Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
recensioner
Darksiders Genesis

Darksiders Genesis

Petter har suttit uppe hela natten för att kunna slutföra THQ Nordics senaste äventyr och nu är det alltså dags att dela ut en nuffra...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Darksiders som spelserie har genomgått en del märkliga incidenter och olyckligheter. Eftr det att originalutvecklarna Vigil Games tvingats stänga ned då utgivaren THQ gick i konkurs hamnade spelserien i någon slags limbo, köptes upp av Nordic Game som senare skulle komma att byta namn till THQ Nordic. Omstart! Uppstart! Gunfire Games släppte under fjolåret det tredje spelet om den serietidningsinspirerade apokalyps som råder i Darksiders-världen och även om det kanske inte var det där superspelet som många av oss ansåg att det första äventyret var, hade Darksiders nu återvänt - till många fans oförställda glädje.

Genesis är ett stickspår, kändes vid utannonseringstillfället lite som ett lågbudgetspel enligt mig, en gratistitel för att bredda varumärke och attrahera nya spelare. Efter att ha tillbringat lite drygt 14 timmar med det står det dock klart att den slutsatsen var fel. Darksiders Genesis känns i allra högsta grad som ett Darksiders-spel. Det känns genomtänkt, ambitiöst, påkostat och balanserat på ett sätt som relativt få nya titlar gör nuförtiden. Jag har även upplevt det som förhållandevis polerat och väldigt buggfritt vilket vi knappt kan säga om 1% av dagens nya spel.

Darksiders Genesis
Serietidningsestetiken i Darksiders-universumet har verkligen aldrig passat så bra som här.

Precis som vanligt kretsar handlingen kring rådet, vars spjutspets stavas Apokalypsens fyra ryttare (där själva grundkonceptet hämtats från Bibelns uppenbarelsebok, sjätte kapitlet) och estetiken/inramningen utformats av serietidningskändisen Joe Madureira som bland annat arbetat med X-Men och Spider-Man för Marvels räkning. Rådets påverkan på Darksiders-universumet och dess kraft härstammari mångt och mycket från de fyra ryttarna och i Genesis får vi nu äntligen stifta bekantskap med den fjärde och hittills okände medlemmen, Strife. Det är självaste Belsebub (Lucifer den förskräcklige) som ställt till med en himla massa jobbig oreda i det här äventyret och det blir Darksiders-bossen War (huvudpersonen från det allra första spelet) samt ryttare nummer fyra; Strife, som av rådet för i uppdrag att leta rätt på ruskpricken och slå honom 600 000 gånger över ryggslutet med en väl tilltaget bredsvärd.

Upplägget är busenkelt. Utvecklarna Airship Syndicate har såklart sneglat både en och 122 000 gånger på Diablo, stulit grundreceptet, tillsatt ett mer detaljerat progressionssystem, kryddat med Joe Madureiras ikoniska estetik och sytt ihop ett 14-15 timmar långt äventyr som äger rum i brandgula sten-katakomber, grottor och i underjordiska tempel. Mängder av slemmiga demoner måste bekämpas och det blir War och Strifes uppdrag att kirra biffen, rädda det som finns kvar av vår älskade värld.

War är den där stoiskt snustorre adelsmannen, korrekt, högtravande och mustigt mega-sträv. Klädd i samma mörkröda kappa som i Darksiders kutar han omkring och slaktar demoner med sitt gigantiska svärd ("Chaos Eater"). Strife, den nye ryttaren, däremot - Är raka motsatsen och en ytterst frisk fläkt till Darksiders-universumet (precis som Darksiders 3-karaktären Fury var). Strife är arrogant, pratig, dryg, kaxig och har svårt att ta ens de mest seriösa av problem på något som helst allvar. Storyn i Genesis berättas via enklare dialogbilder och istället för animerade mellansekvenser har Airship satsat på ett manér som känns väldigt, väldigt gammaldags och förvånansvärt passande. Dynamiken mellan War och Strife hör till spelets absoluta höjdpunkter då den stoiske War inte sällan går i klinch med den kaxige drygpellen Strife i diskussioner som för egen del mynnat ut i flertalet gapskratt.

Allt ses ur ett traditionellt, isometriskt tredjepersonsperspektiv och precis som i Diablo handlar det om att tömma rum efter rum på demoner för att kunna avancera. Fienderna lämnar själar efter sig när de förpassas till underjorden och dessa själar fungerar som valutan i Darksiders Genesis. För själarna går det att köpa uppgraderingar och det "skill tree" som här finnes är detaljerat och till en början en smula obegripligt. Eller så handlar detta snarare om att jag under de senaste tio åren spelat förbluffande lite av den här typen av loot-action och därmed suttit som en aningslös n00b inför mina initiala uppgraderingar.

Darksiders Genesis
Musiken är väldigt bra precis som röstskådespeleriet.

Själva spelmekaniken i Genesis är väldigt bra. Till att börja med känns det verkligen exakt som att spela Darksiders (1) med det fräscha tillskottet att Strife använder pistoler snarare än svärd och andra tillhyggen. Det går att spela själv eller i split-screen co-op och om man ger sig på Lucifer utan kompisassistans (som jag gjorde) går det utmärkt att hoppa mellan de olika karaktärerna under äventyrets gång. Som jag nämnda tidigare älskar jag designen i Darksiders även om den kändes kanske lite bulkig i framförallt det första spelet men här kommer den tills in fulla rätt och Genesis är ett snyggt spel. Kameran kan trilskas en smula någon gång ibland sådär då den lägger sig framför något som renderats i förgrunden och på köpet blockerar antingen War eller Strife men överlag fungerar perspektivet superbt och jag älskar att kameran jobbar lite som en aktiv filmkamera med en fotograf bakom, och ibland zoomar in när jag kliver in tight mot mina fiender för att sedan sakta zooma ut om jag skulle slunga mig över Wars trogne kompanjon, krigshästen Ruin.

Attackerna är snygga, spelkontrollen tight och varierad och att smiska Lucifers demonarméer känns aldrig särskilt enformigt och aldrig något annat än belönande. Visst blir det lite tradigt efter cirka tio timmar att samla själar och köpa samma typ av uppgradering för 44:e gången men eftersom det går att slunga in en polare och mosa vidare i jakten på Belsebub har jag inga problem med att upplägget, precis som i Diablo, ibland blir en smula stelt. Istället är Genesis levande. Pusselmomenten och utforskandet fungerar lika bra som själva striderna och storyn berättas på ett härligt gammaldags vis som jag aldrig trodde att jag skulle uppskatta så mycket som jag faktiskt gör.

Darksiders Genesis
Striderna är varierade och belönande i stort sett hela det 15 timmar långa äventyret igenom.

THQ Nordic har med stor framgång bevisat att Darksiders som spelserie inte bara lever och frodas utan duger mer än väl till andra saker än det vi sett tidigare. Nu hoppas jag bara att detta inte bara var en engångsföreteelse utan att det kan få rymmas två separat serier inom Joe Madureira mysiga universum.

08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Läcker estetik, varierade miljöer, klockren spelmekanik, 14-15 timmars spellängd, välgjort samarbetsläge
-
Stundtals enformigt, ibland låser sig kameran bakom objekt i förgrunden
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

Darksiders GenesisScore

Darksiders Genesis

RECENSION. Skrivet av Petter Hegevall

Petter har suttit uppe hela natten för att kunna slutföra THQ Nordics senaste äventyr och nu är det alltså dags att dela ut en nuffra...



Loading next content