Code Vein

Jag ska erkänna att jag inte haft speciellt höga förhoppningar på Code Vein, Bandai Namcos nya actionrollspel som släpptes i fredags. Premissen verkande visserligen smyg-intressant på förhand (Dark Souls möter anime, typ), men när förseningarna började avlösa varandra och förhandstittarna kändes ljumma så var jag beredd på det absolut värsta. Nu när jag dock har spenderat över 30 timmar inuti denna grå-svarta fantasyvärld så måste jag faktiskt konstatera att jag är positivt överraskad över hur roligt jag haft under tiden. Titeln är visserligen långt ifrån Miyazakis Souls-höjder, sett till ren kvalité, men Code Vein gör tillräckligt mycket unikt för att rättfärdiga en genomspelning för fans av genren.

Storyn i Code Vein fokuserar kring vampyrer (eller Revenants som de tydligen kallas här) och historien tar vid när du som spelare vaknar upp i en värld där blod är en bristvara och monster och uttorkade vampyrer (The Lost) hotar runt varje hörn. En av de stora skillnaderna från Souls-serien (ja det kommer bli en hel del jämförande här, så var beredd) är att Bandai Namco faktiskt har valt att försöka berätta en tämligen linjär berättelse, och istället för subtila föremålsbeskrivningar och vaga miljö-antydningar så möts man här av långa cutscenes och karaktärer som tar plats. Anime-smaken kan visserligen bli något överväldigande emellanåt och allt från story, dialog och karaktärsdesign balanserar alltid på en skrämmande tunn gräns mellan emotionellt medhåll och störtlöjliga magplask.

En av de starkare aspekterna i Code Veins story-struktur är när man får chansen att återbesöka vissa karaktärers gamla minnen. Dessa emo-doftande vampyrer glömmer nämligen bort saker för varje gång de dör och att äntra dessa drömlika minnessekvenser ger en mer avskalad och lugnare ton till den annars rätt galna spelvärlden. Detta är även ett ypperligt tillfälle att lära känna sina kompanjoner på ett bättre sätt samt få en förståelse kring alla bekymmer de mött längsmed vägen från att ha varit människor en gång i tiden till att nu vara odödliga blodsugare med en kraftig släng av Alzheimers. I kontrast till själva huvud-storyn (som tyvärr inte lyckades hålla mitt intresse uppe hela tiden) så gav dessa partier mig chansen att alltid känna empati med mina vampyr-bröder och systrar samt förstå problematiken som medföljer ett liv som odödlig, framförallt när man även måste tackla en överhängande risk att förlora sina minnen, och i förläggningen sin personlighet, som extra skrämsel-ingrediens.

En anledning till att dessa minnes-avsnitt sedan fungerar såpass bra som de faktiskt gör är att musiken är fullkomligt magisk under dessa partier. Att vandra genom kala korridorer och bevittna forna människoöden till tonerna av sorgsna pianotangenter, stillsamma stråkar och melankoliska sånginsatser gav mig rysningar varenda gång, och överlag är musiken i Code Vein löjligt bra. Ta spelets startskärms-soundtrack (lyssna här!) som ännu ett exempel där bombastiska körer, intensiva brassektioner och episka orgelspel målar upp magisk blandning mellan Castlevania och Last Night Of the Proms. Kompositören Masaru Shiina (God Eater, Ace Combat och Tales of Legendia) ska verkligen ha beröm för sin insats i rollen som soundtrack-svarvare här, speciellt med tanke på att musiken faktiskt räddar flertalet sekvenser från att kännas platta och intetsägande.

