Svenska
Gamereactor
recensioner
Last Stop

Last Stop

Indieteamet bakom Virginia slår till igen med ett überbrittiskt äventyr om otrohet, lojalitet och mystik. Petter har delat ut betyg...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Jag vet inte riktigt när det hände, eller egentligen hur... Men någonstans på vägen blev jag "action & racing-Petter" med allt vad det innebär. Någon enstaka strategispel som Starcraft II eller Company of Heroes har slunkit med under åren precis som ett och annat fightingspel men jag har under Gamereactor-eran kommit på mig själv med att begränsa mitt omfång som recensent kanske lite väl mycket. Det var ju trots allt ändå så att bland annat Zelda (särskilt A Link to the Past till Super Nintendo) fick mig att verkligen kära ned mig i spelsom underhållningsform medan Final Fantasy VII stärkte den kärleken. Jag var ett gigantiskt fan av Lucasarts gamla peka-och-klicka-spel som Day of the Tentacle och Grim Fandango, älskade Beneath a Steel Sky samt Indiana Jones and the Fate of Atlantis, när det begav sig, spelade massor av Broken Sword, D samt Myst.

Last Stop
Last Stop är cirka fem timmar långt, som bäst.

Äventyrsgenren är i mångt och mycket verkligen något som jag gillar, även om jag under de senaste tio åren inte skrivit särskilt mycket om den typen av spel, och jag såg verkligen fram emot att tillbringa tid med Last Stop. Miniteamet Variable States debuttitel Virginia var riktigt bra. Ett stilfullt regisserat, skickligt strukturerat, vackert och atmosfäriskt äventyr proppat av mystik och spänning som jag spelade igenom förra månaden, och verkligen rekommenderar. Last Stop är mer ambitiöst, mer detaljerat sätt till berättande och de valmöjligheter man som spelare har genom äventyret. Det tråkiga här är dock att valen man gör inte påverkar särskilt mycket och som i så många andra äventyrsspel blir allting bara en lång väntan på slutet, på upplösningen, efter att man listat ut att valen man gör mer eller mindre kvittar.

Last Stop
Alla tre karaktärers olika öden länkas samman av övernaturliga incidenter.

Last Stop är ohyggligt brittiskt, så pass att det stundtals nästan känns som en gravallvarlig parodi på Little Britain. Storyn är tre-delad och som spelare får man följa med tre olika karaktärer som alla är välskrivna och relativt enkla att tycka om. John är pappan som gör sitt yttersta för att navigera det minfält som stavas tonårsångest för hans unga dotter. Meena är spelets mest intressanta figur som med sitt topphemliga arbete som hon nyttjar som sköld för att distansera sig från sin egen familj medan hon inleder an affär, medan Donna är en tonåring som med sina två bästa kompisar försöker hitta på sätt att göra vardagen lite mer spännande. De tre karaktärernas story skiljer sig såklart mycket från varandra men förenas i det faktum att de alla tre utsätts för en mystisk, övernaturlig incident som förändrar äventyrets grundvalar och skriver om regelboken för vad som är verkligt, och inte.

Som spelare måste man gå igenom samtliga tre karaktärer för att nå slutet men du kommer att kunna välja vilken karaktär du vill börja med. Både John och Donna känns platta som människor, saknar djup och lager, vilket deras historia också gör. Jag fick aldrig någon egentlig känsla för hur deras liv såg ut innan jag kom in i bilden och ärligt talat brydde jag mig inte jättemycket om vad som hände med dem. Meena däremot är stjärnan i Last Stop och helt klart karaktären som hela spelet borde ha kretsat kring. Hon känns spännande, levande, mänsklig och hennes story är mer välskriven och innehåller mer konsekvenstänk än de två andra vilket gör att det är henne och hennes historia som jag kommer att komma ihåg, här.

Last Stop
Heeeey! PS2 ringde, ville ha tillbaka sin 2001-grafik.

Last Stop hade kunnat blivit riktigt bra om Meena hade fått äga varenda sekund av speltiden och om det strukturella och det spelmässiga inte var så otroligt styrt och icke-interaktivt som det är. Spelvärlden känns trång, låst, ultralinjär, det finns ingen plats för utforskande, det finns inget utrymme för att tänka själv utan allt går som på räls vilket gör att jag bara sitter och väntar på att komma till slutet, för att få kika på själva upplösningen. Variable State borde kanske hellre ha gjort en TV-serie av detta, eller en film - med tanke på att de bevisligen är mycket, mycket mer intresserade av att berätta en tight, stram story än att skapa interaktivitet eller atmosfär för spelaren i sig. Jag är dessutom inte ett dugg imponerad av vare sig designen eller den tekniska biten som känns som ett rejält kliv bakåt jämfört med debuttiteln Virginia. Last Stop ser ut som ett gratisspel till Android, eller ett gammalt PS2-äventyr med klent skuggade celshading-figurer och uselt belysta miljöer. Visst finns det ett par partier med snygg färgsättning men överlag gillar jag inte stilen, här.

Last Stop
Interaktiviteten är inte särskilt bra och valen man gör kvittar, tyvärr.

Last Stop borde helt klart tjuvkika både en och 122 000 gånger på Telltale samt Quantic Dream som trots förhållandevis linjära berättelser alltid lyckas engagera, skapa mystik och interaktivitet i sina världar. Här faller Last Stop pladask och tillsammans med den löjeväckande sista akten då storyn blir alldeles för vrickad och svår att acceptera, ser jag detta som en rätt stor besvikelse.

05 Gamereactor Sverige
5 / 10
+
Meena är en välskriven karaktär, stundtals riktigt stämningsfullt, musiken är mysig
-
Klen interaktivitet, kort speltid, valen man gör påverkar i stort sett ingenting, John och Donna känns platta
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

Last StopScore

Last Stop

RECENSION. Skrivet av Petter Hegevall

Indieteamet bakom Virginia slår till igen med ett überbrittiskt äventyr om otrohet, lojalitet och mystik. Petter har delat ut betyg...



Loading next content


Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy