Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Startsidan
recensioner
Wolfenstein: Youngblood

Wolfenstein: Youngblood

Tillbaka till Wolfenstein fast med fullt samarbetsläge, det kan väl aldrig bli roligare än att skjuta nazister i sällskap med en kompis?

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Det är lätt att gilla Machine Games Wolfenstein-serie. Tämligen lättsam, välberättad och
proppad med överdriven action. De allra flesta av oss gillar att slå gamla naziavskum på truten
i sällskap till tung musik och tjusig grafik. Jag gillade det mesta med Wolfenstein II: The New
Colossus och även om mycket är bekant i Youngblood kan jag inte påstå att jag gillar det särskilt mycket alls. Det finns viss behållning, men vi ska börja från början.

20 år efter händelserna i The New Colossus - jag försöker hålla det spoilerfritt här - har den ikoniska nazislaktaren BJ och frugan Anya njutit av ett liv i lugn och ro och uppfostrat sina två tvillingdöttrar efter bästa förmåga. Jessica och Sophia, Jess och Soph är två bruttor med skinn på näsan och ständigt påminda om herraväldet som terroriserade världen innan de föddes. Raskt försvinner dock farsgubben och tjejerna skrudar på sig högteknologiska dräkter och beger sig till Paris i en stulen FBI-helikopter för att ta reda på vart han har tagit vägen. Det är en berättelse som är exakt lika banal som den låter och även om det sällan brukar röra sig om en hög dos med originalitet i de tidigare spelen brukar det rättas upp av skön humor och roliga karaktärer, vilket helt och hållet saknas i Youngblood. Jag skulle till och med gå så långt som att säga att själva tonen och samspelet mellan Jess och Soph är rent av tråkigt. Det är som att utvecklarna hitta en stil och personlighet men misslyckas totalt till den mån att jag inte är road en enda gång under mellansekvenserna.

Wolfenstein: Youngblood
När det kommer till det grafiska finns inte mycket att anmärka på.

Hela grejen med Youngblood är att du helst av allt ska spela det med en kompis och då är det såklart betydligt lättare att helt avfärda allt vad en dålig berättelse betyder. Samarbetsaspekten fungerar faktiskt riktigt väl och som om det inte vore fakta vid det här laget: nästan alla spel blir roligare med sällskap. Wolfenstein: Youngblood är inget undantag. Har du ingen kamrat som vill spela med dig blir den karaktären du inte väljer datorkontrollerad och även om det första alternativet givetvis är det som som rekommenderas så fungerar det bra oavsett.

Wolfenstein: Youngblood är något annorlunda mot vad vi är vana med från spelserien i sin utformning. Där de två tidigare spelen från Machine Games har varit rätt linjära upplevelser, kraftigt drivna av mellansekvenser och berättande är Youngblood desto mer öppet. Det märks tydligt att Arkane Studios (Dishonored-serien, Prey) har haft sina fingrar med i utvecklingen eftersom spelvärlden är en öppen sådan. Eller ja, öppen spelvärld är att ta i en aning, mer öppen än tidigare är kanske mer korrekt. Det fungerar på det sättet att du har en hubbvärld i Paris underjordiska gångar som är proppad med diverse uppdragsgivare. Du kan därifrån bege dig ut och spela uppdrag i vilken ordning du önskar och det är inte helt ovanligt att besöka de olika platserna flera gånger för att utföra olika sysslor. Det finns såklart vanliga uppdrag som driver berättandet framåt och sedan enklare sidouppdrag som kan innefatta att hitta en person eller lönnmörda en ledande nazifigur. Hyfsat standard, med andra ord. Arkanes inblandning märks väl i strukturen på spelvärlden där det finns mycket vertikalitet och möjligheten att låsa upp olika genvägar som underlättar för framtida uppdrag. Genom spelet blir det också nödvändigt att besöka samma platser igen med nya verktyg för att öppna dörrar som tidigare inte gick att komma igenom.

Wolfenstein: Youngblood
Nassesvinen har fått värre doningar sedan vi sist slogs mot dem.
Wolfenstein: Youngblood