Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Startsidan
recensioner
Sea of Solitude

Sea of Solitude

André drar ut på en upptäcktsfärd i ett personligt och tradigt plattformsäventyr...

Vi har alla varit där någon gång i våra liv: vilsna i våra egna mörka tankar, osäkra på hur vi kan ta oss vidare med våra liv och övertygade om att ingenting kan förändras. Detta är synnerligen fallet för monsterflickan Kay, som av någon mystisk anledning befinner sig ute i en dränkt stad i en liten motorbåt som enda sällskap - fram tills vattenkanalerna börjar fyllas av hiskeliga monster, vars enda mål i livet är att sänka Kay till havets botten. Mycket i denna ogästvänliga värld tycks vara bekant och nostalgiskt, men samtidigt så avlägset och skrämmande. Vilka är dessa varelser? Varför befinner sig Kay här? Vad, eller vem, är hon egentligen? Det är upp till dig att ta reda på vad som döljer sig under ytan i Jo-Mei Games upphajpade lilla indietitel.

Sea of Solitude
Lite instabil bilduppdatering till trots flyter PS4-versionen vi spelade hyfsat bra

Ända sedan Sea of Solitude visades upp på förra årets E3 har jag längtat efter att sätta tänderna i denna mystiska monsterodyssé, mest tack vare sin trollbindande design som förde tankarna direkt till pärlor som Rime. Utan att säga alldeles för mycket om spelets handling fungerar denna märkliga spelvärld som en enda stor metafor för Kays sinnesstämning, där hon snart upptäcker att isolationen formar dessa monster och att världen förvandlas efter hennes humör. Det är en spännande idé som dessvärre blir mer strängt linjärt än spelmekaniskt dynamiskt och berättelsen i sig sjunker en aning på grund av det dialogtunga berättandet. Efter att ha nått spelets eftertexter är det förståeligt att utvecklarna har satsat på en slags konversation genom spelets gång för att belysa hur viktigt det är att föra en dialog med sig själv under kämpiga tider, men samtidigt kan jag sakna trivsamheten och tystheten från titlar som exempelvis Journey. En bild säger mer än tusen ord sägs det ju och när Kay ständigt kommenterar det uppenbara (röstskådespelerskan är också tämligen usel) tappar den drömlika spelvärlden sin mystik.

I grunden gillar jag egentligen berättelsen och vad skaparen Cornelia Geppert försöker förmedla. Depression är inte något som man kan tackla lättvindigt och under tolv kapitel lär sig spelaren att man inte bara kan slå av nedstämdheten likt en strömbrytare; känslor kommer i vågor och man måste lära sig att acceptera det omständliga känsloflödet. Det finns alltså ett visst djup hos de olika monster Kay möter på vägen, som alla på något sätt har påverkats av sin isolation och bildar ett slags känslomässigt kosmos som inte enbart involverar Kay själv. Samtidigt är det svårt att beröras när Kays resa leder oss till krystade dramapartier, som också har en tendens att bli lite spretiga ju djupare man rotar i hennes isolerade psyke. Berättelsen har såklart sina finstämda stunder och utvecklarnas personliga prägel märks definitivt av i spelets klimax, men emotionellt sätt känns berättelsen lite för ofokuserad för att verkligen engagera mig som spelare. Med andra ord bryr jag mig inte så hemskt mycket om vad Kay tagit miste om i sitt liv, då vi aldrig riktigt lär känna henne som person.

Sea of Solitude
Kays inre resa är baserad på Cornelia Gepperts egna upplevelser med depression och ångest

Spelmässigt fastnar jag inte heller för Sea of Solitude, som är lite väl banal i sitt plattformande och som mest går ut på att klättra uppför brandstegar och hoppa mellan flytande föremål. Kay har här två primära förmågor för att lysa upp världens mörker: den första är en ljussignal som kan skjutas upp likt en signalpistol och guida dig i rätt riktning. Den andra förmågan är Kays orangea ryggsäck, som hon kan använda för att suga in maskliknande väsen som korrumperar ljusklot som finns utspridda över de kala landskapen. Just dessa förvrängda ljusklot är vad som leder handlingen framåt och innehåller pusselbitarna till Kays psyke, men många av spelens "pussel" innebär mest att man håller ner en knapp tills något öppnas eller aktiveras och även om utvecklarna gör sitt bästa för att variera spelandet i spelets andra och tredje akt känns det som att det saknas något mer engagerande att göra än att lyssna på familjegräl och spamma ljussignalen.

