Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Startsidan
recensioner
Bloodstained: Ritual of the Night

Bloodstained: Ritual of the Night

Castlevania under ett annat namn är fortfarande Castlevania, och det är jag glad för.

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Det brukar vara svårt att vänta på spel. Och då får vi oftast höra talas om dem när de utannonseras, vilket i de flesta fallen brukar vara inom ett år innan de släpps. Men då har vi inte känt till dem under de åren spelet har utvecklats. Till sin natur verkar gräsrotsfinansierade spel ta längre tid eftersom de inte kan påbörjas förrän vi har betalat för dem, och det har därför gått hela fyra år sedan jag slantade upp närmare tusen kronor för att ge Koji "IGA" Igarashi en chans att göra en andlig uppföljare till mitt favoritspel, Castlevania: Symphony of the Night. Men de fyra åren var väl spenderade och Bloodstained: Ritual of the Night är ett klassiskt Castlevania-spel, med allt vad det innebär, till allt förutom namnet.

Det innebär ett gigantiskt slott att utforska, hundratals vapen att hitta och prova, massvis med magiska attacker, hundratals märkliga fiender, och förstås extremt välgjord musik. Allt detta har IGA och hans team lyckats med. Mallen är förstås hämtad från Symphony of the Night men också inspirerad av de senare äventyren, framför allt Castlevania: Aria of Sorrow och Castlevania: Dawn of Sorrow. Den nya hjältinnan Miriam rör sig i precis samma takt som Alucard över skärmen och har samma exakta spelkontroll, som kanske inte alltid får perfekt animation men som lyder minsta knapptryckning omedelbart.

Utan att ens gå in på hennes offensiva förmågor har hon i princip samma rörelsemönster som tidigare Castlevania-hjältar, med nya färdigheter som hittas på vägen genom slottet som möjligheten att dubbelhoppa (och dyksparka), teleportera sig kortare sträckor, eller mer specifika sådana som att plocka upp tunga föremål eller absorbera blod. Även fienderna är i stort sett samma som förut, men med nya former. Istället för skelett har vi slemmiga "morte". De irriterande medusahuvudena har blivit Dullahammer-huvuden. De stora riddarna med diverse vapen eller sköldar har blivit nya stora riddare med vapen eller sköldar. Det finns fladdermöss (copyright Konami?), gigantiska flygande demoner, demondamer, vattenmonster som hoppar upp runt dig, jobbiga studsande småfigurer, och allt sånt som gör Castlevania till Castlevania.

Bloodstained: Ritual of the Night
Många scener är tungt inspirerade av Symphony of the Night, men att slåss mot demoner och flygande svärd i gigantiska katedraler blir aldrig gammalt.

Det som främst gör Castlevania och därmed Bloodstained till extremt underhållande spel är den närmast totala friheten. Det finns en röd tråd med en väg genom slottet, men överallt kryllar det med sidopassager och frivilliga uppdrag, och om du är kreativ med dina förmågor så kan du ibland ta dig till ställen det inte är tänkt att ta sig till än. Och du kan kombinera vapen och magier helt fritt, vilket också gör det väldigt enkelt att ha sönder spelet fullständigt. Vilket är en del av poängen. Bloodstained är inte ohyggligt svårt, men du kan samla ihop en del spektakulärt kraftfulla förmågor och sedan bränna iväg dem så långt din magimätare räcker. Redan tidigt hittade jag True Arrow, som jag sedan ganska snabbt uppgraderade och fick mer eller mindre ett hagelgevär.

Stor flaxande demon som står i min väg? Ett tryck på R2 så är den inte där längre. Men den bleknade i jämförelse med en explosiv magi jag kan placera ut vart jag vill som sedan demolerar allt i närheten. Och då har jag inte ens provat allt än. Tillsammans med en våldsam mängd vapen, med allt från klassiska piskor och svärd till sparkskor, skjutvapen och hillebarder, blir variationen gigantisk, och det lär bli många genomspelningar framöver när jag bara testar nya kombinationer. Många vapen bjuder på hemliga specialtekniker, och dessutom går alla magier att uppgradera både genom att samla på sig fler och genom att förbättra dem med olika bonusar. Det finns också ett system för att laga mat, som inte bara ger tillfällig läkekraft utan också ger Miriam permanenta bonusar. Det är helt enkelt sanslöst polerat på den här fronten, och mycket tid kommer att tillbringas i basen för att pillra med att göra sig ännu lite mäktigare.

Bloodstained: Ritual of the Night
Miriam är en shardbinder, en människa med inplanterade kristaller som låter henne kontrollera demoniska krafter.

Första gången genom hela spelet tog det mig tretton timmar, men då missade jag alltså massor av grejer och en del hela områden. Men utöver en första genomspelning bjuder Bloodstained på massor av nya utmaningar. Det finns ett New Game Plus-läge om du vill börja om med din samlade utrustning, men också två nya svårighetsgrader som inte bara erbjuder starkare fiender utan också nya placeringar och en begränsning i hur mycket starkare du kan bli. Det går också att slåss mot bossarna separat och ta sig an tidsbegränsade utmaningar. Och det är bara vad som finns i spelet till en början. Framöver utlovas två nya spelbara hjältar, ett roguelike-läge (där man får börja om från början om man dör), någon sorts samarbetsläge och något som kallas Boss Revenge Mode. Så det finns mycket att testa även längre fram.

Ibland syns begränsningarna. Bloodstained har polerats upp ordentligt och är nu enormt mycket snyggare än de första demoversionerna som dök upp för några år sedan, men det är fortfarande tekniskt ganska enkelt. Ofta hjälper designen till att dölja bristerna och bitvis är det extremt tjusigt, men det finns också en del dassiga områden. Men i gengäld är animationerna ofta utmärkta, och de påkostade omgivningarna är minst lika ambitiösa som i något tidigare spel. En brist är att konsolversionerna lider av ojämn bilduppdatering. Även de tyngre konsolerna har enstaka sega sektioner, särskilt när kameran zoomas ut i några bosstrider. Hur det rullar på Switch vågar jag inte uttala mig om. Men lyckligtvis är det oftast silkeslena 60 rutor per sekund som erbjuds på de andra konsolerna eller PC. Och trots att grafiken ibland brister är det ändå extremt kärleksfullt detaljerat, och man har lagt tid på egentligen onödiga grejer som att Miriam kan sätta sig och slappa i stolar här och där, eller att det finns en hel editor för att byta frisyr och färg på hennes kläder, eller att all övrig utrustning syns på henne.

Bloodstained: Ritual of the Night
Längre fram i spelet hittar du både rejäla fiender och rejäla magier. Här jag har precis bränt av en explosion som håller på att spränga en drake i småbitar medan jag skyddar mig med en vägg av tavlor.

Det är också ett spel som vägrar ta sig självt på stort allvar, med en del bisarra fiender som dyker upp ibland (inklusive gigantiska husdjur och en hårdrockande vampyr som kör ett tungt gitarrsolo), och dialog som ibland är fenomenalt överspelad. Förutom de aningen malplacerade porträtten av diverse Kickstarter-deltagare (som ibland hoppar ner från väggarna och förföljer dig, eftersom Castlevania) finns också en del speciella vapen och en del hemliga bossar som är designade av fansen. Men å andra sidan var också de tidigare spelen fyllda med anakronismer och bisarra popreferenser så det är inte så märkligt som man kan tro. Sen passar också IGA på att slänga både en och två kängor på Konami.

Byborna man får i uppdrag att hämnas för att ondskan har tagit död på dem är nästan allihop figurer från Castlevania-spelen. Ayami Kojima, som målade artworken till många av de tidigare spelen, har engagerats för specialutgåvan till Kickstarter. En märklig vampyr med mörk röst spelas av Robert Belgrade, som ju gjorde rösten till Alucard. Miriams rival Zangetsu är en hårding till samuraj med samma whiskyröst som Solid Snake, då det är David Hayter, som även han fick sparken från Konami under uppmärksammade former, som spelar honom. Och så har Michiru Yamane gjort mycket av musiken.

Bloodstained: Ritual of the Night
Gotiska kyrkor? Check. Fullmåne? Check. Deformerade demoner? Check. Jajamen, nog är det Castlevania så det räcker.

Musiken ja. Det vore tjänstefel att inte skriva mer om den. Med Michiru Yamane bakom keyboarden är det förstås en härlig blandning av ösig symfonimetal och en del lugnare stämningsmusik. Det når inte riktigt upp till de riktiga urklassikerna som "Bloody Tears" eller "Beginning", men å andra sidan skrev inte Yamane dem. Stycken som det inledande "Lu Voyage of Promise", "Luxurious Overture", "Gears of Fortune", "Silent Howling", titelspåret "Ritual of the Night" och pianotemat "Theme of Bloodstained" är fantastiska, och hela vägen är musiken strålande. Det stör mig en liten aning att musiken uteblir helt i några områden för att skapa någon sorts stämning, men det må vara hänt. Tillsammans med ett bra röstskådespel bland huvudkaraktärerna (några sidokaraktärer är hemska) skapar det en riktigt bra ljudbild.

Bloodstained: Ritual of the Night är helt enkelt den påkostade konsoluppföljaren till Castlevania: Symphony of the Night, Castlevania: Order of Ecclesia och många andra, som vi aldrig fick. Det som spelet saknar i grafisk finess kompenseras med råge av grym spelkänsla och sanslöst stor valfrihet. Gillade du Castlevania-spelen finns det inget att tala om, det är bara att köpa Bloodstained och njuta. Har du inte testat vad det handlar om är det en bra början, även om jag egentligen främst skulle rekommendera samlingen med Castlevania: Rondo of Blood och Symphony i samma paket. Gillar du inte Castlevania? Ja, då har du bara dålig smak och det kan varken jag eller IGA göra något åt.

Det här spelet är möjligen för bokstavstroget ibland och att progressionen genom slottet nästan är en kopia av den i Symphony gör att det känns lite för bakåtsträvande. Några steg känns också nästan omöjliga att lista ut utan att konsultera en guide, även om spelet tipsar en hel del om vad du kan göra framöver. Men det är också precis vad IGA lovade fansen: att han kunde fortsätta göra Castlevania utan Konami. Jag höjer mitt vinglas till hans ära och hoppas på många fler spel av den här kalibern. Och sen kastar jag det i golvet. Förstås.

Bloodstained: Ritual of the Night
Bloodstained: Ritual of the Night
Bloodstained: Ritual of the Night
View comments
09 Gamereactor Sverige
9 / 10
+
Extremt varierat, utmärkt spelkontroll, fullproppat med genomtänkta detaljer och strålande musik
-
Ojämn grafik, några ologiska passager
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

Loading next content