Svenska
Gamereactor
recensioner
Virtua Fighter 5: Ultimate Showdown

Virtua Fighter 5: Ultimate Showdown

Måns har tillbringat ett antal smärtsamma dygn i ringen, där han matat slag och sparkat både högt och lågt i den senaste remaken av Segas arkaddoftande fightingspel...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Virtua Fighter-serien har varit med oss sedan 1993 och har under åren hela tiden lyckats hålla sig relevant, trots massiv konkurrens och en total stiltje i produktionen sedan 2014, vilket förstås får anses vara synnerligen imponerande. Tvåan omnämns dessutom fortfarande som det bästa 3D-fightingspelet som någonsin gjorts och var också under några år en av de mest spelade titlarna, oavsett genre. När man talade om franchisen gjorde man det alltid med vördnad i rösten men serien anses än i dag vara något av ett kulturellt fenomen och en institution som tidigt satte ribban för fightingspel. De första tre spelen var nämligen vida överlägsna sin främsta kombattant, Tekken när det kom till animationer och spelkontroll och de hade dessutom fler minnesvärda karaktärer som på den tiden var de mest verklighetstrogna slagskämpar vi skådat och när Virtua Fighter sedan flyttade från arkadhallarna in i folkhemmen steg också försäljningssiffrorna för Sega Saturn i höjden. Det var helt enkelt så att vi spelare älskade den precisa spelkontrollen, den utsökta 3D-grafiken och ett gameplay som var det snabbaste vi någonsin sett. Stenhårt och oförsonligt. Äkta och realistiskt. Inga krusiduller, inget onödigt lull-lull, bara ren fighting när den var som allra bäst och så har det fortsatt.

Visst har Virtua Fighter-serien utvecklats, det är nödvändigt på en marknad där allt som inte är under utveckling är under avveckling men grundpremissen har alltid varit densamma, att leverera en genuin upplevelse för sin fanbase. När övriga spelserier har adderat långa storys, mikrotransaktioner och dyra expansioner har Virtua Fighter stått kvar i slagställning med garden uppe. Ihärdigt vägrat att fängsla sig i kommersialismens bojor, inte vikt sig för någon och vandrat den ensamma krigarens väg. Det är ett fightingspel för proffsen brukar det heta, inget för hobbyliraren och det ligger väl något i det där även om det är att måla med lite väl breda penslar. Men visst är det så att Virtua Fighter inte "passar alla", inte ens om man i grunden är en obotlig entusiast av genren. Med det menar jag att bara för att man håller spel som Street Fighter, Mortal Kombat och just Tekken varmt om hjärtat betyder inte det att man per automatik kommer att älska Virtua Fighter lika ömt och det är förstås helt okej. It's a different ball game som vi säger i branschen. Det är trots allt många gamers som ivrigt har fiskat upp titeln i tron om att det är mer av samma och sedan besviket lagt ifrån sig spelkontrollen för att sedan plocka upp sitt favoritlir igen.

Virtua Fighter 5: Ultimate Showdown
Ibland är anfall bästa försvar

När nu Virtua Fighter 5 släpps på nytt, denna gång i samarbete med Ryu ga Gotoku Studio, utvecklaren bakom Yakuza-serien är det med få nyheter, på gott och ont. Tålamod är fortfarande en dygd och det komplexa nyanserade systemet med många kombinationer fördelade på få knappar kräver både tid och tolerans. Att bli bra i Virtua Fighter: Ultimate Showdown kräver nämligen att du investerar rejält i timmar, sinnesstämning och fokus. Det kommer att kräva blod, svett och tårar och du får väldigt lite för det. Det kommer nämligen aldrig att leverera kortsiktig belöning på samma sätt som övriga spel i genren men det är också däri charmen ligger. Djupet i spelet är fortfarande, så här nästan 15 år efter sin ursprungliga release oöverträffat. Att ställas mot en motståndare och veta att striden inte kan vinnas med hjälp av tur utan att helt behöva förlita sig på egen förmåga och taktik är en lika frustrerande som belönande känsla. När som helst kan matchen vända och det är bara du själv som kan påverka utfallet. Själv har jag suttit där med svettpärlor rinnande ned för pannan och stirrat på en livsmätare som nu endast är ett litet smalt streck på skärmen för att sedan backa upp lite och planera mitt nästa drag, med vetskapen att ett enda slag sänker mig för gott bara för att vända på steken och slutligen stå som segrare. Det är dock en känsla av lättnad snarare än triumf.

