Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Startsidan
recensioner
Death Stranding

Death Stranding

Hideo Kojima är tillbaka med sitt första egna spel efter uppbrottet med Konami, ett äventyr som varit väldigt mystiskt sedan det utannonserades, Kim har satt betyg...

Ibland kommer det spel som förändrar hur vi uppfattar underhållningsformen i sin helhet. På vilket sätt och vilka spel som gör det är för det mesta subjektivt och en upplevelse betyder nästan aldrig samma sak för två personer. Ett spel som förändrade mitt intresse för interaktiv underhållning på en fundamental nivå var Metal Gear Solid. Jag älskade TV-spel redan innan det, men när jag satt där, elva år gammal och mötte Psycho Mantis för första gången insåg jag där och då att spel kommer kunna berätta saker på ett sätt som film- och TV aldrig riktigt kan klara av. Spelen som gör sådana avtryck och etsar sig fast är det ganska långt mellan, åtminstone för mig, men jag älskar att få återuppleva de känslorna som Metal Gear Solid fyllde mig med. Sist var det Ellie och Joels relation i The Last of Us. Nu är det Sam Porter Bridges (Norman Reedus) mäktiga resa över UCA i Death Stranding. En resa som är så unik att det knappt går att beskriva. En resa som faktiskt är lättare att förstå än vad man först kan tro men som är fullproppad med djup och karaktär. En resa värdig att följa upp det Kojima startade med Metal Gear.

Death Stranding
I Death Stranding gäller det att vandra, mycket. Långa sträckor ska avverkas och paket ska levereras

Den här recensionen kommer hålla storyspoilers. Jag kommer däremot beskriva kortfattat vad Death Stranding faktiskt handlar om och vill du verkligen inte veta någonting alls kan du hoppa över det här stycket helt och hållet. Du är härmed varnad. Världen har nästan gått under, det som refereras till "The Death Stranding" har skett och det har gjort att gränsen mellan vad finns i dödsriket och den riktiga världen har suddats ut. De som fortfarande är vid liv kämpar tappert för överleva men katastrofen har gjort att människor och städer har tappat kontakten med varandra. Det är extremt farligt att röra sig utomhus eftersom de döda, kallade "BT:s" ständigt påverkar världen. Vår protagonist Sam är en av de som utför den extremt farliga sysslan med att leverera paket och förnödenheter till de utspridda människorna. Amerika är omdöpt till UCA (United Cities of America) men de är allt annat än sammankopplade. Det jobbet faller på Sam, tillsammans med de högsta hönsen ur regeringen ska alla städer kopplas ihop i samma nätverk men det måste göras manuellt, från kust till kust. Det finns massa mer att packa upp här men det kommer jag inte göra, i korta drag handlar det alltså om en enorm vandring från öst till väst, över hela kontinenten. En vandring som naturligtvis är rent livsfarlig och i slutändan väldigt personlig.

En sak Hideo Kojima är extremt duktig på är att snabbt etablera och bygga upp en trovärdig spelvärld, trots högtravande övernaturligheter och massvis med töntig dialog. Det går blixtsnabbt för mig att bygga en relation med Sam, med UCA och de andra karaktärerna och motiven bakom känns oftast logiska sett till kontexten de presenteras i. De människor som huserar i spelvärlden är alla unika och intressanta och genom resans gång träffar jag på karaktärer med de hysteriskt Kojima-typiska namnen Die-Hardman, Heartman, Deadman och Fragile. Oavsett hur lätt det är att faktiskt bara fnysa åt namnen i sig tar de inte bort från det faktum att de är väldigt välskrivna och som sagt trovärdiga. Det är i mångt och mycket röstskådespelarnas förtjänst, Death Stranding är som bekant ganska kändistätt, och även om inte Norman Reedus pratar så där överdrivet mycket i rollen som Sam gör exempelvis Troy Baker underverk som ondingen Higgs och Mads Mikkelsen dominerar varje bildruta i rollen som Cliff.

Death Stranding
Det går betydligt snabbare att ta sig fram på något av spelets fordon, om terrängen tillåter det.

Vad är då Death Stranding för typ av spel? Det är faktiskt inte så komplext som Kojima har målat upp det som. Egentligen är det ett ganska traditionellt actionäventyr sett i tredjeperson, åtminstone i grunden. Det går absolut att jämföra Death Stranding med Zelda: Breath of the Wild, Red Dead Redemption 2 och kanske mest av allt Metal Gear Solid V: The Phantom Pain. Sam är i grund och botten en person som normalt levererar försändelser mellan olika platser och det är genom det systemet som spelets uppdrag delas ut. Eftersom det handlar om att koppla ihop olika läger till UCA-nätverket behöver det också levereras material och förnödenheter genom hela landet. Det är det här som gör Death Strandings spelbarhet unik. Det är lika mycket actionäventyr som det är ett management-spel eftersom du konstant måste balansera hur mycket packning Sam kan bära med hänsyn till sträckan som ska övervinnas. Att fylla ryggen till bristningsgränsen samtidigt som två tunga lådor ska bäras i varje hand i kombination med kuperad terräng eller klättring är sällan en bra idé men just sådana avvägningar är vad Death Stranding handlar om.

Det låter ganska tunt när det ska beskrivas men det finns verkligen en känsla av tillfredsställelse och belöning när du har lyckats packa, planera och utföra en leverans. Ett varningens ord dock. Vet du med dig att Hideo Kojimas stil inte riktigt fungerar för dig vill jag bara meddela att den är väldigt påtaglig här. Väldigt! Expositionen är extrem eftersom alla karaktärer gärna förklarar vad saker och ting är för Sam på ett sätt där det känns som han är lätt hjärnskadad. Kojima gillar också att verkligen överösa dig som spelare med sina teman genom att konstant trycka ner dem i halsen på dig. Jag har alltid gillat den här typen av berättande och även om det fortfarande är pretentiöst i Death Stranding känns det mer avvägt och vuxet än vad det tidigare gjorde i Metal Gear Solid - jag älskar varje sekund av det.

Det som gör att Death Stranding känns spännande är just farorna som lurar på vägen. Inte nog med att terrängen allt som oftast är riktigt nedrig, det gäller också att passa sig för de döda BT:s och de mänskliga packåsnorna "Mules" som älskar att sätta käppar i hjulen för leveranser och sno paketen själva. Genom att studera kartan noga kan du bestämma vilken rutt du vill ta, och en bit in i spelet kan du också börja förutspå var det dåliga vädret (som är direkt kopplat till BT:s) kommer befinna sig under givna tider. Ibland kan det vara värt att ta den riktigt långa vägen för att slippa behöva undvika konflikt, men vissa leveranser belönas bättre ju snabbare de utförs vilket kräver att du prioriterar, tänker efter och utför.

Givetvis kan du snabbt behöva tänka om snabbt om oförutsedda problem dyker upp och att alltid ha en plan B i bakhuvudet är att föredra. Kruxet är att Sam kan bara bära en viss tyngd (det finns olika sätt att utöka den på genom spelet) men varje pryl du har med dig, som stegar, klättringsrep, vapen, extraskor och andra föremål också väger och tar upp plats. Ju mer utrustning du har, desto svårare blir det att ta sig fram i tyngre terräng och att undvika fienderna. Sam har riktig tyngd och momentum som gör att underlaget faktiskt spelar stor roll, att försöka bestiga ett berg helt fullpackad kommer vara besvärligt, både på vägen upp och ner. Jag hade önskat mig lite mer variation i sidoleveranserna som ska utföras dock, nu väljer mer än oftast bort att gå en längre väg bara för att bli belönad med lite material, även om karaktärerna som finns utspridda ofta underhåller.

Death Stranding
När jag och andra spelare gemensamt hade byggt en motorväg storknade jag över hur coolt det var.

En aspekt av spelet som inte har varit supertydlig på förhand är onlinedelen och hur den påverkar äventyret. Det finurliga med Death Stranding är att det fungerar lite som Dark Souls-serien gör. Du är ensam i själva världen men överallt kan du se avtryck som andra spelare lämnar. Precis som i nämnd serie kan du lämna olika typer av meddelanden med tips (eller villospår) som visar var det kan finnas skydd mot regn eller platser som är värda att utforska. Det som dock gör systemet till ett snilledrag och en vital del av själva upplevelsen är att Sam kan konstruera en handfull olika byggnader som generatorer som laddar spelets fordon, utkikstorn för att kontrollera terrängen eller regelrätta bunkrar för att du ska kunna återhämta dig. Allt du bygger delas med andra spelare och kan användas fritt av den som önskar. Det gäller även saker som stegar och andra föremål du använder för att ta dig fram - det ligger också kvar för nästa spelare att använda. Till och med paket som du tappar kan plockas upp och levereras av en annan spelare. Systemet har likheter med hur det brukar se ut i survivalspel som Ark eller Conan Exiles och fungerar extremt väl här.

Det mest häpnadsväckande exemplet jag har är när jag tidigt i spelet ska färdas en längre sträcka och hittar ett ställe där jag kan börja bygga en motorväg. Det kostar massor av resurser men jag lyckas få ett stycke klart som drastiskt gör det lättare och snabbare för mig att ta mig fram. Ett par timmar senare återvänder jag och ser att andra spelare har hjälpt till och helt plötsligt finns det en ordentligt lång väg där det tidigare inte fanns någonting alls. Jag tappade hakan, fullständigt.

Själva spelbarheten annars påminner mycket om den i andra tredjepersonsspel, inte minst Kojimas senaste titel Metal Gear Solid V: The Phantom Pain. Sam har tillgång till olika typer av utrustning för att ta sig fram genom UCA och vapen för att hantera fiender, både levande och döda. Det finns alltid en otrolig valfrihet i hur olika situationer ska hanteras och det är nästan alltid ett fullgott alternativ att helt och hållet smyga sig förbi fiender om du så önskar.

Spelet rekommenderar dig inte att döda någon (varför får du upptäcka själv) och som tur är kommer alla vapen med icke-dödliga varianter. Bebisen (BB) som sitter fast i den där kuvösen på magen har som uppgift att underlätta när du möter på platser med BT:s och är en del av vad som kan beskrivas som Death Strandings survival-delar. Du måste hålla koll på saker som Sams uthållighet, blodnivåer och hur pass slitna dina skor är. Vid varje stopp du gör för att plocka på dig nya leveranser kan du tillverka ny utrusning om det skulle behövas och det är ytterligare en sak att lägga till all planering som behöver göras. Ju längre över kontinenten du kommer desto mer utrustning får du tillgång till och områden som kändes omöjliga från början blir helt plötsligt plättlätta att sig igenom.

Death Stranding
Death Stranding är fantastiskt. Allt från skådespelarinsatser, berättelse, grafik och spelbarhet gifter sig briljant.

Grafiskt är Death Stranding urtjusigt. Kojima sätter tonen perfekt med stora och öppna landskap som ofta känns mer döda än levande och vädereffekter med snö och regn övertygar konstant. Karaktärsmodellerna är för det mesta otroliga, Mads Mikkelsen och Norman Reedus ser verkligen ut som sina riktiga förlagor och arbetet med motion capture och läppsynk är bland det bästa jag har sett. Omgivningarna är också varierade och utan att gå in på några egentliga detaljer finns det ett par platser att besöka i spelet som förmodligen kommer överraska dig. Som redan nämnt är själva röstskådespeleriet också strålande, praktiskt taget varje karaktär som jag integrerar med gör magnifika insatser oavsett om det är Mads, Troy eller en bi-karaktär. Det jag tar med mig mest från det audiovisuella är dock musiken. Musiken i Death Stranding är så brutalt bra att jag nästan saknar ord för det. Ludvig Forssell har verkligen haft en enorm fingertoppskänsla i musikvalen och när jag ska göra min första leverans och kameran zoomar ut och spåret "Bones" med Low Roar kickar igång vet jag direkt att det här ofta märkliga äventyret kommer bli något alldeles extra. Det här stilgreppet upprepas genom spelet och är lika effektfullt varenda gång.

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Jag älskar Death Stranding. Det är utan tvekan det bästa Kojima har gjort sedan Metal Gear Solid 3: Snake Eater och tveklöst ett av årets mest minnesvärda upplevelser. Det är såpass unikt och fängslande att jag till och med skulle kunna gå så långt som att säga att det är generationens kanske bästa spel, eller högt upp på den listan åtminstone. Världen, berättelsen, karaktärerna och Kojimas fingertoppskänsla i hur allt knyts ihop är ingenting annat än fenomenalt. Banden, kopplingar, som jag skapar med andra karaktärer, med BB och med andra spelare mäter sig knappt med någonting annat jag har upplevt i spelväg och jag tänker fortfarande dagligen på händelser i spelet, på slutet och på vad vissa saker egentligen betydde, Mitt enda egentliga klagomål är som sagt att vissa sidouppdrag känns mer som sysslor än någonting som faktiskt bygger ut spelvärlden men det är också allt. Gillar du Kojimas sätt att berätta historier på och är sugen på en otroligt unik upplevelse finns det absolut ingen anledning för dig att hoppa över Death Stranding.

09 Gamereactor Sverige
9 / 10
+
Fantastisk spelvärld, engagerat berättande, utsökt grafik, grymma rollprestationer, superb musik, djup spelbarhet, briljant onlinekomponent
-
Vissa sidoleveranser är ointressanta
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Medlemsrecensioner

  • fille49
    En ruggande strand såhär i oktobersommaren. Full av misär och alkoholiserade skådespelare gjorda i datorprogram. En sommarplåga en bäbis och... 3/10

Relaterade texter

Death StrandingScore

Death Stranding

RECENSION. Skrivet av Kim Orremark

Hideo Kojima är tillbaka med sitt första egna spel efter uppbrottet med Konami, ett äventyr som varit väldigt mystiskt sedan det utannonserades, Kim har satt betyg...



Loading next content