Svenska
Gamereactor
recensioner
Scott Pilgrim vs. The World: The Game Complete Edition

Scott Pilgrim vs The World: The Game Complete Edition

Olof har kavlat upp ärmarna och gett sig i kast med att besegra sju expojkvänner. Läs om hur det har gått...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

I år är det tio år sedan jag tog studenten och hamnade i den där plötsliga tillvaron där allt kunde hända; allt tycktes vara möjligt när åtta till fyra-oket från gymnasiet lämnats bakom en. Denna period sammanföll med en för mig idag något svårförklarlig besatthet av skådespelaren Michael Cera. Inom ett par veckor kastade jag mig över de allra flesta filmer han varit med i: Superbad, Juno, Nick and Nora's Infinite Playlist, Paper Heart, till och med den urusla Year One med Jack Black. Mest av allt fastnade jag dock för filmen Scott Pilgrim vs. the World.

Kanske var det faktumet att Michael Cera bara är fyra år äldre än mig, och att hans filmer (förutom Year One, förstås) ofta utspelade sig i det för mig relaterbara gränslandet mellan ungdom och vuxenhet. I mitt tycke gestaltade Scott Pilgrim detta bäst. Den handlar om hur Michael Ceras 22-åriga karaktär Scott Pilgrim måste besegra sin (sedermera) flickvän Ramonas sju expojkvänner för att få dejta henne, och skildrar i detta en slags kamp mellan bagage/erfarenhet och längtan efter frihet/obundenhet.

Scott Pilgrim vs. The World: The Game Complete Edition
Fantastisk serie, mysig film, bra spel

Jag ser filmen två gånger, ett par år senare läser jag de sju serieböckerna av Bryan Lee O'Malley som filmen baseras på, men när jag ännu senare luskar reda på att det finns ett spel med samma namn - då tar det stopp. Har du också googlat Scott Pilgrim vs. The World: The Game (som jag från och med nu nu kallar Scott Pilgrim: The Game) de senaste åren, då har du garanterat mötts av flertalet artiklar som tar upp spelet som exempel på den digitaliserade erans problematik.

Spelet släpptes nämligen digitalt 2010 men togs helt bort från samtliga tjänster fyra år senare, troligen på grund av utgångna licenser. När det nu släpps igen är det varken en remaster en eller en remake det handlar om, utan något så enkelt som en rerelease - ett nysläpp. Utgåvan kallas Scott Pilgrim vs. The World: The Game Complete Edition (puh!) och innehåller grundspelet plus tidigare släppta tillägg. Är det värt att spela då, kan man ju undra?

Scott Pilgrim vs. The World: The Game Complete Edition
En resa till 90-talets speldesign

Scott Pilgrim: The Game påminner mycket om andra spel i beat-em-up-genren så som Streets of Rage och Turtles in Time. Det är hjärndött slagsmål med möjligheter till finess och combo-attacker som står på schemat i spelets sju banor - en för varje expojkvän. När jag startar upp den första banan hinner jag tänka att visst kan Dark Souls vara svårt, men det ser - i sin gotiskt obehagliga skrud - åtminstone ut att vara det. Scott Pilgrim: The Game är å sin sida uppbyggt av designmässigt ursnygga, grova pixlar som slår an en oklanderligt mysig stämning, och därför slår svårighetsgraden mig som en bollträ i pannan. Vad gör jag för fel? tänker jag. Ingenting förklaras för mig; jag kastas rakt ut i slagsmålen och den hjälp jag får från menyerna är knapphändig. Vad händer om karaktären dör då? Vilka olika föremål finns det att köpa, och vad gör dom? Varför blir styrke- och snabbhetspoängen inte högre när jag går upp i nivå?

Jag tvingas till att spela om första banan säkert fem gånger innan jag klarar den, och när jag via Google lyckats ta reda på hur min karaktär utvecklas och utnyttjat det - då formligen springer jag igenom de nästkommande fyra banorna utan att egentligen ha blivit särskilt mycket mer fingerfärdig. Det handlar till en början mest bara om upprepning och "grind", och svårighetsgraden och instegskurvan kan därför kallas milt sagt något obalanserad.

Scott Pilgrim vs. The World: The Game Complete Edition
En referens till Akira kanske?

Men när den första tröskeln är överstigen och jag får ett hum om hur spelet är upplagt, då börjar jag inte bara lägga märke till saker som hur troget spelet är sin förlaga, men även de otaliga referenserna till både spel- och populärkultur. Jag väljer t ex bana från en Super Mario Bros 3-liknande karta, köper en skiva av "The Smashing Turnips" och ett spel kallat "the Speedy Porcupine" i en av spelets små butiker. Till skillnad från många gamla licensspel märker man att detta verkligen är gjort med hjärta, och det märks att Ubisoft Montreal lagt ner sin själ i detaljrikedomen. Delar av Anamanaguchis soundtrack hör dessutom till något av det bästa jag någonsin hört i spelväg, faktiskt, och de bit-poPpiga låtarna passar så väl ihop med den visuella indie-designen på sceneriet.

Med det sagt finns det absolut problem, förutom den höga instegskurvan och svårighetsgradsbalansen. Slagsmålen, vilka utgör spelets huvudpart, är verkligen roliga och väger som sagt snyggt mellan ömsom slappt knapphamrande, ömsom krav på mer genomtänkta combos. I stora folkmassor på pub-banan tvingas jag t ex till ilsnabba manövrar, och i dojon måste jag hålla mig på tryggt avstånd från svärdsbeväpnade ninjor. Variationen är alltså så god som någon, samtidigt som det ofta uppstår irriterande krångel med perspektivet. Likt de flesta spel i genren rör sig karaktären från vänster till höger för att ta sig framåt, men också i djupled. Här har spelet problem att registrera var jag står i förhållande till fiender och föremål, och kräver stundtals att jag behöver positionera mig lite väl millimeterprecist för att plocka upp något eller få in ett slag. Att utvecklarna till råga på allt lagt in plattformssekvenser framåt slutet av spelet, där jag förväntas uppskatta avstånd och placering på nolltid, får mig att tappa besinningen.

Scott Pilgrim vs. The World: The Game Complete Edition
Pricka flygande grisar med hoppsparkar? En helt ny nivå av frustration.

Bortsett från dessa problem har jag rätt kul och sjunker verkligen in i stämningen som Scott Pilgrim: The Game målar upp. Symbiosen mellan den loja beat-em-up-genren och estetiken får mig att tänka tillbaka till lata helgeftermiddagar i tidiga 20-års åldern när man kom hem till en vän, bryggde kaffe, åt sega chips från kvällen innan och spelade TV-spel i timmar. Det finns nämligen stöd för upp till fyra spelare också, både on- och offline, något jag tyvärr inte haft möjlighet att testa under rådande situation, men som förmodligen adderar en dimension till spelet. Är du och dina vänner både tålmodiga och fans av förlagan ser jag ingen anledning till att inte slå er ihop en eftermiddag och ha ihjäl några expojkvänner.

07 Gamereactor Sverige
7 / 10
+
Pixeldesignen, detaljrikedomen, trogenhet till förlagan, humorn, musiken, stridernas variation
-
Hög instegströskel, "grindigt", stor obalans i svårighetsgraden, oprecist djupledsperspektiv
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter



Loading next content


Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy