Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Startsidan
recensioner
Lonely Mountains: Downhill

Lonely Mountains: Downhill

Enligt Wigert har två tyska herrar slängt ihop ett av årets roligaste och mest beroendeframkallande spel...

Tidigare i år var jag ute på en kurs i downhill-åkning. Jag vet att ambitionsnivån var hög och hela spektaklet var väldigt seriöst, för när jag frågade om hur mycket min lånecykel kostade svarade läraren att jag i princip kunde använda den som kontantinsats till en bättre begagnad lägenhet. Under dagen blev jag instruerad om att helt släppa bromsarna i rena stup till backar och för att inte rasa över styret skulle man placera arslet någon centimeter över bakhjulet, så att sadeln låg och tryckte mig i naveln ungefär. Som om inte backen i sig var skräckframkallande nog så hade jag då också ett vrålande dödsdäck under mig som när som helst kunde slipa bort hela kisseriet. Lemkaparrisken till trots var det idiotiskt roligt att kasta sig ut för steniga raviner och väja för jättebumlingar, och jag vill ärligt talat påstå att Megagon Industries på något sätt har lyckats återskapa den där underbara fartkänslan...så långt det går rent digitalt alltså.

Lonely Mountains: Downhill
Lonely Mountains: Downhill är som bäst när det går så snabbt att ett spår av polygongrus lägger sig bakom adrenalintorsken.

Jag börjar min resa på ett idylliskt grästäckt berg, vaggar fram med cykeln i någon typ av promenadfart och fyra minuter senare är jag nere, utan att ha dött en endaste gång. Under din första tur på de sexton olika banorna finns det inga krav eller någon press utan det handlar bara om att du ska bekanta dig med berget, dess svängar och näst intill oundvikliga mördarfällor. Därefter följer ett antal enklare utmaningar på samma sträcka, exempelvis att du ska komma ned till målet under en viss tid eller att du bara får dö ett visst antal gånger. Priset för att klara av dessa är antingen delar till en ny cykel, nya färger eller kläder till din karaktär, och såklart möjligheten att låsa upp ytterligare sträckor eller fler berg. Upplägget är högst beroendeframkallande och när de svårare utmaningarna ligger framför mina fötter blir jag så förbannat målmedveten och tjurskalligt envis att jag dör över hundra gånger (japp, ingen överdrift) på en tvåminutersbana.

Längs med berget finns det självklart ett antal checkpoints så du behöver bara förfina din teknik och sätta de perfekta sladdsvängarna etappvis. Exempelvis kan det handla om att mitt personbästa är tio sekunder ifrån måltiden. Varenda sväng blir förstås urviktig och här öppnar Lonely Mountains: Downhill sannerligen upp sig då det finns hutlöst många olika vägar ned för berget. Jag lägger ned hela min själ i att upptäcka nya stigar, testar om min odämpade pensionärscykel håller för att skutta ned för ett tjugo meter högt stup eller vart jag kommer om jag blåser igenom en tätvuxen skog i maxhastighet. Det slutar i nio fall av tio i blodstänk över skärmen, men med lite hederligt jävlaranamma och ett par frustrerade avgrundsvrål lyckas jag sedan kedja ihop fyra olika genvägar vilket gör att min sluttid stannar på två minuter. Nästa utmaning: 1:40. Det kan gå.

Lonely Mountains: Downhill
De svårare uppdragen handlar ofta om att du ska ned för stupet på rekordtid och samtidigt inte krascha fler än sju gånger exempelvis. Räkna med att träna en del, för det hör inte till ovanligheten att en välsmord tid tar ca. 90 försök.

