Svenska
Gamereactor
recensioner
Mario vs Donkey Kong 2: March of the Minis

Mario vs Donkey Kong 2: March of the Minis

Som Lemmings fast med Mario. Många små Mario. Och utan möjlighet att spränga lymlarna i luften. David har charmats av en mysig och lättkontrollerad pusselkrabat, fast efterlyser mer tuggmotstånd.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Tänker man på det är Mario rena rama renässansmänniskan. Jag menar, finns det någon karriär som den trinde italienaren inte har prövat på? Efter såväl korsordsknäckare (Mario's Picross), historielärare (Mario's Time Machine) som målare (Mario Paint) har turen kommit till det stolta entreprenörsyrket. Och som brukligt är går det åt pipan redan från början.

För på själva invigningsdagen av nöjesparken Super Mini Mario World får Donkey Kong spel och norpar åt sig Marios hedersgäst, sötnosen Pauline. Längst upp i huset sätter han sig och Mario får lämna sina företagsplikter för att rycka ut till damens undsättning. Förutom att sätta Mario och Peachs vanligtvis så fläckfritt avbildade förhållande i annan dager (är rörmokaren kanhända en liten smygbigamist?) visar denna kitschiga lilla introfilm hur DS två skärmar verkligen kan och bör utnyttjas i filmsekvenser. Ömsevis slås de ihop och visar en stor bild och ömsevis visar de två parallella skeenden. Resultatet blir hysterisk MTV-klippning taget ett steg längre, svintufft. Hoppas utvecklare världen över ser och lär.

Nåja, nu var det inte filmvetenskap som skulle avhandlas här, så vi går vidare. Även om March of the Minis är utvecklat av samma team som Mario vs Donkey Kong till Game Boy Advance skiljer sig uppföljaren rätt mycket åt. Istället för regelrätt plattformande gäller det här istället att guida sina uppdragbara mini-Mario-leksaker förbi en massa faror och in i mål. Och dina hjälpmedel stavas tryckpenna och rörelsekänslig skärm. Allt som sker styrs nämligen med dessa tu. Vill du få en mini-Mario att gå drar du bara över honom i önskad riktning och ska han stanna så klickar du på honom. Likaså drar du uppåt för att hoppa eller åt motsatt håll för att få honom att byta riktning.

Banorna är packade med hissar, rattar, reglage och knappar som även de manövreras med tryckpennan. Styrkorset används för att scrolla skärmen runt på banan. Och med undantag för när det blir väldigt många mini-Mariosar på väldigt liten yta känns upplägget såväl intiutiv som snortajt. Kort sagt: tryckpenna - analog spak: 1-0.

Detta är en annons:

När väl grunderna satt sig är det en lätt match att ta sig igenom de åtta våningarna och ge den stora apan på moppo. Dels för att nivåerna i sig inte är speciellt svåra, dels för att du bara behöver leda en ynka liten mini-Mario i mål för att ta dig vidare. Nya moment introduceras gradvis på ett väldigt pedagogiskt sätt, men bandesignen är ofta så löjligt enkel att jag inte tvingas lära mig att behärska vare sig vattenkranar, magnetgolv eller vägande plattformar speciellt väl för att komma vidare. Att lotsa åtminstone en av de där små plåtmupparna i mål är liksom aldrig förbundet med någon vidare utmaning. Inte ens de sista banorna buder på så värst mycket utmaning, annat än för den med grava motoriska handikapp. Vilket kanske ändå inte är riktigt den målgrupp Nintendo tänkt sig med spelet.

Speldesign som inte tvingar mig som spelare att faktiskt behärska den har jag väldigt svårt för (av precis den anledningen föll jag aldrig riktigt för Metal Gear Solid 3: Snake Eater eftersom jag lyckades fula mig igenom hela spelet genom att kullerbytta min in och ut ur alla alert-situationer); jag vill liksom inte att ha ett glatt "That's a sooo good!" när 75% av mina skyddslingar sumpats rätt ner i en lavagrop. Jag vill ha ett "Du suger! Gör om, gör rätt!"

Det är dock inte så att Mario vs Donkey Kong 2: March of the Minis (se Mikaels krönika om onödiga undertitlar här) saknar utmaning. Nej, du får bara gräva lite... djupare för att hitta den. Och vara intresserad av att jaga poäng. För dels finns det ett antal mynt utspridda på banan som tvingar ut dina plåtkompisar i en del komplicerade exkursioner. Dels blir du, i slutet av varje bana, bedömd utifrån hur lång tid det tog, hur många mini-Mariosar som överlevde, ifall du fick de i mål samtidigt och ifall du behövde stanna dem på vägen. Allra högst poäng får du om du lyckas hålla alla mini-Mariosarna i rörelse hela tiden och lotsar dem i mål tätt efter varandra med den guldiga mini-Marion sist. Och det är där fröken Klur kommer in i bilden.

Konceptet är ju grymt, kontrollen klockren och musiken (som förresten är skriven av en snubbe med det helfestliga namnet Lawrence Schwedler) är hur skönt funky som helst. Grafiskt är det väl inget att skriva hem om direkt, men det är i alla fall tydligt och funktionsdugligt det med. Fast ändå. Det är kul att jaga poäng, visst. Och det är trevligt att även mammor kan sätta sig in i spelet utan problem, visst. Och det stämmer säkert jättebra in i Nintendos "alla kan (och ska) spela", visst.

Detta är en annons:

Fast ändå. Jag kan inte låta bli att känna att det finns en hel jäkla massa potential här som bandesignen sätter käppar i hjulet för. Den är helt enkelt lite för lättsmält och lättglömd för att nosa på de riktigt höga betygen. Missförstå mig rätt, Mario vs Donkey Kong 2 är ett bedårande litet tidsfördriv för såväl ung som gammal. Ja, komplettera med Brain Training: How Old is Your Brain? och Nintendogs och du har en given hit-uppställning för att initiera oinvigda i DS-spelandets fröjder. För en mer luttrad spelare ligger dock bäst före-datumet på den här sidan valborg.

Mario vs Donkey Kong 2: March of the MinisMario vs Donkey Kong 2: March of the MinisMario vs Donkey Kong 2: March of the MinisMario vs Donkey Kong 2: March of the Minis
07 Gamereactor Sverige
7 / 10
+
Kul upplägg, snortajt kontroll, skön musik, möjlighet att skapa egna banor
-
Lite tråkig bandesign, för lätt
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter



Loading next content