Det börjar smått briljant. I The Caves introsekvens talar en grotta direkt till mig, med en självironiskt mystisk baryton. "Ja, jag är en grotta. Vilket gör dejting till lite av ett helvete". Grottrösten, som följer mig spelet genom, introducerar mig till de många huvudpersonerna. En upptäcksresande, en riddare, en forskare, en bonnläpp, en munk, en tidsresenär och ett par tvillingbarn som tycks ha rymt från en Tim Burton-film. Jag får välja tre av dem och bege mig ned i grottan. Där väntar såväl självinsikt som souvenirbutiker.
Och det är en färd jag länge väntat på att få inleda. När jag först hörde att legendaren Ron Gilbert (Monkey Island, Maniac Mansion) slagit sina påsar ihop med gamle parhästen Tim Schafer brändes pepp-o-metern sönder och jag förvandlades till en kalenderkryssande fanboy. Och arvet från de gamla peka och klicka-spelen finns kvar. Om inte annat för att en läskautomat som säljer "New Grog" dyker upp inom några minuter.
Bland de fuktiga grottväggarna blandas lättare plattformselement med föremålsbaserade pussel, som mina tre karaktärer hjälps åt med att lösa. Tidigt i äventyret ska exempelvis ett sovande monster luras i en fälla, vilket kräver a) ett ringande av en klocka b) en varmkorv som bete och c) aktiverandet av en stor jädra gripklo. Pusslen blir svårare än så här längre fram i spelet, men det blir aldrig riktigt ångestframkallande utmanande.
På humor- och storyfronten växlar The Cave mellan godkänt och riktigt inspirerat. Jag gillar de ledtrådar om huvudpersonernas bakgrund som dyker upp lite varstans i grottan, och hur man med mörk humor beskriver figurernas ännu mörkare ambitioner (allt från föräldramord till... ännu mer mord står på schemat). Några starkare band mellan mig och figurerna bildas dock inte, mycket på grund av att de saknar röstskådespelare. I stället är det grottan själv och några bifigurer som blir mest minnesvärda.
Jag gillar The Cave, men det finns ett par skönhetsfläckar som hindrar det från mästerverksstatus. Bland det första jag lägger märke till är den aningen oprecisa spelkontrollen. Karaktärerna känns lite för fladdriga i sina rörelser och för svävande i sina hopp, och även om jag aldrig har några problem att ta mig fram, är kvalitetsnivån på denna front inte vad jag förknippar med Double Fine.
Ett lite större problem är den ganska stora mängd backtracking vi tvingas göra med vårt grottgäng. Det går nämligen bara att plocka upp ett föremål åt gången vilket leder till ett fasligt springande fram och tillbaka, särskilt då pusslen ofta kräver att tre karaktärer är på tre olika platser samtidigt. Ett traditionellt inventory-system hade kanske inneburit andra problem, men det är ändå något jag sitter och längtar efter.
Överlag är äventyrandet i de färgstarka grottmiljöerna riktigt trivsamt, dock. För mig, som under osnutna pre-teen-dagar pekade och klickade på allt som rörde sig, är det en fröjd att kombinera elektriska ålar med ett tomt batteri för att avancera. Det är också underhållande att knäcka grottans utmaningar med hjälp av de karaktärsspecifika förmågorna. Emo-tvillingarna, till exempel, kan skapa en kopia av sig själva vilket gör att de kan vara på två platser samtidigt, och dessa förmågor kan göra svårare pussel aningen lättare. Ett plus för att utmaningar kan lösas på flera sätt, för övrigt.
Sammanfattningsvis är The Cave något av en lyckad besvikelse, med tanke på de astronomiska förväntningar jag och säkerligen många andra haft bara namnen Schafer/Gilbert nämnts. Ställ istället in dig på en charmig och välberättad plattforms- och pusselhybrid, varken mer eller mindre, och du kommer få något riktigt gediget att grotta ned dig i.