Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Startsidan
recensioner
Shenmue III

Shenmue III

Efter arton långa år är Shenmue tillbaka, och det känns som om ingen tid har förflutit...

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Minnesgoda gamers minns förstås hur det gick till. Efter en lång väntan på översättningen släpptes Shenmue den första december 2000, och skapade mer eller mindre en ny genre. Trots att beståndsdelarna - lite fighting, lite peka-klicka-äventyr, lite Dragon's Lair - fanns sedan förut, så var det inget spel som hade varit ambitiöst nog att kombinera alltihop till en livssimulator, eller Full Reactive Eyes Entertainment som Yu Suzuki lite arrogant kallade den nya genren. Men kort därefter började Dreamcast-projektet att vackla, och bara två månader senare förklarade Sega att man skulle gå över till tredjepartsutveckling. Trots det, och att Dreamcast reades ut under 2001, släpptes Shenmue II till konsolen i slutet av 2001, åtminstone i Europa. Sen var det slut. Yu Suzuki blev kvar på Sega i några år och stod bakom ytterligare några klassiker som Virtua Fighter 4 och Outrun 2, men slutade officiellt 2011 och fokuserade istället på sin egna studio Ys Net. Efter några misslyckade försök att hålla Shenmue vid liv blev det tyst i några år, och alla hängivna fans började inse faktum: vi skulle aldrig få se Ryo kliva ut ur den där grottan.

Men låt mig påpeka en sak: jag var aldrig något superfan av Shenmue. Det var imponerande, visst, men när Dreamcast dog en för tidig död var det andra spelserier jag sörjde mer - Crazy Taxi och Virtua Tennis blev till exempel aldrig sig lika igen. Redan då var Shenmue-serien väldigt udda, vilket också var anledningen till att de inte på egen hand höll konsolen vid liv. När man kommit förbi den första upphetsningen över fenomenal grafik och detaljrikedom väntade ett spel som till mångt och mycket gick ut på att gå runt och ställa samma frågor till folk tills man råkade snubbla över en ledtråd, så att Ryo sen kunde ställa en ny fråga till alla igen. Och striderna, om än storslaget presenterade, byggde på Virtua Fighter-principer som inte heller varit någon storsäljare till massorna. Men trots, eller kanske tack vare, att man fick följa Ryo genom både monoton vardag och intensiva ögonblick, så blev hans äventyr ändå väldigt engagerande.

Shenmue III
Bailu är väldigt vackert, men förbered dig på att du kommer att gå den här vägen många gånger.

Och det är förstås därför det är en nästan surrealistisk upplevelse att återvända till den där grottan, att stå med Ryo och Shenhua framför två kryptiska reliefer föreställande en drake och en fenix ... och sedan följa med dem ut till en ny vardag, där livet går vidare. Vi såg bara skymtar av omgivningen under den där långa promenaden i slutet av Shenmue II, men det visar sig att hennes hus ligger i utkanten av en liten by, Bailu, mitt i den kinesiska landsbygden. Och det är lika bra att känna sig som hemma, för här kommer du att stanna ett bra tag. Som om inget hade hänt sedan 2001 tar Shenmue III vid. Det omedelbara uppdraget är att hitta Shenhuas pappa, stenhuggaren Yuan, som försvunnit under mystiska omständigheter. Det visar sig snabbt att några främmande bovar synts till i trakten, och utan mycket mer att gå på börjar Ryo och Shenhua leta.

"Excuse me, I'm looking for sailors" blev ett välbekant meme, och egentligen har inte mycket förändrats där förutom det exakta objektet som Ryo söker vid en given tidpunkt. Shenmue-spelen bygger på en osalig mängd dialog, där praktiskt taget varenda person du pratar med kan ha något att tillföra. Men i praktiken är det förstås inte specifika dialoger för varje situation, utan delvis ihopklistrat av standardfraser. Ovanpå det kommer en ibland ganska fri textning (jag har förstås spelat på japanska) som oftast bidrar till att göra Ryo lite mindre stel, men bitvis blir det ändå väldigt hackigt.

