Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Startsidan
recensioner
Samurai Shodown

Samurai Shodown

SNK går tillbaka till grunderna och erbjuder ett fightingspel med grym stämning och spelvärldens bästa persongalleri.

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annons

Jag minns det som i går. Jag hade väl nätt och jämnt fått spela lite Street Fighter II på kompisens SNES, medan jag själv harvade på med den minst sagt taffliga Amiga-konverteringen. Sen råkade jag besöka en lokal restaurang där de hade ett par arkadkabinett i foajén, och på ett av dessa rullade ett spel som överträffade allt jag hade sett förut. Det hade gigantiska, färgstarka karaktärer. Det zoomade in och ut, och hade en massa folk som hojtade "hoh!" i bakgrunden. Det var stort, det var mäktigt och det var fascinerande coolt. Det var Samurai Shodown. Helt plötsligt kändes alla andra fightingspel och de flesta andra spel för den delen riktigt barnsliga och fåniga. Många femkronor gick det åt där.

Och Samurai Shodown var verkligen storslaget. Det är lite svårt att uppskatta så här tjugofem år senare, men innan dess fanns egentligen bara Street Fighter II, och så möjligen Mortal Kombat om du tillhörde de coola kidsen som fick köpa det innan de fyllt femton. Virtua Fighter kunde vi bara drömma om. Men Samurai Shodown fanns i de där Neo-Geo-kabinetten som oftast hade sex olika spel i omlopp, så det var lätt att hitta, och det utklassade allt som SNK har försökt kopiera Street Fighter med tidigare. Allt från den atmosfäriska inramningen till den perfekt avvägda spelkontrollen till de tidlöst fenomenala karaktärerna andades genuin arkadperfektion. Sen peakade väl egentligen SNK med uppföljaren året därpå, och hade svårt att hitta samma höjder igen med serien. Visst, Samurai Shodown V Special, cirka åtta år senare, var väl egentligen minst lika polerat, men till skillnad från King of Fighters som SNK finputsade år efter år blev Samurai Shodown en experimentell serie, och som det experimenterades. Det blev två usla polygonslagsmål på den dödsdömda arkadhårdvaran Hyper Neo-Geo 64, det blev diverse portabla konverteringar med minisamurajer, och efter att ha låtit bli serien i flera år släppte de det fullständigt horribla Samurai Shodown: Edge of Destiny (även känt som Samurai Shodown Sen) på Xbox 360, som dunderfloppade med all rätt. Vid det laget var SNK på väg att dö, igen, och ingen hade väl trott att Samurai Shodown skulle få en nystart.

Samurai Shodown
De flesta av attackerna ackompanjeras av streck som från en kalligrafipensel, vilket bidrar till spelets genuina utseende.

Men så är det, och efter den här historielektionen kan jag bara konstatera att det här är SNK:s Street Fighter IV. Man har slängt ut allt riskabelt nyskapande och bara fokuserat på grunderna, det som gjorde spelet till en höjdare till att börja med. Det är praktiskt taget samma laguppställning som i originalet, med några smakfulla byten. Det handlar om renodlade slagsmål helt utan extremt långa kombinationer, dedikerade specialmätare, superhopp, inkallade medhjälpare eller jongleringstekniker. Det är ett spel där en välriktad hård attack kan mosa bort en tredjedel av livsmätaren. Det är Samurai Shodown som jag minns det, och det är lysande.

Samurai Shodown
Det vore inte Samurai Shodown utan en ödesmättad kväll på ett fält någonstans.