I Virtua Fighter 5: Ultimate Showdown är nämligen balansen mellan offensiv och defensiv avgörande. Går du in med villfarelsen att du kan sänka vem som helst genom att bara panga på och paniktrycka på varenda knapp kommer du att förlora. Så har det alltid varit och så är det fortfarande. Det finns inga "finishers" eller brutala cut-scenes när du vinner, bara en repris som spelas upp. Det finns heller ingen "power meter" eller liknande som behöver fyllas för att sedan kunna dela ut en lavett som får motståndaren att sitta som ett frimärke på väggen. På så sätt är det lätt att se på Virtua Fighter 5: Ultimate Showdown som en simulator men det är inte ens nära sanningen även om det känns mer genuint än någon av sina likar. Nej, det är actionfylld arkadfighting rakt igenom, det ställer bara högre krav på spelarens förmåga att kunna tänka taktiskt. Det finns heller ingen given vinnare i laguppställningen. Ingen som sitter på extraordinära egenskaper, som bara kan ställa ut kung-fu-tofflorna men ändå vinna. Alla krigar på med mer eller likvärdiga styrkor och svagheter.

Virtua Fighter 5: Ultimate ShowdownVirtua Fighter 5: Ultimate ShowdownVirtua Fighter 5: Ultimate Showdown
Vanessa, Kage och så den förbannade Brad. Dryg som få

Och det är väl också där spelserien har svårt att hävda sig när den ställs mot sina mer överdådiga konkurrenter som bjuder på både story och extramaterial och dessutom maxade superkrigare med både vapen och superkrafter. I Virtua Fighter 5: Ultimate Showdown är slagskämparna dessutom helt anonyma och på många sätt också rätt slätstrukna figurer. I flera fall är de till och med endast kosmetiska kopior från andra serier, där det mest tydliga exemplet är "standardfightern" Akira som nästan exakt ser ut som Ruy från Street Fighter. Det finns 19 karaktärer att välja på men vi lär aldrig känna någon. Ingen presentation mer än att de hoppar in från varsin sida av skärmen och skriker eller levererar en one-liner som man tröttnar på efter dussintalet duster i oktagonen. Vi får aldrig veta deras respektive motivation till varför de måste slåss i en match, bäst av ett, två, tre, fyra eller fem. Det är bara så att Jacky och Pai måste träffas för att slå varandra på truten eller att Taka-Arashi behöver sumobrotta ner shaolinmunken Lei-Fei. Det är helt enkelt bara en tävling, rätt och slätt. Inget fel med det i ett spel baserat på just tävling förstås men man har ju blivit lite bortskämd med det där i tider där alla försöker överträffa varandra i innehåll.

Ett annat, i mitt tycke större spörsmål är bristen på singleplayer-lägen. Virtua Fighter 5: Ultimate Showdown är i första hand ett spel som skall spelas online men det hade varit tacksamt om det åtminstone hade funnits ett par val utöver Arcade Mode, versus och träningsläge. I multiplayer saknas det dock inte alternativ. Här finns alla möjligheter att träffas i separata rum för att göra upp och att spela rankade matcher tills det bara finns en segrare kvar. Nej, det är PvP som gäller och det är tydligt att den största målgruppen tillhör den ständigt växande esport-generationen och gamla slagna hjältar som vill att saker skall vara som de alltid varit och jag har därmed svårt att se att Virtua Fighter 5: Ultimate Showdown kommer att locka till sig någon ny publik i större utsträckning och det är kanske inte heller målet men det borde ändå ha gått att klämma in några fler alternativ för singleplayer kan jag tycka. Något som andra fightingspel redan erbjuder. Time attack, last man standing, combo trials, bara för att nämna några exempel.

Virtua Fighter 5: Ultimate Showdown
Väl bland 19 kombattanter. Alla med sina egna styrkor och svagheter

Att character customization har bantats ner rejält jämfört med originalversionen och nu helt saknar möjligheten till att låsa upp nya föremål och att ikläda sig andra karaktärers gear är förstås inget som landar på plussidan i ett spel som redan innan var relativt tomt på innehåll. Nu är möjligheten att byta brallor och färga håret mer än bonus än en nödvändighet men det bidrog ändå till lite variation, lite flärd i en i övrigt påver tillvaro. Kanske var det något som inte var helt enkelt att få med i den nya grafikmotorn, vad vet jag men jag saknar i alla fall den delen. Virtua Fighter 5 Ultimate Showdown är dock, tack vare nämnda motor, som är densamma som den som används i Yakuza: Like a Dragon vackrare än någonsin. Och det märks att det är samma gäng och samma grafikmotor som ligger bakom då det är mycket som känns Yakuza i den här remaken. Karaktärsmodellerna med tillhörande animationer är precis så där härligt modernt retro-arkadiga man kan önska. och skådeplatserna för stundande slagsmål är ljuvliga i all sin enkelhet. Neondränkta städer, djupa djungler, höga skyskrapor, ståtliga tempel och diverse boxnings och brottningsringar är alla rena drömdestinationer.

Allt sker i högt tempo och med ett härligt flyt och det är tyngd i varje spark och slag. Det smäller rejält i svällande biceps och väl tilltagna quadriceps men det är ingen blodsutgjutelse och ingen död. Istället blir varje fight som en vacker våldsam dans med två kombattanter som uthålligt inväntar rätt läge för att slå till och när dina attacker misslyckas beror det inte på undermålig prestanda utan din egen förmåga. Laddtiderna är i det närmaste obefintliga i din trägna strävan mot toppen, mycket tack vare eller om man så vill, på grund av bristen på utfyllnadsmaterial. Något jag personligen har stört mig på är att man inte kan hoppa över de få cutscenes som ändå finns. När jag möter samma motståndare gång på gång så vill jag gärna slippa se samma animationer om och om igen. Något som även gäller när reprisen rullar efter en knockout. Jag vill förstås se min till perfektion utförda hoppspark rätt i nyllet på den dryge kickboxaren Brad men när en fjösig knytnäve på knäskålen slutligen blir det som knäcker min kaxiga kombattant kan jag gärna vara utan.

Virtua Fighter 5: Ultimate Showdown
Rätt i nyllet. En härlig känsla förstås

I och med släppet av Virtua Fighter 5: Ultimate Showdown är den rosade spelserien fortfarande att räkna med i genren. Den uppdaterade versionen har bevarat allt det där som serien står för och som en gång i tiden gjorde den så populär men har samtidigt gett den nytt liv. Remaken bjuder på näst intill oändliga möjligheter i multiplayer och grafiken är gudomlig men för den som vill ha ett mer storydrivet och lättsamt fightingspel att plocka upp då och då för några snabba matcher eller ett tidsfördriv på egen hand är det här förmodligen inte rätt val.

Virtua Fighter 5: Ultimate Showdown
Virtua Fighter 5: Ultimate Showdown
08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Samma avancerade spelmekanik man antingen älskar eller hatar, grymt flyt, packat med tävlingsmoment, härlig upphottad arkadgrafik
-
Väldigt fattigt på innehåll för den som inte vill spela online, platta karaktärer
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

Virtua Fighter 5: Ultimate ShowdownScore

Virtua Fighter 5: Ultimate Showdown

RECENSION. Skrivet av Måns Lindman

Måns har tillbringat ett antal smärtsamma dygn i ringen, där han matat slag och sparkat både högt och lågt i den senaste remaken av Segas arkaddoftande fightingspel...



Loading next content


Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy