Svenska
Gamereactor
recensioner
The Dark Pictures: Little Hope

The Dark Pictures: Little Hope

I den andra delen av The Dark Pictures-antologin vankas det häxjakt och Wigert har lirat igenom äventyret i hopp om att få stena kärringar och bränna ockulta gubbar på bål.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Under sensommaren förra året recenserade jag Man of Medan, det första liret i Supermassives skräcksamling The Dark Pictures och varken jag, Jocke, GR-danskarna eller GR-polackerna var speciellt imponerade. Det var ett okej skräckspel som uppmuntrande flera genomspelningar för att se vilka svängar berättelsen tog, men att ge sig på äventyret igen var väl lite av en pina i och med hur tråkigt utforskandet och jakten på nya ledtrådar var när samma korridorer skulle finkammas gång på gång. Ett år senare är Supermassive nu tillbaka, återigen med Pip Torrens som berättare och återigen med den överjävligt mäktiga introlåten A Conversation with Death som får mig att rysa hela vägen ut i nageltrånget.

The Dark Pictures: Little Hope
Jumpscares är ett kontroversiellt ämne inom skräckgenren. Ibland är de riktigt överraskande i Little Hope, ibland inte. Tipset från oss är väl att du inte bör stapla upp ett imponerande torn med finporslin under mellansekvenserna.

Berättelsen inleds med att en buss kör av vägen och kraschar strax utanför den lilla byhålan Little Hope. Från plåtvraket klättrar fem spelbara karaktärer ut och dessa är:
• Andrew, en ung college-student och berättelsens huvudperson
• John, lärare i medelåldern
• Daniel, till synes en sportigare och populärare college-snubbe som är kär i Taylor
• Taylor, envis, ung tjej, som i sin tur är kär i Daniel
• Angela, en gammal tjurig tant

Initialt är målet att få hjälp, kanske ringa myndigheterna och be om assistans med busskraschen. Det visar sig dock att Little Hope är en övergiven stad och en toktjock dimma lägger sig bakom femmannagänget på så sätt att de inte riktigt kan välja i vilken riktning de vill gå. De tvingas mot de centrala delarna av stan och allt eftersom börjar (förstås) märkliga, övernaturliga saker att hända. Det är upp till mig att pussla ihop skiten och klämma fram en förklaring på det som händer, vilket har varit svårare än vad jag först trodde.

The Dark Pictures: Little Hope
Supermassive har lyssnat på den kritik som kom förra året och gjort livet lite lättare rent spelbarhetsmässigt. Quick Time Event-knapparna förhandsvisas på ett bra sätt och det går att promenera snabbare om man så behagar. Mekaniken för att följa karaktärernas hjärtslag i en smygande sekvens är också tillbaka och de är lättare att klara av nu än hur det var i Man of Medan.

Spänningsstämningen lägger sig snabbt så fort jag får kontroll över Andrew. Med John, Angela, Taylor och Daniel på lagom tryggt avstånd bakom mig börjar vi spatsera längs med en skogsomringad landsväg. Blairwitch-pinntroll hänger lite överallt, skyltar och brev ger en insyn i stadens historia och miljöerna är så becksvarta att det knappt går att plåta en enda vettig skärmdump. Little Hope var drabbat av 1600-talets utbredda häxkonstanklagelser och en begravd komplott skriker efter lösning så högt att gänget gradvis börjar intressera sig mer för stadens tragiska förflutna än att fortsätta sin bussresa.

Ett blinkande sken där ute i det svarta berättar för mig att det finns ett föremål som ska undersökas och ofta gömmer sig där en ledtråd, en tidningsartikel exempelvis, vilken jag begrundar och analyserar, ända ned på konsonantnivå, blir aningen mer förvirrad och går sedan vidare till nästa blinkande sken. Transportsträckorna varvas bra med mellansekvenser och tillhörande dialogval där det är upp till mig att säga rätt saker och jag tycker att speltempot är bättre här än i Man of Medan som led av ett riktigt uselt mittenparti. Min första genomspelning av Little Hope var trevlig, fylld med stämning och atmosfär, men även frustrerande då jag inte lyckades peka berättelsen i den riktning som jag önskade.

The Dark Pictures: Little Hope
The Curator är så klart tillbaka och gör ett bra jobb, men jag tycker nog ändå att Stormares roll i Until Dawn var vassare.

Så, efter ett avslutat äventyr som gissningsvis varade i runt fem timmar så var jag taggad på att göra om och göra rätt. Ändra på ett par dialogval, leta rätt på de sista hemligheterna. Kort sagt: skalla hela mysteriet i ansiktet och belönas med en tolva grogg av The Curator.

Precis som i Man of Medan är det aldrig roligt att knalla igenom samma sträckor, gång på gång. Jakten på ledtrådar är spännande den första gången men när du vet vilka scener och promenadstråk som väntar och när du känner dig tvärsäker på att det rimligtvis inte finns något mer att hitta så blir det inte speciellt trevligt längre, enligt mig. Det finns garanterat saker som jag har missat, trots fyra genomspelningar, omstartade kapitel, en kik på en tidig streamares genomspelningar, men på en generell nivå så är det alldeles för få saker som ändras och jag vill slå fast att Little Hope inte växer som speltitel för att du spelar igenom det flera gånger.

The Dark Pictures: Little Hope
Ja, hur mycket som egentligen kan ändras utifrån vilka val du gör återstår att se. Vi är fortsättningsvis skeptiska...

Skräckmässigt så bjussar liret på bra stämning, en rad billiga men även fina jumpscares, och framförallt läckert designade monster. I en Walking Simulator så blir det aldrig lika äckligt som när du blir jagad i Outlast eller Alien Isolation, så jag är ändå måttligt nöjd med läskigheterna som erbjuds med tanke på den spelmekaniska genren The Dark Pictures-serien placerar sig i. Själva actiondelarna har dock irriterat mig. I klimaxen så är det ofta två karaktärer som ska räddas genom "Quick Time Events" och i Little Hope kastas jag mellan att styra dessa, fram och tillbaka, och resultatet blir tyvärr att det accelererande speltempot gör en tvärnit och spänningsnivån sänks omedelbart. Vidare förstår jag inte hur diverse skräckfilmer och nu även Little Hope envisas med att göra monster så skrattretande långsamma. De kan vara halvt ihjälslagna, lemlästade, inte kunna mer än att släpa sig fram på sina utblommade liggsår och ändå så utgör de ett hot mot den knappt 20 år fyllda ungdomen som rimligtvis kan göra en silly walk á la John Cleese och ändå undkomma faran med hiskeliga marginaler. Nu gäller det inte alla monster, men ändå tillräckligt för att jag ska bli upplyft ur skräckstämningen och rentav bagatellisera hela sekvenser.

Allt som allt så har Supermassive ändå byggt ihop en intressant "lager-på-lager-"saga med en god mix av action, skräck, och val som åtminstone ger sken av att föra berättelsen till en specifik plats. Skådespelet är bra, framförallt från Pip Torrens och Will Poulter, och ansiktsanimationerna sitter som ett smäck. Jag kan dock inte blunda för att handlingen inte varierar speciellt mycket utefter mina val. Konsekvensen av en mördad karaktär blir oftast att de saknas i scenerna, med lösningen att någon annan får dra deras repliker och jag känner mig bedragen på karamellpåsen efter att ha lirat igenom äventyret fyra gånger utan att möta några drastiskt ändrade händelseförlopp rent generellt. Självklart finns risken att jag har missat något vilket för andra var totalt uppenbart... Någonstans lurar de där dialogvalen som hade puttat gänget i riktningen mot alla de lösa trådar som jag väntar på att få förklarade. Jag viker mig lite för den möjligheten, och väljer att stanna vid att Little Hope är ett helt okej skräckspel som kommer att bjuda dig på en lagom otäck novembernatt.

The Dark Pictures: Little Hope
I och med hur välmodellerade och animerade karaktärernas ansikten är i The Dark Pictures-antologin så får de mer än gärna trycka upp skådespelarna riktigt nära kameralinsen.
06 Gamereactor Sverige
6 / 10
+
Första genomspelningen är spännande, fin ljussättning, snyggt designade monster, ansiktsanimationerna imponerar.
-
Väldigt liknande resultat vid olika val, omspelningarna blir oftast irriterande och tråkiga, långsamma monster är inte läskiga i öppna miljöer.
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

The Dark Pictures: Little HopeScore

The Dark Pictures: Little Hope

RECENSION. Skrivet av André Wigert

I den andra delen av The Dark Pictures-antologin vankas det häxjakt och Wigert har lirat igenom äventyret i hopp om att få stena kärringar och bränna ockulta gubbar på bål.



Loading next content


Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy