Hunt: Showdown (PS4)

Uppdraget är enkelt...
1. Sök efter ledtrådar som avslöjar vart den stora besten gömmer sig.
2. Rusa dit och panga ihjäl aset.
3. Vakta platsen ett par minuter för att sedan norpa "bountyn". Var dock på din vakt, alla andra spelare kan se vart du är.
4. Ta dig till närmsta hästekipage eller motorbåt för att fly ifrån spelomgången med en saftig belöning.

Att döma av spelreglerna här ovan kände mig inte så motiverad att slänga mig in i Hunt: Showdown. Det hade kunnat vara en kreativ variant på Battle Royale som efter en lyckad lansering sedan föll i glömska tack vare en oengagerad spelarbas, men så var inte fallet och detta mycket tack vare en riktig kanonkonsekvens som drabbar den som lirar som ett arsle... Om din jägare dör, då är han också död. Borta. Puts väck, tillsammans med den dyra hagelbrakaren, kniven och de fyra molotovbomberna som du planerade att dunka rakt i plytet på den där vidriga spindeln. Permadöd ger en god försäkran av kvalitet till både motståndarna och dina jägarkamrater och jag har hittills aldrig fått uppleva att en framslumpad kompanjon inte har gett sitt yttersta för att vi ska lyckas fly med "bountyn" från ett stycke dödsmonster. Online-röjet har varit på hög nivå under lanseringsveckan av Hunt: Showdown på Playstation 4 men som bäst blir liret förstås tillsammans med en välkammad polare och jag lyckades få tag på den sötaste grabben på redaktionen till en rejäl spelsession...

Vi startar spelet i utkanten av den en kvadratkilometer stora spelvärlden. Året är 1895, någonstans i Louisiana vilket innebär att miljöerna till stor del utgörs av träsk och fallfärdiga lador. Med ett knapptryck får man igång "Dark Sight", som visar vart de närmaste ledtrådarna finns någonstans. Henric Pettersson och jag kollar omkring oss och slår fast att vi bör kubba igenom ett närliggande skogsparti för att närma oss den första ledtråden på bästa sätt, nästan totalt ovetande om vilka hemskheter som lurar runt hörnet.

Det blir minst sagt svettigt. På mindre än tio minuter har vi gjort mos av ett dussin vanliga zombies med läckra huvudskott men vi har också blivit fullständigt manglade av hundar, likstela tjockisar, brinnande levande döda som spontanexploderar om man skjuter dem och extremt kreativt designade kärringar vars huvud (som hänger löst på sniskan) har ersatts av en bikupa som frammanar en tjugo meter lång sträng av giftiga insekter som jagar oss över oväntat långa sträckor. Jag är förbannat imponerad över fiendevariationen, mängden av dem i spelvärlden och hur välbalanserad mängd stryk de delar ut. Nu kanske man inte råkar dö av dem så ofta men pulsen höjs fortfarande och att tillsammans med en partner rensa gatan från allt levande dött blir en lagom utmaning - speciellt när vetskapen om att en online-motståndare kan smyga upp på oss i ryggen när som helst medan vi avverkar en flock rabiesjyckar.

Som tidigare nämnt krävs det tre ledtrådar för att ta reda på vart en av de stora bestarna lurar någonstans på kartan men Crytek har blandat runt i grytan lite och låter ibland en ledtråd räknas som två eller tre stycken. Helt plötsligt har vi ett klart övertag över alla andra spelare och kan snabbt som skam och utan att ha gjort av med för mycket ammunition på slödderfiender panikspringa mot rätt plats för att inleda det viktiga handgemänget mot en av de tre bossarna som hittills finns i Hunt. Det kan antingen vara en saftig spindel som rör sig oregelbundet men snabbt, en jättegris med människokropp som står pall för en rekorderlig dos med stryk eller ett dementorliknande skelett som hugger vildsint och teleporterar iväg sig i ett moln av småkryp.

Då högst tio stycken spelare kan vara inne i samma spelomgång så blir jägarmötena en aning sällsynta. Fokus ligger på att leta ledtrådar och navigera undan de farligaste fienderna, men samtidigt är det en bitande känsla i nacken att det faktiskt när som helst kan dyka upp ett jägarpack och göra slut på både matchen och din karaktär som du köpt grejer till för en tiondel av ditt totala kapital. Första gången det hände Hence och mig fick jag hagel i hela ryggslutet och försökte på skrikande mycket konsonantfattig svenska informera redaktionskollegan vart någonstans de kom ifrån. Sagt och gjort, Hence gjorde slut på dem alla, återupplivade mig, tillsammans spöade vi skiten ur bossen och lyckades fly helskinnade med en rejäl bonus. Hunt: Showdown lyckas strålande med att höja pulsen då så lite som några sekunder av oaktsamhet räcker för att sätta dig i skiten och vetskapen om att alla på hela kartan som fortfarande är vid liv vet vart du är när du försöker att fly med "bountyn" är ungefär så spännande som det kan bli i ett online-spel. Min självkänsla var dock skadad i och med Hences hjältenummer, men dagen efter fick jag en sjuhelvetes revansch...

Mina två framslumpade lagkamrater och jag befann oss långt ned i en källare tillsammans med bamsesuggan. Vanligtvis kan du fly undan bossen genom att lämna rummet som den härjar omkring i men detta gör dig förstås till en enkel måltavla för andra jägare. Vi roterade runt i källarkomplexet som yra, pricksäkra och dödliga hönsjävlar medan livet rasade ned på den stora fläskbossen och när den äntligen gick ned på backen väntade två minuter av tajt försvar för att vi skulle få behålla "bountyn" för oss själva. Sedan kom de. Motståndararmén, två stycken elitspelare som sköt bort ansiktet på en grabb i laget innan vi ens hade upptäckt dem. Jag fick panik, sulade av ett krutregn rakt i kistan på en av dem innan jag dök ned bakom en låda för att ladda om. När jag kikade fram igen hade samma person som jag nyss slaktat blivit återupplivad av sin polare. Hagelbrakaren sjöng dödsverser två gånger till och jag räknade hem totalt tre lyckat sönderbombade jägare medan mina kompisar var upptagna med att återuppliva sig och hitta ett bättre gömställe. "Om bara Hence kunde se mig nu", tänkte jag...och tog sedan tio stycken skärmdumpar på matchens statistiksiffror som bevis.

Hunt: Showdown är som oftast riktigt roligt, ett fint spel med ett online-multiplayerläge som jag har haft lika roligt med som under de glänsande gulddagarna för Evolve, men det finns också en del problem just nu. Texturer läser in väldigt långsamt vilket gör den stämningsfyllda amerikanska södern ful emellanåt. När allt är som det ska ser det helt okej ut, men inte mycket mer än så. Det mest frustrerande är att ladda om-knappen (fyrkant) också är till för att öppna dörrar samt att plocka upp saker vilket skapar en del frustration när jag vill ladda om snabbare än satan medan 100 kilo bossigt grisfläsk närmar sig med en ruskig fart och istället öppnar jag dörren bakom mig. Problemet i sig är kanske inte just att kommandot ligger på samma knapp utan snarare att området för att kunna interagera med dörren är alldeles för stor. Detta är blott en patch bort, förmodligen. Vidare har jag de senaste matcherna störts av att kameran ibland inte vill panorera snabbt åt höger, som om autosiktet har hittat en träffyta och vägrar att släppa mig därifrån. Detta, tillsammans med en vattenreflektionseffekt som inte riktigt gör vad den ska är tillräckligt för att skapa frustration och drar ned spellusten en aning, på Playstation 4 åtminstone.

I och med hur bra PVE-delarna är i Hunt, med sin stora fiendeflora så längtar jag något kopiöst efter enspelarläget som ska komma någon gång nästa år. Bara själva spelvärlden och zombie-styggelserna är tillräckligt slipade för att stå på egna ben och det är riktigt synd att Crytek inte utnyttjat potentialen här till att bygga upp fler spellägen. Trots vissa buggar, trots den milda innehållsbristen är Hunt Showdown ett bra spel att rekommendera och jag kommer definitivt övertyga en och annan att slänga sig in i det stämningsproppade och intensiva spelläget Bounty Hunt som kan vara i upp mot en timma, och den där sista kvarten, när du lyssnat till stegen från dina motståndare och bara väntar på att de ska ploppa fram bakom ett hörn för att försöka sno ditt pris är riktigt trevlig. Oavsett om rötaknölen Hence räddar dagen eller om du lyckas göra det själv.