Hyrule Warriors: Age of Calamity

Tvärtemot vad man kan tro, är Hyrule Warriors: Age of Calamity mindre av en musou-klon och mer av ett Zelda-spel, och det visar det sig även vara ett mycket bättre spel, särskilt jämfört med 2014 års ursprungliga Hyrule Warriors. Det ursprungliga Wii U-äventyret (som sedan följdes av versioner till Nintendo 3DS samt därefter Switch) var både ett crossover-experiment och ett slags "greatest hits"-samling med välbekanta Zelda-koncept och karaktärer, medan årets släpp har beskrivits som en mer fokuserad, samarbetsinsats mellan Tecmo Koei och Zelda Team för ett helt dedikerat äventyr, komplett med egen berättelse och mekanik. Och det är faktiskt spelbarheten i detta uttjatade koncept snarare än berättelsen som fått mig på fall denna gång.

Att uppleva händelserna 100 år före The Legend of Zelda: Breath of the Wild, som ledde till Hyrules plågor och Links hundra år långa siesta, är naturligtvis en attraktion i sig. Men Warriors upplägg med "hjälte mot folkmassor" visar sig vara väldigt passande för att berätta en historia som inte bara involverar Link och Zelda, utan också de redan älskade karaktärerna Mipha, Urbosa, Daruk och Revali, för att bara nämna en del av de medverkande.

Storyn har behandlats med de högsta produktionsvärdena som vi någonsin har sett i ett musou-spel - till och med inräknat Zelda-spel - inklusive massor av mellansekvenser och omfattande högkvalitativt röstskådespel. Själva handlingen gömmer mer än vad den kanske ser ut att göra (och mer än man kan förvänta sig med tanke på att ni alla känner till hur det slutar), även om det ibland känns lite barnsligt med vissa karaktärer och situationer (särskilt jämfört med Breath of the Wilds minimalistiska tillvägagångssätt för berättelsen), så finns det lite drama mitt i lättsinnet. Jag vill inte berätta mycket än så, men det räcker med att säga att jag är mer kär i de flesta med karaktärerna och i en värld, jag trodde att jag redan kunde allt om.

Med detta sagt, som vanligt med tidsbaserade berättelser, har detta också sin andel av inkonsekvenser, som tillsammans med några tveksamma händelser kan få även de mest trogna fansen att höja ögonbrynen. Men sättet hur narrativet utvecklas, fungerar ändå väl med musous spelsystem och eftersom själva spelet är så imponerande tillfredsställande, blir det en ganska balanserad upplevelse i slutändan.

Jag har spelat en massa Samurai och Dynasty Warriors tidigare, men tack vare sättet som Nintendo arbetat med detta känns det ändå fräscht och engagerande på ett annat sätt. Det är mycket smidigare med förmågor som vägghoppning för att undvika en inkommande attack, skärmflygning till högre avsatser eller rent av sväva genom miljön med Revali (ja, du kan flyga). Det är också ganska unikt hur Sheikah Slates Runes används som ytterligare egenskaper för varje enskild karaktär. I praktiken betyder det att de olika hjältarna kan använda Stasis (frysa fiender), Magnesis (dra till sig vapen och metallföremål), Cryonis (skapa ispelare) och Remote Bombs (ehm, kasta bomber). Det som är intressant är att dessa åtgärder är avsedda att avbryta större fienders speciella attacker för att samtidigt avslöja deras svaga punkt snabbare. Det är ett fantastiskt system med tydliga ikoner på skärmen, och det lyfter stridssystemet som redan innan var tämligen varierat.

Då har jag inte ens pratat om elementen än. De för Breath of the Wilds fysikbaserade system så avgörande eld, is och blixt/elektricitet har också implementerats här. Detta inkluderar fiender som nyttjar något av dessa element (som Moblins, men mer kommer jag inte spoila även om du nog kan gissa en till), men även omgivningarna kan påverkas (använd pölar för att maximera blixtarnas nedslag, bränn gräsytor och så vidare), och naturligtvis en armé av irriterande Wizzrobes.

Kom ihåg att vi pratar om en musou-klon, så till de specifika stridsfunktionerna jag just beskrivit måste vi lägga till alla klassiska inslag i denna typ av spel där hjältarna har extra egenskaper. Vi snackar enkla, men utbyggbara och kombinerbara kombinationer, speciella attacker, karaktärsspecifika förmågor och ett rollspelsliknande system för levling samt även vapen att uppgradera. Till det kommer platser att besöka - inklusive butiker - och naturligtvis en massiv lista över sidouppdrag och utmaningar. Allt detta presenteras på Hyrule Map som ni alla känner och älskar eftersom ni liksom jag säkert har gått igenom Breath of the Wilds 70 kvadratkilometer stora värld.

Även om jag inte kan prata om alla karaktärer, kan jag säga att de verkligen adderar något till både gameplay och story. Jag blev snabbt kär i Revalis flygattacker i några timmar och gick sedan vidare med den vattensprutande Mipha som mitt förstahandsval. Dessutom gillade jag Link när jag fick en ny vapentyp. Urbosa och Daruk är extremt kraftfulla som förväntat, Impa är en unik ninja-typ och Zelda är en fantastisk tekniker. Sedan finns det några riktigt konstiga val till karaktärer, men detta förväntades såklart.

I Hyrule Warriors: Age of Calamity finns dessutom "general switch" (som låter dig byta karaktärer på slagfältet), något som saknades i första Hyrule Warriors och som gör striderna mer dynamiska och allmänt roligare. Synd dock att co-op är begränsat till lokalt spelande som ju även gör att prestandan tar stryk, något som annars inte är något problem eftersom det flyter på kalas.

Visst bilduppdateringen sjunker ibland när det händer för mycket, men det har inte varit så illa som jag fruktade. Dessutom är det här ett vackert spel som gör det till en njutning att återvända till det ännu inte krigshärjade platserna. Om du går tillbaka till Breath of the Wild efter att ha spelat detta, kommer du märka hur mycket grafiken utvecklats. Det är ett av de snyggaste Zelda-spelen hittills, och det säger mycket.

I grunden är detta fortfarande ett musou-spel, och det betyder ögonblick av förvirring bland folkmassorna, några tråkiga vandringar (men mycket färre än i föregångaren) och visst kamerastrul. Men ändå, detta är ett spel som faktiskt omfattar Breath of the Wilds historia och dess system samt ger fansen en köttig, iögonfallande och unik upplevelse. Jag har aldrig varit så beroende av ett musou-spel och Age of Calamity höll mig underhållen i mer än 50 timmar, och är alltså ett utmärkt tidsfördriv fram till The Legend of Zelda: Breath of the Wild II.