King of Fighters XIV var ett extremt polerat och välfyllt fightingspel men inte ens jag kan hävda att det var särskilt snyggt. Samurai Shodown är något helt annat. SNK har försökt återskapa penseldragen från sin gamla artwork, framför allt Shiroi Eijis sumi-e-liknande bilder som illustrerade de första spelen. Genom att göra extremt grova skuggor men tunna linjer i övrigt får spelet en handmålad känsla som påminner lite om Okami. Alla de ursprungliga karaktärerna har moderniserats en aning och fått mer detaljer utan att förlora sin ursprungliga stil. Det är väl möjligen Charlotte som förändrats lite väl mycket, men jag älskar hur min gamla favorit Genjuros jacka nu har ett tydligt foder i annan färg och hur smutsig och sjaskig Haohmaru ser ut. Ja, det gamla gänget är tillbaka förutom Wan-Fu och Gen-An, vilket inte är någon jätteförlust. I gengäld får vi Yoshitora, den flamboyante adelsonen som var huvudperson i del fem och slåss med sex svärd, och Shiki, den tystlåtna lönnmördardamen som var den enda egentliga behållningen med Samurai Shodown 64. Eftersom jag inte spelat dem särskilt mycket förut, och eftersom du förmodligen har spelat dem ännu mindre, är de i praktiken nykomlingar de också.

Men spelet bjuder förstås på riktiga nykomlingar också. Där har vi Yashamaru, en hedervärd Robin Hood-typ som klär ut sig till korp och stjäl från de rika. Han tenderar att tillbringa mycket tid i luften och har en massa dykattacker. Sen har vi Wu-Ruixiang, som ersätter Wan-Fu som kinesisk representant. Hon är väl något av en skämtfigur som mestadels använder sin feng shui-kompass (!) för att framkalla magier och en och annan drake. Eftersom hon är svag i närstrid verkar hon bli ett alternativ för proffsen som kan tillämpa hennes fällor på bästa sätt. Den sista nykomlingen är Darli Dagger, en råbarkad dam som är skeppsbyggare och slåss med en gigantisk såg. Hon är kul att använda och nog min favorit av de här nya, men en nackdel (om man kan kalla det så) är ju att Samurai Shodown har tidernas troligen bästa karaktärsgalleri. Nakoruru, Galford, Hanzo, Jubei, till och med märkliga tjommar som Earthquake och Tam Tam är fyllda med personlighet till bredden. Praktiskt taget varenda en av de elva veteranerna är odödliga klassiker som allihop har unika spelstilar och egenheter.

Samurai Shodown
Tjusiga handritade bilder presenterar Samurai Shodowns handling, som utspelar sig året innan det första spelet, som alltså också hette Samurai Shodown. Inte alls rörigt.

Och ja, det är väl lika bra att få det överstökat. Med sexton spelbara figurer är Samurai Shodown på pappret lika innehållsfattigt som Street Fighter V var från start. Det kommer att släppas åtminstone fyra nerladdningsbara hjältar, och påpekas bör att säsongspasset är gratis de här första dagarna. Jag vågar påstå att det finns en hel del djup att utforska, men om du föredrar kvantitet framför kvalitet så har du inte så mycket att hämta här. Spelet har i alla fall betydligt fler spellägen. Det finns ett ganska rättframt men trevlig storyläge där varje hjälte får smiska ett antal motståndare för att sen möta sin rival och slutligen en sedvanligt dunderfuskig slutboss, som vänder upp och ner på hela spelsystemet och mest kräver tålamod. Sen kan man pröva på klassiska survival-lägen och liknande, men något lite mer nyskapande är möjligheten att möta simulerade versioner av andra spelare. Den här tekniken användes i Virtua Fighter 4 men kom inte riktigt till sin rätt i det spelet. Här är det väldigt smidigt att bara plocka fram en. Just nu har de inte mycket finess, men det borde förbättras med tiden eftersom det här läget rullar automatiskt och noterar dina framgångar, och du kan till och med välja att spela mot dig själv. När spelet slutar att vara populärt online blir det här i alla fall ett substitut.

Samurai Shodown
Samurai Shodown
Samurai Shodown
Samurai Shodown
Samurai Shodown
Samurai Shodown
Samurai Shodown
Samurai Shodown
Samurai Shodown