Mana-serien fortsätter att få nyversioner och efter remakes av både Secret of Mana och Trials of Mana har nu turen kommit till Legends of Mana. Denna gång har dock behandlingen stannat på en remaster istället för en remake. Frågan är hur långt det räcker. Det var många som såg fram emot nyversioner av denna serie, men när Secret of Mana släpptes var det till ett ljummet mottagande. Spelet fick en sexa av oss i betyg där en av de negativa aspekterna var den föråldrade spelmekaniken. Vårt danska team gav det faktiskt så lågt som en fyra. Spelmekaniken är tyvärr inget som fått sig någon större finputsning i denna nya remaster och känns tyvärr också här ganska gammalmodig.
Spelet är ett kärleksbrev till hur japanska rollspel brukade vara "på den gamla goda tiden" där så mycket vi räknar med idag inte finns. Bland annat är handhållningen minimal, vilket känns mycket ovanligt i dagens spelmiljö. Det finns ingenting som ständigt pekar mig rätt till nästa uppdrag eller mål. Det är helt upp till mig att utforska spelvärlden. En spelvärld som också är något vi inte längre ser idag. Istället för en stor, öppen värld får jag bygga upp den helt själv. Det börjar med att jag får placera mitt egna hem var jag vill på kartan och därefter får jag min första artefakt. Dessa placerar jag sedan ut på kartan i världen Fa'Diel och låser upp nya platser att besöka. Problemet jag hade och som gjorde mig smått frustrerad till slut var det tidigare nämnda, att jag aldrig visste var jag skulle någonstans. Därför tillbringade jag nästan hela spelet med att springa fram och tillbaka mellan de olika platserna och hålla tummarna att det finns någon som kan ge mig ett uppdrag.
Det är nämligen så det fungerar. Spelet är uppbyggt av en massa små berättelser där jag får lära känna nya personer och hjälpa dem med deras besvär. Som när jag kliver in i djungeln för första gången. Där träffar jag ett gäng som är ute och jagar en Du'Cate, ett stort monster. Självklart går jag med på att hjälpa till, utan att veta vilken pina som ligger framför mig. Djungeln är som en labyrint och det finns ingen karta att titta på. Alls. Överhuvudtaget. Jag lyckas ta mig fram till området där bossen ska finnas. Men ingen Du'Cate finns där. Det visar sig att jag måste följa ett par specifika steg för att ens få slåss mot den, steg som jag måste gissa mig till eftersom spelet inte ger mig någon information. Jag måste först prata med den här karaktären, leta mig fram till den där och sedan gå dit. Det är svårt. Och frustrerande.
Det kan låta som att jag helt och hållet har valt att kapa det här spelet vid fotknölarna, men så är det inte alls. Visst, det finns saker som jag tycker mindre bra om. Och här kan jag slänga in en till. Det är något som helt och hållet kommer att baseras på tycke och smak, men jag har lite svårt med blandningen av grafiska stilar. Spelet har fått sig en rejäl finputsning när det gäller grafiken och är slående vackert. Miljöerna är fantastiska. Däremot har karaktärsdesignen behållits från originalet, vilket betyder att miljöerna är nyritade medan karaktärerna är i pixelform. Det skär sig lite för mig, men jag förstår helt om andra föredrar det så här. Men resten, wow. Alla miljöer har ritats om för att passa på moderna skärmar i 16:9.
Musiken har även den fått sig en nyversion. Här finns nu originalmusiken i ny orkesterform. Det går även att byta till originalmusiken om vi vill känna dig nostalgiska, men båda fungerar absolut. Striderna är precis som du minns dem, om du spelade spelet när det först kom ut runt millennieskiftet. Jag går fram mot fiender och striden börjar. Här är det actionrollspel som gäller och inga turbaserade strider. Jag väljer vilken attack som ska kopplas till vilken knapp och sen är det bara att trycka. Genom att gå upp i nivåer kan jag låsa upp nya attacker, men i det stora hela är det rätt mycket "hack and slash". Vill jag inte slåss alls går det faktiskt att slå av striderna och jag kan vandra omkring som jag vill. Striderna var dock aldrig något jag kände blev för svårt (det finns inte ens ett hard mode) och jag slog personligen aldrig av dem. När jag väl lärde mig bemästra systemet fanns det till och med en känsla av framgång. Jag bör slå en hård attack här, hoppa undan där, nu göra en kombo. Som en dans.
Är/var du ett fan av originalet kommer du hitta ett spel som är det troget här. Det är så pass likt jag hade kunnat hoppas på, men samtidigt lyckas de ta det här spelet in i en era som är helt annorlunda än vad den var 1999. Att gå runt och leta efter ett nytt uppdrag, som inte hör ihop med det förra eller nästa, för att få se en bit av berättelsen och karaktärerna är dock inget jag är något fan av och jag föredrar när det finns en utstakad berättelse. Karaktärerna jag lär känna på vägen är dock väldigt starka, roliga och minnesvärda, vilket kanske gör det värt det ändå. Värt att gå runt från en (mycket vacker) plats till en annan och leta.