Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Startsidan
recensioner
Wolfenstein: Youngblood

Wolfenstein: Youngblood

Tillbaka till Wolfenstein fast med fullt samarbetsläge, det kan väl aldrig bli roligare än att skjuta nazister i sällskap med en kompis?

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Det är lätt att gilla Machine Games Wolfenstein-serie. Tämligen lättsam, välberättad och
proppad med överdriven action. De allra flesta av oss gillar att slå gamla naziavskum på truten
i sällskap till tung musik och tjusig grafik. Jag gillade det mesta med Wolfenstein II: The New
Colossus och även om mycket är bekant i Youngblood kan jag inte påstå att jag gillar det särskilt mycket alls. Det finns viss behållning, men vi ska börja från början.

20 år efter händelserna i The New Colossus - jag försöker hålla det spoilerfritt här - har den ikoniska nazislaktaren BJ och frugan Anya njutit av ett liv i lugn och ro och uppfostrat sina två tvillingdöttrar efter bästa förmåga. Jessica och Sophia, Jess och Soph är två bruttor med skinn på näsan och ständigt påminda om herraväldet som terroriserade världen innan de föddes. Raskt försvinner dock farsgubben och tjejerna skrudar på sig högteknologiska dräkter och beger sig till Paris i en stulen FBI-helikopter för att ta reda på vart han har tagit vägen. Det är en berättelse som är exakt lika banal som den låter och även om det sällan brukar röra sig om en hög dos med originalitet i de tidigare spelen brukar det rättas upp av skön humor och roliga karaktärer, vilket helt och hållet saknas i Youngblood. Jag skulle till och med gå så långt som att säga att själva tonen och samspelet mellan Jess och Soph är rent av tråkigt. Det är som att utvecklarna hitta en stil och personlighet men misslyckas totalt till den mån att jag inte är road en enda gång under mellansekvenserna.

Wolfenstein: Youngblood
När det kommer till det grafiska finns inte mycket att anmärka på.

Hela grejen med Youngblood är att du helst av allt ska spela det med en kompis och då är det såklart betydligt lättare att helt avfärda allt vad en dålig berättelse betyder. Samarbetsaspekten fungerar faktiskt riktigt väl och som om det inte vore fakta vid det här laget: nästan alla spel blir roligare med sällskap. Wolfenstein: Youngblood är inget undantag. Har du ingen kamrat som vill spela med dig blir den karaktären du inte väljer datorkontrollerad och även om det första alternativet givetvis är det som som rekommenderas så fungerar det bra oavsett.

Wolfenstein: Youngblood är något annorlunda mot vad vi är vana med från spelserien i sin utformning. Där de två tidigare spelen från Machine Games har varit rätt linjära upplevelser, kraftigt drivna av mellansekvenser och berättande är Youngblood desto mer öppet. Det märks tydligt att Arkane Studios (Dishonored-serien, Prey) har haft sina fingrar med i utvecklingen eftersom spelvärlden är en öppen sådan. Eller ja, öppen spelvärld är att ta i en aning, mer öppen än tidigare är kanske mer korrekt. Det fungerar på det sättet att du har en hubbvärld i Paris underjordiska gångar som är proppad med diverse uppdragsgivare. Du kan därifrån bege dig ut och spela uppdrag i vilken ordning du önskar och det är inte helt ovanligt att besöka de olika platserna flera gånger för att utföra olika sysslor. Det finns såklart vanliga uppdrag som driver berättandet framåt och sedan enklare sidouppdrag som kan innefatta att hitta en person eller lönnmörda en ledande nazifigur. Hyfsat standard, med andra ord. Arkanes inblandning märks väl i strukturen på spelvärlden där det finns mycket vertikalitet och möjligheten att låsa upp olika genvägar som underlättar för framtida uppdrag. Genom spelet blir det också nödvändigt att besöka samma platser igen med nya verktyg för att öppna dörrar som tidigare inte gick att komma igenom.

Wolfenstein: Youngblood
Nassesvinen har fått värre doningar sedan vi sist slogs mot dem.