Shenmue III
I Shenmue fanns en "Passport"-skiva som bland annat erbjöd superdetaljerade ansiktsmodeller på spelets huvudpersoner. Shenmue III överträffar förstås dem med hästlängder, men den grundläggande designen är densamma.

Trots det är det här storheten med Shenmue ligger, i det vardagliga, och att lära känna vanligt folk. Om Yu Suzuki inte hade kommit in på spel, och det här skriver jag med all respekt, hade han kunnat göra en lysande karriär med såpopera. Inget annat spel jag kan komma på skildrar människor på samma sätt som Shenmue. Det är inte bara några utmejslade arketyper, utan alla sorter. De är unga eller gamla, klipska eller småkorkade eller till och med dementa, de är välkomnande eller reserverade, eller en blandning av alltihop. De är helt enkelt som folk är mest. Rent tekniskt är de kanske den svagare delen av spelet. När Shenmue släpptes var det i absolut toppklass och så nära realism man kunde komma, då.

Nu har Yu Suzuki snarare valt en medvetet enklare stil för att påminna om de gamla spelen, och inte försöka jaga fotorealism, både för nostalgi och förstås för att göra det billigare. Det ger en lite mer karikatyrliknande stil och några personer man möter, som en av stenhuggarna eller den enormt överviktige tai chi-utövaren i byn, blir nästan seriefigurer. Men ändå som sagt sympatiska och intressanta bekantskaper. Det är de små sakerna som gör skillnad, som när jag får i uppgift att pejla om en ung kampsportsutövare är intresserad av romans och hon istället blir förtjust i Ryo själv, eller när jag köper en massa gachapon-samlarprylar för att en liten kille ska kunna få ett helt set att sälja och sen kunna köpa medicin åt farfar, eller när Ryo antastas av en energisk gatuförsäljare som erbjuder tre, nej fyra, nej FEM kycklingspett för bara 3 yuan.

Shenmue III
Ryo får posttraumatiskt stressyndrom ganska precis... nu.

Det man har sparat in på ansiktsmodellering har Ys Net istället spenderat på omgivningarna. Bailu är storslaget vackert trots att det bara är en samling gamla hus på landsbygden, och även om du först är begränsad av berättelsen vart du kan gå, så öppnas byn upp allt eftersom för att inte ge dig för stort område att söka i på en gång, med fler marknadsområden, fler avskilda små kvarter och några magnifika små tempel. Ändå är det inget mot Niaowu, som man utforskar i spelets andra del. Shenmue III har en halvöppen värld som växer hela tiden, och Niaowu är fullproppat av detaljer. Visst, det handlar inte om ett modernt storspel som typ Grand Theft Auto, men det var betydligt mer än jag hade väntat mig av vad som ändå är ett gräsrotsfinansierat spel. Och det är den övergripande känslan: Shenmue III känns inte begränsat av sin budget utan snarare av viljan att hålla sig till samma ambition som föregångarna.

Något som däremot har förändrats rätt rejält är stridssystemet, som förut erbjöd en lite friare version av upplägget i Virtua Fighter, med kombinationer och specifika attacker som kast. Shenmue III tillämpar ett lite märkligt stridssystem som blandar slagsmål i realtid med taktiska val. Ryo har ett stort utbud tekniker sedan tidigare spel, och möjlighet att lära sig ett helt gäng nya. Men istället för att man trycker på flera knappar samtidigt eller att de kommer som en naturlig följd i en slagkombination, så knappar man in en serie, och så utförs tekniken en sekund senare. Det blir inte helt intuitivt, till exempel blir "kryss, triangel, triangel" en armbågsattack med hyfsad räckvidd, men bara "kryss, triangel" blir en hög spark. Men sen måste man ändå röra sig runt och undvika motståndarens attacker - att bara blockera dem tär på din värdefulla hälsa - och försöka tajma in de här fördröjda attackerna när de har sänkt garden. Det hela känns stelt och märkligt, vilket gör att striderna, som annars skulle vara spelets höjdpunkter, snarare är irritationsmoment. De förekommer inte heller särskilt ofta, och du kommer förmodligen att tillbringa mer tid med att träna i spelets dojos eller utmana vänner på sparring, än vad du faktiskt får slåss. Även de förut så vanliga QTE-sekvenserna är nerskalade, men det är mest tur eftersom de är rätt jobbiga och kräver extremt snabba reaktioner.

Shenmue III
Spelet är fullproppat av prylar som kanske, men inte alltid, kan vara värdefulla om du har ett helt set. Trots att Shenmue III inte ges ut av Sega finns ändå en del referenser, trots att själva arkadspelen är bortplockade. Å andra sidan är det kanske mer verklighetstroget för den kinesiska landsbygden anno 1987.

Men trots sin 80-tals-kung-fu-rulle-inramning är Shenmue ett spel som egentligen inte handlar om att slåss, utan om Ryo och hans resa. Och hur han inte längre är ensam i sin jakt på hämnd och svar. Shenhua hann ju knappt bli en karaktär överhuvudtaget, men här är hon en essentiell del av berättelsen och en nästan ständig följeslagare. På vägen får både vi och Ryo lära känna henne, inte så mycket via själva huvudhandlingen utan mest i de små dialogerna som uppstår när Ryo kommer hem på kvällen efter en lång dags frågande, tränande och samlande av småprylar. Det som egentligen är en väldigt upprepande spelmekanik - att Ryo alltid börjar vilja gå hem framåt sjusnåret - skapar också utrymme för en känsla av verklighet, av vanlig vardag. Och det är något som verkligen inte är vardagsmat i spelvärlden.

Det är förstås ingen överraskning att Shenmue III inte är något för alla. Redan då de första spelen släpptes var de lite udda, lite märkliga spel som mestadels fick stå åt sidan för spektakulära actionröjare som Goldeneye, Unreal och Halo. Det här spelet finansierades av och är gjort för fansen, och på den fronten lyckas det utmärkt. Och även för mig, som inte frenetiskt har väntat i alla dessa år, inte har bekostat Kickstarter-kampanjen och därför inte fått tillfälle att skriva i spelets gästbok (som visserligen bryter den fjärde väggen fullständigt), och inte har Ryo Hazukis namn tatuerat i ryggslutet, så är det en frisk fläkt eftersom Yu Suzuki har vägrat anpassa sig till vad alla andra gör. Jag skulle vilja jämföra det med Death Stranding, som också är okonventionellt och väldigt kompromisslöst. Men där jag har haft svårt för Hideo Kojimas eccentriska böjningar är det mycket lättare att gilla Suzuki. Han ligger trots allt bakom klassisker som Space Harrier, Outrun och hela Virtua Fighter-serien, och hans spel fångar något av den där ursprungliga Sega-stilen. Om det finns någon rättvisa i världen kommer han få möjlighet att slutföra det här eposet i ett Shenmue IV och kanske också ett Shenmue V. Och så skulle jag verkligen vilja se honom bakom spakarna på Virtua Fighter 6. Hur som helst är Shenmue III ett spel som är nästan unikt för att det går sin egna väg. En ganska inrutad väg, med något bakvända kontroller och en del ganska tveksamma texturer, men ändå.

Shenmue III
Shenmue III
Shenmue III
Shenmue III
Shenmue III
Shenmue III
Shenmue III
Shenmue III
08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Engagerande berättelse, intressanta karaktärer, massor av variation, fantastisk musik
-
Stela strider, bitvis väldigt monotont
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

Shenmue IIIScore

Shenmue III

RECENSION. Skrivet av Mikael Sundberg

Efter arton långa år är Shenmue tillbaka, och det känns som om ingen tid har förflutit...

Shenmue 3 tycks ha tokfloppat i Japan

Shenmue 3 tycks ha tokfloppat i Japan

NYHET. Skrivet av Jonas Mäki

Shenmue-fansen fick vänta nästan 20 år på Shenmue III, som nu äntligen har släppts (kolla in vår recension). Detta blev möjligt bland annat genom en framgångsrik...

GRTV äventyrar lite i Shenmue III

GRTV äventyrar lite i Shenmue III

NYHET. Skrivet av Petter Hegevall

Det tog bara 122 år men nu är alltså trean äntligen här, detta efter att en hel rad sugna fans pulat in cirka 65 miljoner kronor i utvecklingen. I denna video dundrar...



Loading next content