Megagon Industries har inte bara svarvat ihop en fantastisk spelmekanik där cykeln kränger realistiskt och reagerar på olika underlag, utan de har också gjort ett förbannat snyggt spel. Grafiken är läcker, de olika banorna är härligt färgglada och designen är både tjusig och originell med det låga antalet polygoner som bygger upp träd och stenar. Till detta har de tyska männen inte lagt med någon vildsint industritechno likt andra spel av samma genre utan istället satsat på atmosfär. Vinden viner uppe på berget, djurlivet sjunger och det dånar från de stora vattenfallen. Det enda som bryter denna harmoniska eufori av lugna vildmarksfavoriter är när jag lägger en hundra meter lång bredsladd på ett stenigt underlag så överdimensionerade partiklar sprutar ut från däcken medan dubbarna river högljutt mot underlaget.

Lonely Mountains: Downhill
Miljövariationen är bra och ett gäng med vädereffekter har klämts in på utvalda platser.

Rent tekniskt finns det egentligen bara ett bekymmer med Lonely Mountains: Downhill och det är en ganska konstant dos av screen tearing. Megagon är säkerligen bara några patcher ifrån att bli kvitt problemet men jag störs ändå något av den brutna bilden. Det verkar inte vara relaterat till snabba hastigheter eller krävande vattenanimationer som ligger i bakgrunden utan kan inträffa lite när som helst, men utöver det finns det inte mycket att gnälla på. Sedan Kim och jag testade det tidigare i år har både grafiken och ljudbilden fått sig ett rejält uppsving, men det mest imponerande är ändå själva buggtestandet kring hur och vart som din adrenalinpundare till cyklist kan slå ihjäl sig.

Spelkonceptet kretsar ju enbart kring att ta sig ned för berget så snabbt som möjligt och utan att krascha. Stenar, enorma hopp och vidrigt taktiskt placerade träd gör att du måste ha välsmorda analogspakar och smeka igenom hindren likt Anja Pärsons slalomguldlopp 2007. Lonely Mountains: Downhill hade kunnat vara en sådan besvikelse till spelupplevelse om det fanns buggar relaterade till dessa hinder, exempelvis att du slogs av cykeln utan någon vidare anledning eller om du gjorde en hårdbromsning för nära ett hinder varpå en lätt smekning med minimal hastighet hade resulterat i ett dödsfall. Men så är inte fallet. Buggtestandet måste ha varit en prioritering hos utvecklargänget och jag har aldrig stött på någon orättvisa, till trots att mitt spelande äger rum nästan en vecka innan lirets släppdatum.

Lonely Mountains: Downhill
Spelkameran panorerar olidligt snyggt och och lägger samtidigt sådant långt framför dig i oskärpa.

De två första bergen fokuserar på att du ska dundra över riktigt långa sträckor så fort som det bara är möjligt, medan de två sista istället handlar om mer tekniskt, långsamt åkande. Detta är en grov generalisering men min poäng är att Lonely Mountains: Downhill är bra mycket roligare när det ska gå snabbt än när berget tvingar mig till att göra rejäla inbromsningar och sedan krypköra förbi hinder under ganska långa sträckor. Så till de självklara DLC-paketen som kommer släppas i framtiden hoppas jag att Megagon bjussar på fler mördarbackar vi ska bajka ned för i ljusets hastighet snarare än att balansera på stubbar.

Lonely Mountains: Downhill
Att kamma hem bra tider är inte bara beroende av din körstil utan också vilken cykel du väljer. Jag har fått bäst tider med en som accelerar äckligt snabbt, men förmodligen har modellen med feta stötdämpare desto mer potential med tanke på alla hopp som min snabba sak inte kan stå pall för.

Jag är imponerad. Lonely Mountains: Downhill har nått bra nära sin fulla potential och de två utvecklargrabbarna måste ha jobbat så gott som dygnet runt under året med tanke på allt de har finputsat sedan i februari. Spelmekaniken, fartkänslan och grafiken är argument nog för att punga upp tvåhundra spänn för detta men tillsammans med det kraftigt beroendeframkallande upplägget vill jag kalla detta för ett av årets hittills roligaste spel.

08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Snygg grafik, originell och stilig design, fantastisk spelbarhet, våldsamt härlig fartkänsla, beroendeframkallande
-
En del screen tearing, tekniskt krävande banor inte lika roliga som de snabba
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter



Loading next content