Blasphemous

Det lät lite som ett drömprojekt på förhand. Blanda Black Sabbath med Castlevania, krydda med Bloodborne och Metroid samt en smula spansk, högreligiös knäppkonst från det tidiga 1900-talet. Voila: Champagne! Nej... Alltså, nej. Det där blev helfel (jag kikade på Nicolas Cage-marathon igår och fastnade på The Rock, igen - du får helt enkelt ursäkta). Jag menar Voila: Blasphemous! Världens hårdaste spel. Tror jag i alla fall. Så har det känts under mina timmar med The Game Kitchens efterlängtade indieprojekt.

Du axlar rollen som ingen mindre än Botgöraren (haha!) och han bär en religiös relik på huvudet som ser ut som en gigantisk stålstrut. Botgubben är den enda lyckligt lottade överlevaren från Den tysta sorgen-massakern i landet Cvstodia, vilket var en del av en förbannelse som kallas "Miraklet". Cvstodia är påhittat, såklart, men utvecklarna är spanjorer och spelet är dränkt i religiös, spansk estetik som blandats upp med tillräckliga mängder grafiskt övervåld att man enkelt skulle kunna kalla Blasphemous för "bisarrt". Och det älskar jag.

Spelvärlden är som sagt fast i en olustig förbannelse som i grunden går ut på att tiden spinner runt i en enda stor loop där död och återuppståndelse utgör själva kärnan. Det kryllar av äckliga fiender, monster, zombier, demoner, spöken och annat junk som Botgöraren måste förpassa till efterlivet. Precis som i Castlevania samt Metroid handlar det om tvådimensionellt plattformande som blandas upp med groteska mängder groteskt befriande svärd-action. Järnstruten måste hacka sig fram genom horder av fiender och stridssystemet är, trots att det saknar riktigt djup, så pass tillfredsställande i sig att det aldrig blir annat än superkul att banka anstormande hejdukar i skallen med bredsvärdet (eller rycka deras vapen ur deras nävar och döda dem med det).

Det religiösa temat i Blasphemous, som blandas med hysteriska mängder blod och mord, är en spännande och framförallt unik aspekt av detta spel och aldrig någonsin går utvecklarna över en viss gräns, de predikar aldrig och försöker under inga som helst omständigheter föra fram ett religiöst budskap eller projicera någon slags övertygelse. Istället används det som estetiskt inramning och i mångt och mycket fungerar det helt perfekt. Botgöraren hittar under äventyrets gång gamla reliker som assisterar honom på vägen mot frigörelse och rening, han nyttjar radband och diverse böner/psalmer som tillkallar guds kraft för att kunna bryta spelvärldens envisa förbannelse. Det är vackert, groteskt, unikt och minnesvärt på flera sätt än ett och det märks att The Game Kitchen låtit sig inspireras av bland annat gammal religiös konst under skapandet av detta spel.

Blasphemous är, precis som exempelvis Super Metroid, icke-linjärt och spelvärlden kräver att man utforskar den. Detta medför att man ibland måste gå hela vägen tillbaka dit man kom från vilket jag precis som i fallet med Samus äventyr inte är sådär superförtjust i alla gånger men överlag tillför upplägget och spelets struktur spänning och framförallt utmaning. Det finns som sagt gott om groteska monster längs vägen som alla måste slås ihjäl och detta gör Järnstruten med hjälp av den religiösa reliken "Mea Culpa", ett alldeles särskilt svärd som bär en stor skuld (över vad får vi aldrig veta) och därmed, naturligtvis, är extra kraftfullt. Blasphemous handlar om kombinationer och om att memorisera hur vissa specifika fiendetyper rör sig och attackerar, för att kunna nyttja "parrys", blockera och vända monstrens kraft mot dem själva. Under vissa sektioner blir det en smula enformigt när man backar igenom banor som redan utforskats och tvingas slå ihjäl samma 139 stycken ruskprickar - igen. men för det mesta finns det en tillfredsställelse i hur striderna fungerar som gör att jag alltid är hungrig på mer.

Den enskilt bästa delen av The Game Kitchens ambitiösa projekt stavas animationsarbetet. utan någon som helst tvekan. Faktum är att jag mest troligt aldrig spelat ett Metroidvania med den här typen av hutlös detaljrikedom i animationerna och detta är också en av orsakerna till varför striderna alltid känns fräscha och belönande. Botgöraren rör sig ohyggligt snyggt med en grotesk detaljrikedom sett till småsaker som animerats till perfektion samt hur hans kroppsdelar rör sig i förhållande till varandra. Det är även extremt imponerande att se hur många särskilda animationskedjor som utvecklarna sytt ihop för specifika fiender, detta för att skapa variation och den dör sällsynta känslan av att handkontrollen är en förlängning av huvudkaraktären, snarare än bara ett styrdon som upprepar samma animation om och om igen.

Grafiken i övrigt är också förträffligt tjusig och med tanke på hur mycket jag gillar inramningen med den nästan fanatiska religiösa konsten som något slags centrum, är det svårt att inte kalla Blasphemous för ett av tidernas snyggaste pixelbaserade spel, alla kategorier. Slutligen vill jag slå ett ordentligt köttigt jätteslag med skuld-klingan Mea Culpa för bossarna i Blasphemous som är genuint fenomenala. Här finns det storlek, omfång och variation som gör hela spelet till något alldeles extra. The Game Kitchen har hela tiden varit extremt medvetna om det utrymme som varje boss bör nyttja och positionerat själva stridandet på ett sätt som få Metroidvania-titlar kan tävla med. Spelaren tvingas tänka i nya banor, tvingas nyttja spelets vertikalitet i omgångar och designmässigt är många av bossarna lika orimligt snygga som tematiskt groteska.

Blasphemous skulle mått bra av lite, lite mer variation sett till själva stridssystemet men minus det lilla önskemålet är detta ett strålande actionspel som tar ett gammalt, retromysigt koncept och dränker det i härliga nymodigheter. Om du gillar utmaning, Black Sabbath, videovåld, blod, järnstrutar, champagne (järnspikar, nu blev det fel igen) och Metroid - Är detta i allra högsta grad ett spel för dig.