Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
recensioner
The Last of Us: Part II

The Last of Us: Part II

Sju år efter det första spelet är Ellie och Joel tillbaka för att göra chefredaktör Hegevall gråtmild och förstummad, igen. Detta är vår recension av tidernas mest vågade uppföljare...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Alla har vi de där filmerna, skivorna och framförallt spelen som betyder massor för oss som individer, som fans. Den där skivan som väcker minnen och känslor som inte riktigt går att beskriva på ett tillräckligt effektivt sätt för dina vänner. Den där filmen som berör dig på ett sådant vis att du helst inte ser den tillsammans med andra, eftersom dina ögon inte kan hålla sig från att bli sådär oroväckande blöta under vissa nyckelscener, och de där spelen som inte bara definierat vad spel är för dig, men även befäst sin position i din hjärnstam och som du idag jämför alla andra spelupplevelser du har, med.

Du som hängt med här på siten (och under tidningsåren) det senaste decenniet vet såklart ytterst väl hur viktigt Naughty Dogs unisont hyllade dramathriller The Last of Us är för mig, och alltid kommer att vara. I en tid (2013) då jag kände att spelmediet stod och stampade sett till berättande, karaktärsporträtt och den grundläggande dramaturgin som de mest namnstarka spelserierna innehöll, damp Joel och Ellies gripande vardag ned och lamslog mig på ett sätt som bara en handfull titlar (om ens det) någonsin lyckats göra sedan tidigt 80-tal. The Last of Us var fantastiskt. Det fick mig att gråta. Rysa. Skratta. Skrika. Och såhär sju långa år senare tänker jag fortfarande, regelbundet, på Joel och Ellie - som om de vore riktiga människor, med riktiga känslor, uttryck, reaktioner och interaktioner. Naughty Dog visade en hel spelvärld att vår underbara underhållningsform kunde vara något... Något mer. Något riktigt. Något verkligt, mänskligt, meningsfullt. Och för det kommer jag alltid att vara tacksam.

The Last of Us: Part II
Inledningsvis, under de första fyra timmarna (av totalt 27, för min del) ungefär, är dialogen mellan Ellie och flickvännen Dina lite väl proppad med svordomar och knepigt justerad attityd vilket känns opassande, även om Ellie naturligtvis växt upp till en stenhård ung kvinna som aldrig sockrar sina åsikter eller uttryck. Det blir lite väl mycket "Fuck yeah fuckin creep, fuck you fucker" där ett tag, men det varar inte särskilt länge.

Att fortsätta där det första spelet slutade kändes på flera sätt än ett som rena självmordet, när Part II först utannonserades. En del av mig var gråtmilt lycklig över att få återse en mer mogen, fyra år äldre Ellie som i den första trailersnutten satt på sängkanten och spelade gitarr med blodiga underarmar. En annan del av mig ville bara stänga ned Safari-fönstret och glömma det faktum att det i framtiden faktiskt skulle finnas risk för att Naughty Dog släppte ett spel om mina favoritkaraktärer som inte riktigt höll måttet. Vanskligt, såklart. Och vågat. Framförallt med tanke på hur komplett, vackert och elegant avrundat det första spelet kändes.

Sju år har passerat och förväntningarna har hunnit växa bortom all rimlighet. Jag kände det själv i samband med att Sony hotade med att skicka ut recensionsversionen för ett par veckor sedan, hur jag började svettas. Det kändes för min del som att The Last of Us: Part II, oavsett hur bra det var och är, aldrig skulle kunna leva upp till mina astronomiska förväntningar. Det kändes på förhand som ett omöjligt uppdrag, dömt att misslyckas.

Och hela den känslan manifesterades i en enda lång, märkligt kraftfull rysning i samma sekund som jag laddat hem recensionsversionen och tryckte på X för att starta fortsättningen på det som jag anser vara tidernas bästa spel, alla kategorier. Nu har jag bevittnat slutet, sett hur rulltexterna tackat av alla de hundratals utvecklare som satt ihop äventyret och haft tid att begrunda och smälta alla intryck. Efter 27 fantastiskt spännande timmar är The Last of Us: Part II slut, och jag överdriver inte när jag påstår att jag i mångt och mycket aldrig skulle kunna vara mer nöjd, belåten och framförallt imponerad än vad jag faktiskt är. Det är ett mästerverk det här. Ett till. Ännu en storslagen uppvisning i genialisk speldesign på en nivå som kanske 1% av resten av vår underbara bransch ens kan drömma om. Detta, precis som i fallet med föregångaren, är ett sån där upplevelse som jag kommer att bära med mig, för evigt. Ett äventyr som berört mig, chockat, förargat, gjort mig sorgen, uppgiven, lycklig, orolig och förbluffad.

The Last of Us: Part II är inte uppföljaren som jag tror att många har förväntat sig. Det är inte det säkra, självklara andra spelet i en potentiell trilogi, som behandlar karaktärerna du lärt dig älska med vördnad och försiktighet och bara på det blygaste av vis expanderar de spelmekaniska lösningarna/systemen som gjorde det förra spelet så uppskattat. Nej. The Last of Us: Part II är ganska precis raka motsatsen till det. Naughty Dog har vågat riskera mer än vad jag någonsin hade kunnat tro, här. Och på kuppen misstänker jag att de kommer att förarga och skrämma bort en del av de mest inbitna fansen. Utan tvekan. Neil Druckmann och hans jätteteam av ytterst begåvade utvecklare har gjort lite som det Capcom gjorde med Resident Evil 4. Tagit ett bekant, älskat koncept och helt enkelt utvidgat synfältet, bytt ut valda delar, gjort om andra och i slutändan skapat en större upplevelse. Något annat, utan att tumma på den där grundläggande känslan av att vara utelämnad, jagad, sårbar men stark.

The Last of Us: Part II
Tempot är direkt larvigt välbalanserat och växlingarna mellan hysteriskt stressiga moment, fiendemöten och lugna, stillsamma partier proppade av utforskande och finurliga pussel är i det närmaste perfekt.

The Last of Us var ett spel som delade extremt lite DNA med Uncharted, trots att samma människor arbetade på båda projekten och trots att de delade renderingsteknologi samt vissa av röstskådespelarna. Detta minns jag att jag berömde Naughty Dog för sju år sedan och något som jag fortfarande kan tycka är riktigt beundransvärt. The Last of Us: Part II delar inte samma grundfilosofi riktigt utan har istället korsbefruktats med Uncharted 4 sett till renodlad mekanik, och resultatet är ett större spel med betydligt mer inkluderad vertikalitet och fler miljöbaserade pussel som tvingar mig som spelare att tänka i nya eller bara andra banor. Ellie kan hoppa nu, är mycket bättre att klättra och våldet i striderna känns snabbare och mer precisionsorienterat än tidigare. Tillkommer gör flertalet påkostat enorma sekvenser där jag kör båt, bil eller häst och likt Uncharted hamnar mitt i skottlinjen för hoper av skjutglada fiender. Det är mer bombastiskt, storslaget, explosivt jämfört med det första spelet, och det passar The Last of Us: Part II riktigt väl.

Med det sagt saknas det verkligen inte trånga små, intima, läskigt mörka och ensamma ögonblick där Ellie är alldeles ensam och där spelvärlden är sådär olustigt tyst, tom och hotfull. Naughty Dog har hittat inspiration på flera håll den här gången och det finns finfint flirtiga referenser till såväl Resident Evil 2 som Resident Evil 4, Rise of the Tomb Raider till Bioshock. Allt är större här, mer, våldsammare, blodigare, mer utmanande och ännu mer fängslande sett till hur fienderna rör sig, tänker och agerar. Just den artificiella intelligensen var ju ett ämne eller en del av föregångaren som många gamers gnällde på. Jag var inte en av dem. Jag tyckte att den biten fungerade väldigt väl hela äventyret igenom, även om Ellie på ett par ställen blottade sig för fienden utan att hon märktes av. I tvåan har Naughty Dog bevisligen skrivit om hela systemet för hur fienderna reagerar på ljud, rörelse och synliga utspel från spelaren samt hur dina olika följeslagare agerar beroende på vad du gör, och vad fienderna gör.

Fienderna var smarta i det första spelet och är ännu smartare här. De kommunicerar nu mer, känns mer verkliga i sitt patrullerande och när de får syn på ett lik, någon du lönnmördat, stannar de upp, undersöker snabbt för att sedan basunera ut till sina kumpaner namnet på den som de hittat död och att alla måste vara på sin vakt. Detta tillför massor och åter massor åt den otroliga nerv och spänning som varje möte med de mänskliga motståndarna erbjuder. När det kommer till de olika infekterade fienderna agerar de i stort identiskt med hur de gjorde i föregångaren. Det har tillkommit ett gäng nya varianter i framförallt Clicker-släktet och det finns bossar och minibossar här som ger mig kalla kårar varje gång jag tänker på dem. Överlag är fiendefloran med varierad och de olika fraktionerna av människor som Ellie tampas mot här mer ombytligt särskilda, vilket gör att olika typer av taktiker och tillvägagångssätt mer eller mindre krävs. Roligt och fyllt av överraskningar, skulle jag vilja säga.

The Last of Us: Part II
Det är direkt hysteriskt detaljerat den här gången och mycket av detaljarbetet går dessutom förlorat om man inte verkligen tar sig tid, snurrar på varenda kameravy och undersöker varje vrå.

Förutom att miljöerna är större den här gången, många av dem mer öppna, vidsträckta. Och förutom att Ellies nyvunna kapacitet (hoppa, klättrar bättre) gör att man nu kan utforska många miljöer på höjden också - har det gjorts ett par ändringar gällande stridssystemet, också. Det går till exempel inte längre att bara hacka febrilt på X-knappen när en fiende kommer för nära och hoppas att yxan, ishackan, baseboll-trät eller järnröret ska träffa och avliva, som det fungerade i föregångaren. Den här gången är det viktigt att lära sig trycka in L1 vid exakt rätt ögonblick för att på så sätt undvika fiendernas attacker och därefter kontra när den som anfaller dig är blottad. För det mesta (nio gånger av tio) fungerar det här ypperligt och gör att The Last of Us: Part II känns ännu mer verkligt och mer utmanande än ettan, men det blir några enstaka gånger lite yxigt när fienderna bara kan slunga attacker mot dig och träffa relativt enkelt medan allt som Ellie svarar med, blockeras. Det blir lite... stelt, vissa stunder. Då föredrar jag trots allt hur det fungerade i det första spelet.

Systemet för att bygga utrustning, uppgradera vapen och samla på sig allt från trasor till saxar, alkohol, skruvar och allt annat som ligger och skräpar i spelvärlden är dock utbyggt och alldeles, alldeles strålande. Jag säger återigen samma sak som jag sade om föregångaren; Inget spel någonsin har uppmuntrat mig att samla "loot" och bygga saker med skiten jag lokaliserar som detta gör. Jag har flera gånger kommit på mig själv med att leta efter loot snarare än att koncentrera mig på förbipatrullerande fiendesoldater, vilket säger det mesta. Det finns något hypnotiskt i hur symbiosen mellan den där sårbara känslan av att vara utelämnad och mänsklig och att kunna rädda sig själv genom att se om och utvidga sin egen pryl/vapen-arsenal, som hysteriskt få andra spel ens kan tävla med i mitt tycke.

Överlag finns det en otrolig detaljrikedom i The Last of Us: Part II som fler än en gång fått mig att häpna. Sättet som Ellie exempelvis grimaserar när hon stryper en fiende som hon attackerar (tyst) bakifrån, är ett exempel (som man dessutom aldrig ser om man inte medvetet panorerar runt henne när ett av dessa lönnmord utförs) och ett annat rör hur blod stänker upp i Ellies ansikte om hon skjuter en fiende på nära håll. Det finns fler enstaka moment också, såklart. Mängder. Det sätt som hon stoppar ned saker i sin ryggsäck på, hölstrar sina vapen eller hänger en yxa på ryggsäckens ena sida gör såklart underverk för den redan verklighetstrogna känsla som Naughty Dog naturligtvis eftersträvat. Det finns ett specifikt ögonblick också längre in i äventyret då utvecklarna leker med rädslan för höjder och detta tillsammans med de betydligt större miljöerna är ännu ett exempel på hur fenomenalt skickliga denna studio verkligen är.

