt.
Sen dök Resident Evil upp och allt förändrades. Jag älskade Shinji Mikamis originalspel så villkorslöst att jag tror att det spelades igenom minst fem gånger under det första året efter premiären. Scenen då den zombiesmittade vaktjycken mosade in sig genom hallfönstret där i början står sig som ett av de absolut mest skräckinjagande spelögonblicken i mitt liv och något som satte djupa spår gällande mitt nattsömn. Ändå fortsatte jag. Resident Evil 2. Resident Evil 3. Code Veronica. Silent Hill. Silent Hill 2. Project Zero. Silent Hill 3. Alien vs Predator 2. Ju mer jag spelade ju mer beroende av den där olustiga känslan av att faktiskt vara livrädd - blev jag. Och för mig har det delvis handlat om att film, som jag älskar, aldrig riktigt lyckats skrämma mig. Visst var Alien läbbig som 12-åring och visst tyckte jag att Neil Marhals The Descent skrämdes rätt ordentligt men det handlar kanske om 1% av alla skräckfilmer jag någonsin sett som verkligen gett effekt. Istället har det varit de interaktiva skräckupplevelserna som verkligen bitit på min hjärna, verkligen framkallat droppa i byxan och verkligen dröjt sig kvar i mitt medvetande.
Och precis så skulle jag vilja beskriva Layers of Fear. Dök upp från ingenstans, bjöd på en märkvärdigt stilsäker inramning där konst och konstens udda sidor och förmågor förpackades i ett skräckpaket som lyckades med mycket mer än att bara få mig att hoppa till ett par gånger i soffan. Uppföljaren är nu här och jag har för 41:a gånger (genom tiderna) tvingat mig igenom ett skräckspel även fast jag egentligen inte har tillräckligt starka nerver för det. Ettan var i mångt och mycket en utbyggnad av det som Metal Gear-pappan Hideo Kojima samt Hellboy-gubben/Pan's Labyrinth-regissören Guillerma Del Toro bjöd på i det spelbara Silent Hills-demot PT. Samma tänk, samma upplägg med snarlik syn på design och hur man bygger skräckinjagande atmosfär. Layers of Fear 2 är inte det minsta likt då allt från konceptet till inramningen, atmosfären samt skådeplatsen nu har bytts ut. Denna gången axlar jag rollen som en Hollywood-skådespelare av rang, redo att inleda nästa fas av sin sprudlande filmkarriär genom att lira huvudrollen i en kommande storfilm som ska spelas in ombord på ett gigantiskt fartyg. Och det är ombord på båten som allt går käpprätt åt skogen.
"The cameras are all focused on you; the center of the scene. Not just in character, you are the character. The part to play is singularly yours. Written just for you.You are met with silence. No barking orders from the director. No call to action that you need to become this version of yourself. The demand to act fills your mind, but the script pages hold no words. Your past has helped to mold you into what you are, forced upon you the skills required to hone your craft. That same past has scraped deep furrowing scars into you, not on the outside where the world can see, but in a place buried so deep within that it has become shapeless. You push those memories down but let the experiences drive you into who, or what, you must play.
Darkness surrounds as you stand silently in the spotlight, the only sounds to be heard over your heartbeat are the distant breaking of waves against the hull and the sound of cameras pointed in your direction preserving this moment for eternity. A deep and commanding voice rises from the distance. Act. What part will you play?"
Det är så det börjar. Filosofiskt tungt, poetiskt och laddat. Skräckvärlden som byggs upp omkring mig är en film proppad av mina värsta farhågor och med tanke på att konsten ramade in föregångaren - känns det till en början väldigt spännande att djupdyka in i en egengjord skräckrulle i Layers of Fear 2. Men spänningen avtar rätt snabbt, tyvärr. Det här spelet är inte lika bra som den första omgången. Faktum är att jag inte anser det vara nära på lika bra.
Skräcken som här målas upp är djupt psykologisk, precis som i föregångaren. Spelaren vandrar fartygets tjusiga korridorer för att sekunden senare slungas in i ett mardrömslikt skogslandskap för att sekunden senare kastas genom en dörr och till en sotsvart drömvärld där 100 sotsvarta armar kommer ut ur väggarna för att försöka greppa tag i en. Och såhär fortsätter det, i timmar. Nu kanske det låter negativt, vilket det inte hade behövt vara om det inte hade varit för att de läskiga stunderna i det här spelet i princip enbart utgörs av "jump scares" vilket snabbt blir ganska enfaldigt. Den psykologiska skräcken saknar nerv och påminner för mycket om saker jag redan sett. Jag räds inte det som slungas mot mig särskilt mycket och jag får aldrig den där kontakten med spelvärlden som jag fick i föregångaren. Storyn är inte bra, heller. Tvärtom. Den känns som en tradig trailer för ett kommande spel, ungefär, och saknar allt vad djup och karaktär heter.
Det finns också spelmässiga bekymmer som jag inte har tänkt ha särskilt stort överseende med, tyvärr. Det finns alldeles för mycket korkat utformad "trial and error" här för att inte reta upp mig som spelare och spelkontrollen är något klumpig, även fast det i ett spel av den här typen kanske inte är hela världen. Tempot är för uppskruvat sett till alla de saker som hoppar fram och försöker skrämma mig som spelare, också. Och detta tillsammans med den ruttna storyn gör att jag nöjer mig med att sätta en svag femma.