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Det låter som en bra idé på pappret, och definitivt en intressant väg för Wolfenstein att gå som spelserie. I Youngblood känns det dock aldrig riktigt som man kommer i mål. Miljöerna är inte särskilt spännande att utforska och efter ett par timmar känns det som du sett alla platser mångt fler gånger än vad du faktiskt vill. Själva utforskandet känns inte heller belönande och eftersom fienderna har en tendens att magiskt återvända efter du har lämnat platsen blir det mer en pina att behöva slåss en gång till bara för att du prompt skulle undersöka det där rummet som låg i gränden. Skjutandet i sig är ju roligt - men inte så roligt att det blir värt det.

Att spela Wolfenstein: Youngblood känns turligt nog som att spela Wolfenstein, och det är just den gedigna spelbarheten som ändå räddar spelet från totalt haveri, för mig. Det är bara ren och skär glädje att tömma sitt magasin i mycket surt naziansikte eller sätta ett välriktat skott mot en anstormande självmordshund (japp!). Att göra det tillsammans med en vän är extra roligt. Nytt för Wolfenstein: Youngblood är ett mer rollspelsliknande upplägg, ytterligare en sak som låter bättre på papper än vad det faktiskt är i verkligheten. I takt med att du klarar uppdrag och dräper fiender går du upp i nivå och därmed kan du uppgradera olika förmågor hos karaktärerna. Det finns inget direkt extraordinärt här; mer liv, mer ammunition, bättre förmåga att smyga och så vidare. Hela systemet känns påklistrat och att det ens finns möjlighet till att smyga och göra sig osynlig är jättekonstig då spelets struktur, med redan nämnda återkommande fiender, inte riktigt tillåter det. Jag och min samarbetspartner frågade oss ständigt varför vi ens skulle försöka smyga när det inte fanns någon riktig mening med det överhuvudtaget.

Wolfenstein: Youngblood
Förgör Tredje riket tillsammans med en vän.

Rollspelselementen färgar av sig på spelets vapen också. Det finns en handfull olika typer, en pistol, en automatkarbin, ett hagelgevär med flera och alla dessa kan uppgraderas med spelets valuta som du kan hitta överallt. Det tillåter en del välkommen experimentering men det känns även som att spelets signum med galenskap uteblir en aning med en vanlig standarduppsättning. Det som saknas mest i Wolfenstein: Youngblood, enligt mig, är den tydlig skillnad på karaktärerna, där vi kunde fått komplettera styrkor och svagheter hos varandra. Det och en spelvärld som kändes bättre lämpad för den här typen av upplägg. Det finns dock massor att göra i form av uppdrag och utforskning men efter de sju timmarna det tog för att att klara själva berättelsen och kolla in en handfull av sidouppdrag kände vi oss färdiga med spelet helt och hållet.

Wolfenstein: Youngblood är snyggt och stilfullt och roligt en stund med en kompis. Det blir tyvärr aldrig riktigt mer än så. Den öppnare spelvärlden hade kunnat realiseras mer och de två syrrorna hade inte behövt kännas så påtvingat larviga som de faktiskt gör. Hela paketet känns som något av ett misslyckat experiment där Arkane Studios och Machine Games har haft tillgång till en stor verktygslåda men bara valt att använda ett par saker och snickrat ihop någonting snabbt istället för att löpa hela linan ut. Det står klart att de två föregående spelen är ljusår bättre än det här.

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera
05 Gamereactor Sverige
5 / 10
+
Kul att skjuta nazister med en kompis, tjusig grafik
-
Usel berättelse, tråkiga karaktärer, tradigt upplägg, repetitiva uppdrag, underutvecklat system för utveckling
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Medlemsrecensioner

  • L0ke
    Många undrade varför ingen marknadsföring gjordes för spelet? För att bethesfail visste att spelet var ett repetitivt, fakebygge ala fallout 76... 2/10

Relaterade texter

Wolfenstein: YoungbloodScore

Wolfenstein: Youngblood

RECENSION. Skrivet av Kim Orremark

Tillbaka till Wolfenstein fast med fullt samarbetsläge, det kan väl aldrig bli roligare än att skjuta nazister i sällskap med en kompis?



Loading next content