Rent estetiskt har Naughty Dog expanderat sitt redan briljanta designtänk och byggt en spelvärld som efter fyra år av naturens vidunderliga krafter såklart delar många likheter med det första spelet, men samtidigt känns fräscht och nytt. Prunkande grönska har tagit över fullständigt den här gången och många paralleller till hur det knallgrönt postapokalyptiska New York ser ut i Crysis 3 kan dras. Det finns något väldigt vackert, snudd på poetiskt, i hur postpandemi-världen ser ut i det här spelet och många gånger har jag såklart stannat upp och bara stått och supit in hur snyggt och framförallt levande det faktiskt är. För det måste sägas. Det måste proklameras. Av alla de otaliga postapokalyptiska filmer och spel som getts ut under de senaste 50 åren finns det ingen värld tärd och sargad av virusutbrott, zombieepidemier eller kärnvapenkrig, som är så naturligt urskön i all misär, så inbjudande, mystisk, levande och intressant som den i The Last of Us: Part II. Vare sig det handlar om Cormac McCarthys The Road, Mad Max, Rage, Book of Eli, Walking Dead eller Planet of the Apes. Naughty Dogs grafikteam har här presterat bortom all rimlighet kan jag tycka och byggt långa partier, moment och manér som med enkelhet skåpar ut allt annat i genren. Det finns dessutom en variation under spelets senare halva som är fullständigt makalös.

The Last of Us: Part II
Hur långt är du beredd att gå för att skydda de du älskar? Är det hämnd nog att bara förlåta? Det behandlas en del tunga, mogna, vuxna, mörka teman även den här gången och Part II är mer våldsamt och mörkt än det första spelet.

Rent tekniskt är det strålande. Underbar ljussättning, knivskarpt detaljrika texturer, vidsträckt enorma miljöer utan laddningstider och stabil, jämn skärmuppdatering utan hostattacker (jag har spelat igenom det på min Playstation 4 Pro). Ljudbilden är dessutom minst lika fenomenal med en strålande mix, effektiva panoreringar, objektbaserad surroundmix och superb akustik. Gustavo Santaolalla säreget originella gitarrplink fungerar lika bra som i det föregående äventyret även om jag kan känna att just den musiken, den där ikoniska gitarren, används lite för lite genom hela spelet.

Att prata story och detaljer i den berättelse som Neil Druckmann här berättar är dock inte möjligt utan att avslöja för mycket och förstöra delar eller kanske hela din upplevelse. Och även om det läckte ut detaljer för dryga två månader sedan, tänkte jag helt enkelt avstå från att skriva någonting rörande vad som händer, inte händer och vad du kan förvänta dig. Jag nöjer mig med att klargöra att det finns tillräckligt mycket mänsklighet, karaktär och nyanser här för att kväva allt tröttsamt näthat som medföljde den olyckliga läckan. Tematiken är tung, strålande genomförd och grundtemat om hur förlåtelse väger tyngre än hämnd är så stilsäkert utfört och så finstämt kalibrerat rent berättarmässigt att jag inte kan annat än buga, bocka, knäböja inför det som världens främsta spelutvecklare här lyckats åstadkomma. Att följa upp The Last of Us kändes som sagt som ett omöjligt uppdrag men Naughty Dog har härmed bevisat att inte ens det omöjliga är någon egentlig match för dem.

The Last of Us: Part II
10 Gamereactor Sverige
10 / 10
+
Underbart berättat, stark story med massor av överraskningar, mänskliga, nyanserade karaktärsporträtt, lysande grafik, strålande spelkontroll, bra artificiell intelligens, fenomenal musik, långt äventyr, otrolig dynamik mellan de olika storymomenten
-
Vissa mindre roliga "on a rail"-sekvenser
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Medlemsrecensioner

  • Tom 2mat
    Världen är hård, men inte hårdare än min kämpande hand, Av allt jag ogillar, ogillar jag inget mer än sand Haha, dig kunde jag allt... 6/10
  • Peddi93
    (Föredrar alltid att skriva på engelska). Somehow Naughty Dog is able to tackle a story that feels impossible and crazy on paper, yet is fully... 10/10

Relaterade texter

The Last of Us: Part IIScore

The Last of Us: Part II

RECENSION. Skrivet av Petter Hegevall

Sju år efter det första spelet är Ellie och Joel tillbaka för att göra chefredaktör Hegevall gråtmild och förstummad, igen. Detta är vår recension av tidernas mest vågade uppföljare...



Loading next content