Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Startsidan
recensioner
Sea of Solitude

Sea of Solitude

André drar ut på en upptäcktsfärd i ett personligt och tradigt plattformsäventyr...

Vi har alla varit där någon gång i våra liv: vilsna i våra egna mörka tankar, osäkra på hur vi kan ta oss vidare med våra liv och övertygade om att ingenting kan förändras. Detta är synnerligen fallet för monsterflickan Kay, som av någon mystisk anledning befinner sig ute i en dränkt stad i en liten motorbåt som enda sällskap - fram tills vattenkanalerna börjar fyllas av hiskeliga monster, vars enda mål i livet är att sänka Kay till havets botten. Mycket i denna ogästvänliga värld tycks vara bekant och nostalgiskt, men samtidigt så avlägset och skrämmande. Vilka är dessa varelser? Varför befinner sig Kay här? Vad, eller vem, är hon egentligen? Det är upp till dig att ta reda på vad som döljer sig under ytan i Jo-Mei Games upphajpade lilla indietitel.

Sea of Solitude
Lite instabil bilduppdatering till trots flyter PS4-versionen vi spelade hyfsat bra

Ända sedan Sea of Solitude visades upp på förra årets E3 har jag längtat efter att sätta tänderna i denna mystiska monsterodyssé, mest tack vare sin trollbindande design som förde tankarna direkt till pärlor som Rime. Utan att säga alldeles för mycket om spelets handling fungerar denna märkliga spelvärld som en enda stor metafor för Kays sinnesstämning, där hon snart upptäcker att isolationen formar dessa monster och att världen förvandlas efter hennes humör. Det är en spännande idé som dessvärre blir mer strängt linjärt än spelmekaniskt dynamiskt och berättelsen i sig sjunker en aning på grund av det dialogtunga berättandet. Efter att ha nått spelets eftertexter är det förståeligt att utvecklarna har satsat på en slags konversation genom spelets gång för att belysa hur viktigt det är att föra en dialog med sig själv under kämpiga tider, men samtidigt kan jag sakna trivsamheten och tystheten från titlar som exempelvis Journey. En bild säger mer än tusen ord sägs det ju och när Kay ständigt kommenterar det uppenbara (röstskådespelerskan är också tämligen usel) tappar den drömlika spelvärlden sin mystik.

I grunden gillar jag egentligen berättelsen och vad skaparen Cornelia Geppert försöker förmedla. Depression är inte något som man kan tackla lättvindigt och under tolv kapitel lär sig spelaren att man inte bara kan slå av nedstämdheten likt en strömbrytare; känslor kommer i vågor och man måste lära sig att acceptera det omständliga känsloflödet. Det finns alltså ett visst djup hos de olika monster Kay möter på vägen, som alla på något sätt har påverkats av sin isolation och bildar ett slags känslomässigt kosmos som inte enbart involverar Kay själv. Samtidigt är det svårt att beröras när Kays resa leder oss till krystade dramapartier, som också har en tendens att bli lite spretiga ju djupare man rotar i hennes isolerade psyke. Berättelsen har såklart sina finstämda stunder och utvecklarnas personliga prägel märks definitivt av i spelets klimax, men emotionellt sätt känns berättelsen lite för ofokuserad för att verkligen engagera mig som spelare. Med andra ord bryr jag mig inte så hemskt mycket om vad Kay tagit miste om i sitt liv, då vi aldrig riktigt lär känna henne som person.

Sea of Solitude
Kays inre resa är baserad på Cornelia Gepperts egna upplevelser med depression och ångest

Spelmässigt fastnar jag inte heller för Sea of Solitude, som är lite väl banal i sitt plattformande och som mest går ut på att klättra uppför brandstegar och hoppa mellan flytande föremål. Kay har här två primära förmågor för att lysa upp världens mörker: den första är en ljussignal som kan skjutas upp likt en signalpistol och guida dig i rätt riktning. Den andra förmågan är Kays orangea ryggsäck, som hon kan använda för att suga in maskliknande väsen som korrumperar ljusklot som finns utspridda över de kala landskapen. Just dessa förvrängda ljusklot är vad som leder handlingen framåt och innehåller pusselbitarna till Kays psyke, men många av spelens "pussel" innebär mest att man håller ner en knapp tills något öppnas eller aktiveras och även om utvecklarna gör sitt bästa för att variera spelandet i spelets andra och tredje akt känns det som att det saknas något mer engagerande att göra än att lyssna på familjegräl och spamma ljussignalen.

Sea of Solitude
Sea of Solitude
Sea of Solitude
Sea of Solitude
Sea of Solitude
Sea of Solitude
Sea of Solitude