Spelmässigt känns annars Code Vein som en Dark Souls-klon blandat med en hel del unika ingredienser som förhöjer upplevelsen bortom rent härmande av ursprungsmaterialet. Du måste visserligen fortfarande värdera dina möjligheter noga, hålla koll på din uthållighetsmätare och lära dig dina fienders attackmönster i sann souls-stil, men det känns samtidigt som man har valt att lägga fokuset lite annorlunda här då utmaningskurvan i Code Cein inte alls är lika brant som i From Softwares mästerliga äventyr. En anledning till detta, och det som kanske skiljer Code Vein allra mest från dess inspirationskälla, är att man alltid har en kompanjon vid sin sida. Detta gör såklart att bataljerna blir betydligt mer lätthanterliga, och tempot känns även mer framåtsträvande och rappt då din vapenkamrat (som faktiskt är jäkligt kompetent) både kan utföra en hel del skada och ockupera fienders fokus medan man försöker återhämta sig. Som vampyr har du därtill förmågan att ta över folks blod-koder vilket i teorin innebär att man kan växla mellan olika klasser för varje ny blodtyp du kommer över. Vill du spela som en hårdkokt muskelsnubbe med massiva svärd och saftiga försvars-buffar så kan du göra det, och möjligheten att satsa på distansvapen eller snabba lönnmördar-tekniker finns här också för den som är mer intresserad av sådana spelsätt. Allt detta kan dessutom ändras när som helst direkt från paus-menyn, och du uppmuntras nästan konstant att testa nya tillvägagångssätt och stridstekniker i takt med att man kommer längre och längre in i äventyret. Lägg slutligen till det faktumet att du även kan blanda olika klass-förmågor med varandra samt att du aldrig behöver känna dig låst vid en specifik "build", och du har mer eller mindre ett recept på ett spelsystem som ger en väldigt stora möjligheter att kunna skräddarsy sin egen karaktär och spelsätt efter hur man vill.

Miljöerna är däremot inte de bästa. De är absolut inte klappkassa, men jag hade velat se lite mer variation när det kom till såväl färgpaletten som art design. Det blir lite för brunt och trist emellanåt helt enkelt, och även om den vertikala strukturen och mängden hemligheter imponerar så hade lite visuellt ögongodis verkligen behövts här och var för att förhindra vissa partier från att kännas utdragna och identitetslösa. Kart-systemet är dock, i rak motsats, helt underbart. Du kan nämligen i Code Vein alltid se vart du har varit någonstans tidigare då kartan sparar dina promenadmönster ( i smått absurda mängder dessutom) och detta underlättade sannerligen utforskandet bland spelets mer snarlika passager. Det är en liten detalj givetvis, men det var en detalj jag uppskattade rejält.

I slutändan är Code Vein ett spel jag har extrema svårigheter att försöka betygsätta, och jag har gått runt och velat om vart jag ska landa på betygsskalan. I mina mer kritiska stunder så tycker jag en stark sjua känns perfekt, men en mer positiv Joakim kan samtidigt argumentera för en svagare åtta. För jag tycker verkligen om specifika delar i Code Vein medan andra komponenter känns aningen underkokta eller smakmässigt fel för mig personligen (jag är inte den största anime-fantasten, till exempel). Tycker du dock om Souls-spelen så finns här tillräckligt mycket nyheter för att få upplevelsen att kännas fräsch och gillar du dessutom anime så skulle jag inte bli förvånad om betyget kan öka med både en och två pinnar för dig med den typen av preferenser. När det kommer till kritan väljer jag dock att låta min mer surmulna sida vinna i det här fallet, och jag stannar således vid betyget "bra" (även om det kliar lite i fingrarna att låta positiviteten flöda fritt).

Som ett sista tillägg så har vi är på Gamereactors redaktion, som bekant, pratat en hel del om så kallade "Gulity Pleasures de senaste veckorna, och Code Vein känns som en perfekt kandidat för den typen av etikett. Det finns nämligen tydliga problem och mindre lyckade designval i detta Souls-liknande äventyr, men det är samtidigt svårt att klaga på underhållningsvärdet man möter i denna vampyr-fyllda actionpärla. Har du tid, och är villig att testa något nytt så kan Code Vein vara en trevlig mumsbit att nafsa på såhär i höstmörkret, och bland mängden av Souls-konkurrenter så är detta helt klart en av de bättre tilläggen i genren.