Ghostbusters: The Video Game Remastered

Det hade kunnat vara handlingen i en B-film av skräcktyp: den gamla ondskan utplånades för exakt tio år sedan, men så, mitt i Halloween-säsongen, så återvänder den för att hämnas och bara de gamla hjältarna kan besegra den. Fast i det här fallet var ju inte Ghostbusters någon ondska överhuvudtaget, som brukar vara fallet med licenstitlar, utan ren och skär kärlek. Då var det tjugofemårsjubiléum, nu är det trettiofem-årsjubiléum (herregud!) och världen är inte densamma. Visserligen finns det en hemsökt skyskrapa i New York, men den oranga slemblobben verkar det inte räcka med protonstrålar för att bli av med. Spökjägarnas brandtal för borgmästaren hade lika gärna kunnat fungera i klimatsammanhang: "If I'm wrong, nothing happens! We go to jail, peacefully, quietly. We'll enjoy it. But if I'm right, and we can stop this thing... you will have saved the lives of millions of registered voters."

Ghostbusters som TV-spel är däremot sig likt. Faktum är att det är exakt sig likt. Playstation 3-versionen släpptes före de övriga och hade en del sämre effekter, så jämfört med den är det en liten uppdatering. Men att det körs i lite högre upplösning numera är knappast något att jubla över om man äger PC-spelet sedan förut. Det är samma hyfsat realistiska modeller, om än med tio års grafisk utveckling att tävla mot, samma trogna tolkning av filmernas stil och samma grundläggande spelbarhet. Bilduppdateringen är förstås också bättre, men fortfarande inte hundra procent perfekt. Det märks tydligt att de förrenderade filmsekvenserna är gryniga och känns lite som att kolla på en VHS-kopia av filmen inspelad från TV2, men resten av spelet håller fortfarande faktiskt ganska hög standard. Närbilderna på hjältarna har inte åldrats med värdighet (vilket förvisso inte heller hjältarna själva har), men när man väl lufsar runt i New York med ett stycke olicensierad kärnreaktor på ryggen ser det riktigt bra ut. Spökenas inneboende retrostil gör sig riktigt bra, och fysiken imponerar fortfarande med möjlighet att demolera hela omgivningarna i sin framfart.

Den stora behållningen, då och nu, har inte heller förändrats ett dugg, och då tänker jag på dialogen och musiken. Spelet var toppmodernt då på så sätt att spökjägarna aldrig kan hålla käft, men där nittio procent av alla spelkompanjoner blir ohyggligt irriterande (jag spelar just Code Vein, på tal om ingenting) finns det få saker som är roligare än att lyssna på hur Dan Aykroyd, Bill Murray, Harold Ramis och Ernie Hudson pratar om allt mellan himmel och helvete. Och ja, det blir förstås lite extra känslosamt efter Ramis bortgång, som hedras med en kort dedikation i början av spelet. Dan Aykroyd är förstås något av en galen vetenskapsman själv och byggde upp en fantastisk värld för den här serien, och det fick lite extra utlopp i spelet då Columbia Tristar av någon anledning inte ville låta filmerna vara fyra timmar sammanlagt av ockult teorisvammel.

Det som har åldrats lite sämre är spelkänslan. Det är förvisso fullt korrekt att spökjägarna är medelålders professorer och därför inte bör attackdyka bakom midjehöga väggar, men striderna är ofta röriga och svåröverskådliga. Inte minst eftersom spöken ju tenderar att flyga lite som de vill. Kanske är jag mindre tålmodig eller så har även min finmotorik åldrats lite sämre, men jag upplever att det är ett evigt kutande fram och tillbaka för att återuppliva kompanjonerna, och svärmar av små fiender leder snabbt till ett snöpligt game over. Jag tror att Ghostbusters är ett spel som passar bäst på den lägsta svårighetsgraden, där man kan fokusera på inramningen snarare än utmaningen. Sen kan man väl också konstatera att Peter Venkmans buffliga flörtande inte känns särskilt tidsenligt 2019, om det nu gjorde det 1984 till att börja med.

Ghostbusters är hur som helst ett kärt återseende. Originalet sålde sämre än vad det förtjänade men var en av förra generationens bortglömda höjdare, så jag är glad att det överhuvudtaget är tillbaka. Det är en ganska kort upplevelse, även om ett nytt utlovat flerspelarläge ska dyka upp "nån gång". Det ursprungliga flerspelarläget som fanns på Playstation 3 och Xbox 360 är helt bortplockat. Att det fortfarande kostar runt 300 kronor känns lite väl mycket för en så här pass simpel konvertering. Jag hade gärna sett någon sorts extramaterial eller typ Ghostbusters-gänget från 2016 som extra spelbara karaktärer. Om du missade det när det begav sig så bör du passa på nu, men har du originalet kan du lika gärna damma av din gamla konsol och köra det en gång till där. För kul är det fortfarande.