The Ramp

Det är verkligen inget stort spel det här inte, endast 900 megabyte kräver det av min dator och det är ju bara marginellt mindre än minnet jag hade på min första mp3-spelare. Utvecklaren Tom Schnepf ville bara skapa ett litet skateboard-spel som vem som helst kan plocka upp och lära sig på en kafferast där man dessutom inte spelar för att vinna någonting. Det är bara tänkt att det ska vara kul och det är en inställning man kan komma långt med.

The Ramp är som sagt väldigt litet och vi bjuds på en tämligen avskalad upplevelse men samtidigt väldigt imponerande skateboard-åkning Det är enkelt att komma igång, det finns fyra banor totalt, ett par olika spelare du kan välja mellan och när det är gjort är det bara att sätta igång. Till att börja med får man spela en kort tutorial för att lära sig spelets väldigt simpla kontroller. Man kontrollerar fart med A-knappen, riktning med vänstra styrspaken, gör tricks med den högra och med RB-knappen grindar man räcken. Det är det hela, det låter helt orimligt enkelt men det är ändå lite svårare än jag på förhand kunde tro. Inte på något vis frustrerande svårt men lagom utmanande innan man lär sig mekaniken ordentligt. Det tar till exempel inte alls lång tid innan jag låser upp en achievement för att ha kraschat hundra gånger. Det krävs lite finess och efter hand lossnar det och jag som aldrig åkt skateboard i hela mitt liv gör helt plötsligt makabra tricks så som 900 och 1080 och det är mycket lätt att fastna trots det oerhört enkla upplägget, eller kanske just därför. Man behöver inte tänka så mycket, det är bara att köra och det är inte dumt alls. Det finns många dagar då man verkligen behöver spela något som inte kräver någon särskilt tankeverksamhet och då är The Ramp helt perfekt.

Det finns då alltså fyra banor och du får ta dig an dessa precis hur du vill. Det finns ingen kampanj, ingen multiplayer, inga ledartavlor och inga egentliga utmaningar annat än achievements som det finns tolv stycken av. Det gör det till en väldigt avslappnad spelupplevelse där man hela tiden endast tävlar emot sig själv, helt i sin egen takt. Lätt att lära sig och komma in i, men svårt att bemästra fullt ut. Det är lite så som jag inbillar mig att det är att gå till en skatepark och bara söndagsåka lite grann på skoj med vännerna. Misslyckas man och ramlar så är det bara att trycka på A-knappen och försöka igen, inga som helst konstigheter. Animationen när man kraschar är även den charmig på något vis och blir till och med ganska brutal när man kör på den största banan och dundrar in i rampen mitt emot i full fart, men något blod eller lemmar i alltför onaturliga riktningar är det aldrig fråga om, på så vis är det väldigt snällt och förlåtande.

Vill man ha det lite svårare så finns det även ett hardcore mode. Där visste jag inte alls vad jag skulle förvänta mig först, skulle det vara skoningslöst svårt? Blodiga effekter? Eller kanske något helt annat oförutsett? Riktigt så dramatiskt är det inte, till en början märkte jag ingen skillnad alls men efter ett tag så insåg jag att man måste vara mer exakt i det spelläget. Varenda landning måste sitta perfekt annars kraschar man, men mycket mer än så är det inte. Med det sagt så blir det ju avsevärt svårare att sätta en 1260, vilket redan är ganska svårt som det är. Hardcore mode är ingenting man behöver ta sig an förstås utan det är helt valfritt, samtliga achievements går att plocka i det vanliga läget om man vill samla på sig dessa.

Ska jag kritisera något i spelet så är det väl i så fall att variationen kunde varit något bättre, att det bara finns fyra banor är förvisso förväntat och till och med lite mer än jag trodde, men det är lite snålt med tricks man kan lära sig. Till största delen rör det sig endast om att grinda och glida så långt man kan på räcken och snurra runt så många varv att man till slut gör en 1260. Jag kan mycket lite om skateboard och det jag vet har är sånt jag snappat upp i filmer och dylikt, men nog vet jag så mycket som att det finns väldigt mycket tricks man kan lära sig. Men det är samtidigt inget som gör det till en sämre spelupplevelse med tanke på förutsättningarna. För roligt är det och ett helt perfekt sätt att döda en halvtimme på, eller som i mitt fall lite drygt tre timmar och känslan är att jag lär återvända till detta fler gånger än en. Det känns som ett alldeles utmärkt spel att ta med sig på en lång tågresa eller kanske flyget, eller kanske bara sitta i trädgården med en iskall dryck och nöta in det oändliga som jag själv gjorde.

The Ramp är i slutändan väldigt lyckat, det gör exakt det man förväntar sig av det och det underhåller på ett sätt som Tony Hawks inte gjort sedan de första två spelen. På helt andra premisser förstås så förväntar man sig något storslaget med en massa olika spellägen och diverse utmaningar så lär man bli besviken. Annars kan man se fram emot ett riktigt mysigt skateboard-spel med potential att roa i åtskilliga timmar. Det är så avskalat det bara kan bli utan att på något vis kompromissa med spelkänslan. Det behöver verkligen inte alltid vara så komplicerat, det är The Ramp ett utmärkt bevis på.