Året var 1994. Platsen var Piteå i norra Sverige. Piteå är och var känt för sitt äventyrsbad, båtliv och camping. Tre saker som min lilla familj älskade djupt, så det spenderades många somrar med båten i den lilla hamnen. Jag var vid tillfället sju år och när äventyrsbadet var stängt för dagen så kändes Piteå Camping tråkigare än Ove Sundberg. Det var tydligt att alla aktiviteter för barn under tio år skulle avverkas så tidigt som möjligt för att lämna plats åt flintskalliga 56 åringar med hawaiiskjorta och träskor, gärna med en andedräkt av finkel och jordnötter.
Det var ingenting för mig. Min kära far och mor bevittnade att jag dog en långsam död och bestämde sig för att rädda mig från det mörker jag sakta gled in i. Min pappas intresse för tv-spel var vid tillfället minst sagt begränsat men han beslöt sig för att ta med mig till något jag aldrig sett förut; en arkadhall. Det lyste och blinkade överallt, det var rad efter rad med arkadspel. Det var bra mycket bättre grafik än vad mitt Sega Master System som jag hade hemma kunde erbjuda och spelen verkade så mycket häftigare än allt annat jag sett vid den tidpunkten.
Det kändes som att vi var där i två minuter, men det var nog närmare två timmar. Jag hann gå igenom många känslor; Ilska, upprymdhet och frustration. Den bestående känslan som jag tog med mig hem från arkadhallen var dock spelglädje och att jag ville ha mer. Tyvärr så började femkronorna sina. Det var i den arkadhallen jag upplevde riktig spelglädje för första gången. Jag åkte dit för några år sedan och då var tyvärr arkadhallen borta.
Jag spelar inte lika mycket nu som när jag var yngre. Intresset finns där, men med ålderns kompromisslösa intåg så märker jag att jag blir mer och mer kräsen. Spelen som görs nuförtiden ska tilltala en stor målgrupp och innehåller sällan de laser-specifika ingredienser som jag är ute efter. Därför så var det ett nöje att besöka en arkadhall igen, även om den nu råkade vara digital.
Hi-Bit Studios (som förövrigt utgörs av gamla redaktionsmedlemmar på den numera nedlagda svenska speltidiningen Level) nya spel 198X känns därför som en fräsch vind av nostalgi för mig. Det är en mycket kort men intressant historia. En historia som handlar om att växa upp, hantera problem och att bryta sig lös.
Historien presenteras i en 8/16-bits stil och lyckas oerhört bra med att förmedla en genuin 80-tals känsla. För mig så kändes det väldigt mycket som tidigt 90-tal, men 80-talet hängde som sagt kvar lite längre på vissa platser i vårt avlånga land. Under små filmsnuttar så berättar huvudpersonen om sina tankar kring sin barndom, funderingarna som snurrar kring att växa upp och en längtan efter verklighetsflykt.
De upplevelser som huvudpersonen har varit med om är inte särskilt specifika, utan fokus läggs istället på känslorna som uppkommit efteråt och hur de bearbetas. Detta gör också att det är lättare att relatera till huvudpersonen.
Mellan huvudpersonens stunder av reflektion så kommer själva spelandet som utförs av huvudpersonen i en arkadhall. Det är fem korta spel som alla lyckas väl med att representera sin genre. Man får chansen att spela ett beat 'em up, shoot 'em up, racingspel, plattform och en dungeon crawler.
Oavsett vilket spel man spelar så bjuds man på en redig påse med ögongodis i pixelformat. Varje spel är enligt mig pixelperfektion och utmanar rent utseendemässigt de bästa spelen i sin respektive genre. Ljudet och musiken i varje spel känns mitt i prick och utvecklarna har lyckats med att skapa någonting som känns nytt och fräscht utan att det går ut över nostalgitrippen.
Jag har alltid varit övertygad om att grafik och ljud är på tredje och fjärdeplats, bakom spelglädje och kontroll, vilket oftast går hand i hand. När dessa fyra kvalitéer får chansen att stråla samman så får vi ofta bevittna riktigt bra spel. Släng in lite bra handling, en schysst presentation och en innovativ spelmekanik så kan vi börja prata om eviga klassiker.
Jag säger inte att 198X är en evig klassiker men Hi-Bit Studios lyckas riktigt bra med att skapa en unik spelupplevelse med strålande grafik, bra ljud, väldigt bra kontroll och en intressant (om än lite luddig) handling med en riktigt schysst presentation.
Spelkontrollen i samtliga spel är responsiv, enkel och fungerar precis som man vill att den ska göra. Jag tyckte att alla spelen var underhållande och jag har gått tillbaka flera gånger till samtliga spel för att förbättra mina poäng.
Det minispelet som enligt mig var bäst var helt klart "Out of the void". Som titeln avslöjar så är det ett typiskt "hej jag är ett litet rymdskepp och allt ska dö" shoot 'em up. Svårighetsgraden var lite mer förlåtande än andra liknande spel, men kändes inte heller för lätt. Ett annat spel som var riktigt skoj var "Shadowplay" där man tar kontroll över en ninja med världens kanske längsta svärd. Ninjan springer själv men överlåter lemlästningen och hoppningen till spelaren. Det var det klart svåraste spelet men det kändes aldrig orättvist och när den sjuttiofemte döden inträffade så hade jag inga tvivel om vem som bar skulden i min bortgång. Det var mitt eget dumma fel. "Killscreen", som representerar gamla dungeon crawler-lir var riktigt roligt, men när det var som bäst och man nått högsta nivå så tog det plötsligt slut. De resterande titlarna "Beating Heart" och "The Runaway" var underhållande, men enligt mig så var de på tok för lätta. Bägge spelen spelades i stort sett på automatik och det kändes som ganska passiva spelupplevelser.
Detta mysiga men märkliga spel förtjänar både ris och ros. Alla minispel utspelas i en arkadhall och jag förstår att spel-sessionerna är korta, precis som i arkadhallen från min barndom. Problemet i den här kråksången är att jag inte står i en arkadhall. Jag är inte sju år. Jag sitter i min soffa, 31 år gammal och är taggad till tusen på att spela mer. Precis som när jag var liten i arkadhallen så lämnas jag med en känsla av att jag vill ha mer. Denna gång är det dock inte en brist på femkronor som är skurken, det är spellängden. Jag blåste igenom hela spelet på två timmar och hade gärna haft fyra timmar till i den digitala arkadhallen.
Med tanke på hur billigt spelet är så kan man dock förlåta Hi-Bit Studios för den korta spellängden och det är trots allt bara den första delen i spelserien. Spelglädjen, kontrollen och presentationen är strålande och jag ser fram emot när nästa del i serien släpps.
De som söker en lång och avancerad spelupplevelse kommer mest troligt bli besvikna, men om man är ute efter två timmar av enkel och actionfylld spelglädje så kan jag varmt rekommendera 198X.