Zombie Driver: Immortal Edition

Jag tog det här recensionsuppdraget, något motvilligt ska det sägas, med uppmaningen att skriva ungefär 4000 tecken. "Mer kommer nog inte behövas" sades det betryggande borta på redaktionen, och jag kände mig genast lite lugnare. Jag menar, hur exalterad blir man när man återigen tvingas i kast med den andefattiga, orangebruna grafiken som spelvärlden lyckligtvis kastade av sig så fort Unreal Engine 3 föll ur modet.

Vad som föreföll att bli en 3600 tecken (det är okej med differens på 10% i prekära situationer, har jag lärt mig) lång sågning, växte snart till något annat. Under första halvtimmen bakom ratten började jag tänka på konst, sånt gör man ju ibland. Är spel konst? frågade jag mig, och insåg att utvecklarna borta på Exor Studios om än inte svarade nekande på frågan, så gav de mig ändå ett slags närmande till insikt. Spel kan vara konst, men de måste inte vara det.

Zombie Driver släpptes ursprungligen till PC 2009, och därefter har i princip samma spel med olika tilläggsnamn släppts inte mindre än ytterligare tre gånger. 2012 släpptes HD-versionen till förra generationens konsoler, 2014 Ultimate Edition till Xbox One, och förra året släpptes Immortal Edition till Switch, varav det är den nyutgivna PS4-versionen av sistnämnda som jag har testat. Om profit ofta befinner sig milslångt från konstens finrum, så är detta nog ett av de mer tydliga exemplen.

Är det emellertid något konst inte alltid är bäst på, så är det att vara roligt. Zombie Driver kan enkelt sammanfattas med att jag tilldelas uppdrag via enkla textmeddelanden som läses upp för mig av skådespelare som får Rob Schneider att framstå som Robert Redford. Därefter kör jag med min bil i top-down-perspektiv liknande det från de första två GTA-spelen och skjuter zombier. Och skjuter zombier och skjuter zombier. Som Mad Max fast med zombier, alltså. Staden har drabbats av en odöd invasion och det formligen dryper av dem vart jag än kör. Och de är svinkul att ha ihjäl. Det är inte mer än så, och jag vet inte med dig, men jag har inte särskilt roligt när jag t e x ser filmer av Bergman eller Michael Haneke. Nog för att de innehåller bråddjup som forskare och kritiker fortsätter att undersöka och tolka år efter år, och de kan mycket väl stanna i ens minne i åratal, men jag drabbas ofta av huvudvärk när jag ser dem. Ibland vill jag istället bara skjuta laserstrålar mot 40 000 zombies från förarsätet på en färgglad folkbuss, och för omväxlings skull sprida död omkring mig utan att ställa frågan om vad det betyder att göra det (jag tittar på dig Last of Us 2).

Hur som helst, med en allt utökande arsenal av bilar och vapen måste jag mota tillbaka invasionen genom att köra till punkter på kartan och ha ihjäl allt jag ser. Uppdragen är precis lagom varierade med moment där jag tvingas att antingen köra fort och snirkligt eller långsamt och strategiskt, välja raketer med stor sprängkraft men med få skott eller mesiga maskingevär med ammunition i mängder. Svårighetsgraden känns perfekt, och trots att jag sällan dör måste jag alltid vara på min vakt. Staden som jag rattar runt i är däremot rätt trist designad, såväl grafiskt med den ovan nämnda tvåfärgade paletten utan någon som helst omväxling, som i dess slätstrukna struktur. Förvänta er heller inga mängder av förstörbara miljöer, sådana nymodigheter finns inte här, men spelet dyker i alla fall aldrig under 60 stabila bilder i sekunden. Och det tackar man ju för.

Under uppdragens gång finns det hela tiden en combo-mätare i bakgrunden, vilken räknar hur väl jag lyckas döda zombier inom en tidsram. Mellan uppdragen har jag sedan möjlighet att uppgradera mina bilar och deras vapen med dessa intjänade poäng, och är det något jag märker rätt fort är det - förutom systemets primitivitet - hur illa balanserat poängsystemet är. Jag kan uppgradera allt så fort jag låser upp möjligheten att göra det, vilket tyvärr gör större delen av sidouppdragen i spelet helt meningslösa, då de ger en så liten belöning att det inte är värt att överhuvudtaget ta sig an dem.

Till spelets mer oväntat goda sidor hör musiken, som faktiskt kan vara rätt stämningssättande med atmosfäriska pianoackord och lågmälda elektrotakter. Därtill hör även "quality of life"-saker som att när det ibland är svårt att sikta och ha ihjäl enskilda, irriterande zombier, så plockar min förare helt enkelt fram sitt gevär och automatiskt har ihjäl dem, något som annars lätt hade kunnat bli ett klassiskt irritationsmoment.

Vad mynnar denna recension ut i då? Låt mig uttrycka mig metaforiskt: jag älskar fine dining och hade en gång möjligheten att äta på en Michelin-belönad krog. Det var fantastiskt, men också en svindyr, utmanande, och fullständigt uttömmande upplevelse. På samma gång sörjer jag faktumet att ett McDonalds två kvarter bort från mig tvingades stänga. Jag anser att spel kan vara konst, men de måste inte vara det. Det ligger ingen värdering i det. Med det sagt tycker jag inte att Zombie Driver: Immortal Edition ens tangerar att få kallas ett konstuttryck, och i den andan tänker jag göra det förbjudna inom kulturkritik: att sätta produktens värde i förhållande till pengarna det kostar. För ungefär 150 kronor är Zombie Driver: Immortal Edition väl värt att testa. Det är enkel, drygt 10-12 timmar lång poänglös underhållning i dess renaste form.