Spelet erbjuder inte heller någon vidare utmaning och är mer designat för att låta spelaren
uppleva historien utan att avbrytas alltför mycket. Detta innebär att det inte finns några större konsekvenser i att exempelvis låta den rödögda mördartorsken sluka Kay i ett benkrossande tugg eller låta henne lynchas av otäcka små demoner. Man får börja om från samma plats man "dör" på, eller i värsta fall två plattformar bort. Det kanske mest frustrerande svårighetsmässigt var att handskas med den små-slöa spelkontrollen under några spänningssekvenser som krävde lite mer fart från Kay. Detta behöver inte vara ett stort problem i sig om man mest vill åt historien om psykisk ohälsa, men här hade jag gärna sett lite påföljder för att känna av den där tyngden man bär i hjärtat.

Här hade jag också önskat att kunna interagera mer den trogna lilla motorbåten, som skänker Kay en sådan outtalad tröst att den kan lysa upp hela världen från de hotfulla stormarna; likt en rofylld bubbla omsluter den Kay i lugnande havsbriser, men så fort man lämnar båtens trygghetszon återgår världen till sitt mardrömslika tillstånd och monsterfirrarna jagar rätt på Kay så fort hon doppar tån i de bedrägliga vattnen. Tyvärr leker man inte tillräckligt mycket med denna båtmekanik och till slut blir båten dessutom irrelevant när man i spelets senare delar mest går till fots.

Sea of Solitude
Man lär känna ett antal ohyggliga monster på vägen, som alla på något sätt har kopplingar till gåtan om Kay

Spelets estetik, ett av spelets mer omtalade försäljningspunkter, är åtminstone vacker att beskåda och ger varma Wind Waker-vibbar med sin charmigt enkla grafik. Men när man väl börjar utforska de dränkta hustaken upptäcker man hur tom och livlös denna undermedvetna miljö verkligen är. Förutom de korrupta ljuskloten är utforskningen i sig rätt obetydlig, då det finns väldigt lite att göra annat än att samla flaskposter och att skrämma bort måsar. Grafiken imponerar också allt mindre när den starka ljussättningen skalas ner genom spelets gång, där det urbana Venedig snabbt byts ut mot raserade och fult nedsvärtade byggnader och detaljfattigdomen i omgivningarna ger spelet en lite väl kal känsla.

Jag är inte heller helt förtjust i den glidande animationen, där Kay fastnar mot närmsta stege eller en plattforms ytterkant likt en magnet och i princip alla mänskliga animationerna (utom Kay) känns ofärdiga. Det är också tråkigt att just vatteneffekterna känns så geléaktiga och blockiga, även om jag uppskattar några smarta detaljer som att man måste tajma hur vissa vågor ter sig innan man kan simma över till andra sidan och hur Kay rycker till när blixten slår ner. Här vill jag även passa på att slå ett slag för Guy Jacksons vackra musikkomposition, som tillsammans med ett atmosfäriskt soundtrack bildar en ljudmässigt levande och plaskande hamnvärld när det grafiska inte riktigt mättar fullt ut.

Sea of Solitude
"Flytta på'reh Tjock-Bosse! Jag måste lära känna mig själv lite!"

Sammanfattningsvis når denna EA-utgivna titel inte riktigt upp till mina förväntningar, trots att det finns en slags tidlös och romantisk anda kring Kays psykologiska expedition. Till en början är det fängslande att styra Kay in i okända vatten, men efter mötet med det första stora monstret känner man sig nästan färdig med berättelsen - en berättelse som dessutom hade potentialen att verkligen klämma åt den mänskliga själen, men som mest petar lite lätt på hjärtsträngarna. Dessutom för det platta spelandet mer tankarna till det där småsunkiga iOS-liret Submerged: Miku and the Sunken City än till indiejuveler som Rime, Jouney eller Gris. Nej, så illa är det nog inte riktigt, men det är inte heller det emotionella äventyr jag hade hoppats på.

Sea of Solitude
Ibland öppnar sig havet för dig à la Moses, ibland slukar havet dig hel - c'est la vie, mon ami!

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera
Sea of Solitude
Sea of Solitude
Sea of Solitude
Sea of Solitude
View comments
05 Gamereactor Sverige
5 / 10
+
Stämningsfull musik, inbjudande och färgstark estetik, intressanta inslag om mänsklig isolation
-
Animationer kan vara lika styltiga som dialogerna och händelseförloppen, ojämn röstskådespeleri, slö spelkontroll
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

Sea of SolitudeScore

Sea of Solitude

RECENSION. Skrivet av André Lamartine

André drar ut på en upptäcktsfärd i ett personligt och tradigt plattformsäventyr...

Gamereactor Live: Vi seglar i Sea of Solitude

Gamereactor Live: Vi seglar i Sea of Solitude

NYHET. Skrivet av Sam Bishop

I dagens Gamereactor Live sätter vi segel i nysläppta Sea of Solitute (läs vår recension). För att kolla när vi spelar kan du surfa in på vår livesida klockan 16:00. ...

Loading next content