Svenska
Gamereactor
recensioner
The Climb 2

The Climb 2

Redaktionens mest höjdrädda stackare har lekt väggninja i Crysis-folkets senaste VR-uppföljare, här kommer hans betyg...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Jag är osannolikt skraj för höjder. Vi pratar svindel, här. Ren och skär terror. Faktum är att jag är så skraj för höjder att jag inte sällan börjar skaka redan 20 meter upp i luften, något som jag kämpat med hela livet. Trots detta har jag testat att utmana min egen skräck ett antal gånger, vilket vid samtliga tillfällen lett till att jag skämt ut mig, ordentligt. Vid ett av dessa tillfällen hakade jag på några kollegor för en trivsam turistlunch i Space Needle i Seattle, något som resulterade i ett jag kräktes innan maten ens beställts och tvingades åka hissen ned, ljusgrå i ansiktet och med blusen täckt av morgonens croissant-frukost. En annan gång "testade" jag att gå upp i Eiffeltornet, något som gjorde att jag svimmade i trappan innan jag nådde halvvägs, och skadade skallen så styggt att jag tvingades få skiten hopmekat på franskt sjukhus.

The Climb 2
Skyscraper-banan ger ursköna Mirror's Edge-vibbar och är den enskilt bästa portionen av The Climb 2.

Just därför torde Crysis-folkets VR-serie The Climb absolut inte vara något för mig. Inte eftersom det är en bergsklättringssimulator, och inget annat (alls). Men jag har nu i dubbla omgångar (jag spelade ettan en del för ett par år sedan) sett detta som kognitiv terapi, ett sätt för mig att dämpa min smått löjeväckande starka höjdskräck. Om det har fungerat? Inte det minsta. Men jag är garanterat inte mer rädd för höjder i alla fall, efter att ha spelat The Climb och nu The Climb 2. För det tror jag inte att man kan bli. Det är en absolut omöjlighet.

Att en och annan bajskorv tittat ut under mina timmar med uppföljaren The Climb 2 torde därmed vara absolut självklart och även om det här spelet enligt mig är proppat med bekymmer som även föregångaren drogs med, råder det ingen tvekan om att Crytek gjort ett imponerande jobb med att förmedla känslan av höjd, och av att vara utelämnad åt sitt eget öde. Klättra, eller dö. Detta trots att det saknas berättelse, berättande, driv, motiv eller allt annat som vanligtvis präglar ett Crytek-spel. The Climb 2 är precis som sin föregångare en klättringssimulator, enbart. Inget mer. Och med tanke på att man givetvis enbart klättrar med hjälp av armarna faller den biten ganska platt, trist nog.

Detta är en annons:
The Climb 2
Det finns fler rutter den här gången inklusive genvägar, men det hindrar inte det här spelet från att kännas platt och enformigt.

För jag gillar ju klättring, vilket i sig är en paradox med tanke på min svindel. men jag har alltid gillat klättring, som sport. Jag klättrade vägg en hel del som snorig 16-åring, isklättrade en del uppe i Klövsjö som 25-åring och klättrar lite nu och då i vuxen gubbålder, inte minst eftersom min son Frank (6) går och tränar klättring här på Östersunds Klättercenter. Jag och Frank har därmed gått och blivit klättringsnördar, köpt skor, bytt skor, köpt selar, köpt nya selar, rep, karbiner, kalk och särskilda byxor. Utrustningshetsen är relativt blyg inom klättringen som av puristerna (Franks tränare) ses mer som en andlig upplevelse än något djupt materealistiskt och det krävs ju bara att man hasar sig upp för en vägg på 12 meter på vårt lokala center, för att känna hur bra det är som allsidig träningsform. Men ja, det är också där - till att börja med - som The Climb 2 inte riktigt fungerar för min del. För att enbart klättra med armarna känns larvigt. Så klättrar ingen. Ingen klättrare i världen bestiger ett rödbrunt jätteberg bara genom att slita upp sin ledlöst svintunga torso + ben med armar och axlar. Inte ens Alex Honnold.

Hör borde Crytek ha insett de begränsningar som dagens VR-system dras med, och skapat ett spel som inte försökte simulera riktig klättring kanske fullt lika nitiskt, istället hade jag mycket hellre sett ett mer förlåtande upplägg kring själva handklättringen, och ett mer varierat upplägg med ackompanjerande spelmekanik som kanske innefattande basejumping när man väl nått toppen, eller varför inte actionpartier med handeldvapen? The Climb 2 känns ganska snabbt enformigt för mig, ganska snabbt platt och stelt och att grafiken inte blivit särskilt mycket bättre sedan sist är också en besvikelse. Visst, jag förstår problematiken även där. Det finns ett värde i att optimera det här spelet för just Oculus Quest 2 och eftersom man spelar det utan hjälp av stationär monster-gamingdator, blir ju kraven på grafiken i spelet annorlunda. Efter Half-Life: Alyx har jag även märkt hur otroligt kräsen och svårflirtat hemsk jag blivit när jag spelar VR, vilket är ofrånkomligt men kanske en smula orättvist mot som i det här fallet Crytek.

The Climb 2
Crytek borde ha gjort ett Crysis VR istället och använt denna spelmekanik till utvalda partier av Nomads väg framåt.
Detta är en annons:

The Climb innehåller fem stycken olika platser att klättra på som alla erbjuder 2-3 olika rutter, eller banor. Det innebär att man snabbt klättrat igenom de 14-15 banor som erbjuds här, särskilt om man är lite flink med nävarna. Det finns ingen riktig multiplayerdel och även fast banorna där man bestiger en skyskrapa som dränkts i solsken, är annorlunda och häftiga, är detta i grund och botten en besvikelse som likt det första spelet enbart känns som ett halvimponerande teknik-demo, inte ett fullfjädrat fullprisspel.

05 Gamereactor Sverige
5 / 10
+
Det finns något meditativt över hur spelmekaniken fungerar i symbios med atmosfären
-
Kort, innehållslöst, blir snabbt enformigt, att enbart klättra med armarna känns ganska snabbt ganska larvigt
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

6
The Climb 2Score

The Climb 2

RECENSION. Skrivet av Petter Hegevall

Redaktionens mest höjdrädda stackare har lekt väggninja i Crysis-folkets senaste VR-uppföljare, här kommer hans betyg...



Loading next content