Svenska
Gamereactor
recensioner
Red Dead Redemption

Red Dead Redemption

Vi har försökt tämja den vilda västern i Rockstars klockrena western-epos och är efter 30 spelade timmar beredda att säga exakt hur bra Red Dead Redemption egentligen är...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Var sak har sin tid, heter det ju. Året är 1910 och den amerikanska regeringen har just bestämt att vilda västern redan har haft sin. Nu ska de amerikanska sydstaterna civiliseras, skatter ska drivas in och det ska bli riktig lag och ordning. Men motståndet är kompakt, ranch-ägarna föredrar boskapstjuvar framför byråkrater och westerns gangsters tänker absolut inte ge sig utan strid. Det är där du kommer in i bilden. John Marston. Ett ärrat western-badass med ett grovt kriminellt förflutet som försökt lägga sitt gamla liv bakom sig, men som genom diverse hållhakar tvingas ge sig av på jakt för att bekämpa sitt forna gäng och dess ledare.

Red Dead Redemption har på förhand beskrivits som ett Grand Theft Auto i western-miljö, och medan den liknelsen absolut har sina poänger, är Red Dead Redemption betydligt mer än så. Rockstar har tagit i från tårna för att porträttera klassisk Sergio Leone-spaghettiwestern och känslan från John Wayne-rullar som The Searchers. Och man har lyckats mycket bra med att skapa en trovärdig värld att spela i, fyllt den med sina sedvanligt färgstarka personligheter och massor av riktigt minnesvärda ögonblick.

Spelet tar sin början när John, skadad efter ett möte med sina gamla gängmedlemmar vaknar upp hos den charmerande bonddottern Bonnie. Hon har tagit hand om en och man är skyldig henne pengar. Något som ger ett ypperligt tillfälle att bekanta sig med spelkontrollen och få en överblick av hur allt fungerar. Redan på Bonnies väl tilltagna ranch anar man att det här är något alldeles extra. Röstskådespelarna gör ett fantastiskt jobb, grafiken är enastående och världen liksom vibrerar av liv.

Redan från det att man för första gången sätter sig på hästryggen, sporrar och ger sig av så att dammet bokstavligt talat yr mot en knallorange solnedgång, i ett ökenlandskap fyllt av kaktusar och särpräglade klippor förstår man att det här är något alldeles extra. Känslan av frihet har nog aldrig varit större i ett spel och det känns skönt att slippa trånga städer till förmån för enorma ytor och massor av småbyar. Tankarna svävar iväg till Elder Scrolls IV: Oblivion när jag bakom varje krök stöter på nya händelser, folk som behöver hjälp och djur att jaga.

Detta är en annons:

Känslan är nästan övermäktig. Var ska jag börja? Ska jag hjälpa den där karln som just håller på att bli hängd, en som blivit bestulen på sin häst eller den där sköna bruden vid vagnen som också tycks ha problem. Skit i han som håller på att bli hängd, tänker jag, han har säkert ändå förtjänat det. Jag sätter av för att hjälpa damen. Jag hinner dock inte mycket mer än hoppa av min häst för att höra vad saken gäller innan fem råskinn visar sina fula trynen bakom hennes vagn. En fälla, ett bakhåll.

Man är aldrig ensam i Red Dead Redemption. Även på de dammigaste stigar möter man då och då folk i full galopp på väg mot nya mål. Många har charmigt sydstatsmanér, hälsandes genom att bara lätt lyfta på hatten lite, vilket känns trevligt eftersom man för ovanlighetens skull spelar en man med gott uppsåt i ett Rockstar-spel. John Marston är badass, men han är som gamla hederliga John Wayne-cowboys full av charm och ett rättspatos. Den där tysta, sansade typen som alltid räddar dagen i sista stund.

Genom att klara uppdrag och hjälpa folk blir du så sakteliga berömd och igenkänd (det finns till och med en mätare för ändamålet). Det ska dock inte blandas ihop med ära (som också har en mätare). Självklart ger Rockstar dig friheten att själv välja vilken typ av hjälte du vill vara. Beter du dig som ett svin kommer folk agera därefter, så se till att öka på båda mätarna för just ära och berömmelse om du vill bli en äkta western-hjälte.

Gör du det kommer folk ta av sig hatten när man träffar dem på gatan och det ges även andra fördelar. Berömmelse gör dock också att man konsekvent blir utmanad av revolvermän som anser sig dra snabbast av alla. Något som leder till flera sköna dueller där svetten lackar och nervbanorna är på absolut helspänn. Själv spelar jag normalt alltid som extremt ond i alla spel, men i Red Dead Redemption så går det bara inte, jag vill leva upp till cowboy-schablonen och vara revolvrarnas gode konung.

Detta är en annons:

Förutom alla uppdrag som bara dyker upp med jämna mellanrum finns självfallet även en karta som är nedlusad med diverse ikoner. Efterlysta skurkar som ska infångas, platser där man kan avnjuta ett parti poker, jobba nattskiftet på någon farm, hästskokastning och gömda skatter som ska hittas. Ja, och så finns det ju en välskriven story att följa för den som önskar.

Flera av sidouppdragen är långa och underhållande, som den om folk som spårlöst försvinner i bergen, eller den där märklige mannen som tycks känna John Marston och dyker upp på alla möjliga och omöjliga ställen. Min favorit blev dock historien om en journalist som ville dokumentera livet i vilda västern innan stället civiliseras. Han känns som en riktig storstadsbo med gott uppsåt som inte anar att han verkligen är fel man på fel plats och just tagit sig ett mindre hav över huvudet.

Eftersom Red Dead Redemption trots allt handlar om att tämja vilda västern blir det naturligtvis en hel del skjutande. Till skillnad från de lite styltiga actionscenerna i Grand Theft Auto IV, påminner Red Dead Redemption snarast om Gears of War med ett snarlikt cover-system som smidigt låter John Marston ta skydd medan han dräper motståndare i drivor. Svårighetsgraden i spelet är dessutom utformad så att man på lättaste nivån får hjälp med siktet, medan man på normal kan trycka in L-triggern för att direkt sikta på sin motståndare som i Call of Duty: Modern Warfare 2 (och på svåraste finns ingen assistans alls).

För att ha en chans mot det väl tilltagna motståndet och som för att visa exakt hur grym revolverman Marston verkligen är, finns även funktionen Dead Eye. En "Bullet Time"-liknande variant som gör att man ilsnabbt hinner sänka en handfull motståndare innan de ens hunnit börja fingra på skjutjärnet. Red Dead Redemption utspelas för övrigt som bekant 1910 och förutom en rejäl uppsättning revolvrar och gevär, finns här också hyfsat avancerade prickskyttegevär, tyska semiautomatiska mausers och halvautomatiska hagelbrakare. Dessutom finns en lasso för att fånga allt från vildhästar till gangsters och motvilliga fruntimmer.

Det gör striderna till en njutning och större än i något annat Rockstar-spel. En minnesvärd sekvens är exempelvis stormningen av ett fort där man utrustad med en Gatling Gun mejar ned smärre arméer av tobakstuggande sluskar innan man jagar ned de sista överlevarna. Bara för att sekunden senare måsta försvara sig då fortet får undsättning. Det blir både pressat och hektiskt med massor av skönt röj. Det ges flera tillfällen till stora eldstrider, den ena mer unik än den andra och man får bland annat jaga gangsters över snöklädda berg och delta i mexikanska revolutioner.

Utan pengar kommer man inte långt i Red Dead Redemption. För att förtjäna sitt levebröd kan man jaga djur som man sedan styckar och flår, fånga efterlysta banditer, leta skatter, jobba som kofösare eller till och med plocka blommor. Med pengarna kan man sedan utöka sin vapenarsenal och skaffa andra oumbärligheter som att låta en skräddare sy upp en finkostym, vilket får en att se mindre misstänkt ut när man fuskar i poker.

Stor eloge går också till programmeringen av den artificiella intelligensen. Inte sällan har man folk med sig på olika uppdrag, och de beter sig alla helt naturligt samt gör sitt jobb. Du behöver verkligen inte skjuta varenda gangster själv, utan dina medhjälpare kommer dra sitt strå till stacken. Naturtrogenheten gäller även Red Dead Redemptions-världens alla djur, från hästar till björnar och skunkar som alla beter sig som man förväntar sig.

Rockstar har kort sagt levererat en värld som verkligen lever och andas och persongalleriet är inget annat än enastående. Jag får snabbt flera favoriter, från den stenhårda bonddottern Bonnie (god för två män enligt Marston), kvacksalvaren Nigel West Dickens och den sanslöse alkisen Irish som ger en helt ny dimension åt uttrycket "opålitlig". Bäst av alla gillar jag dock Seth.

Seth är en Gollum-liknande likskändare som gräver upp förmultnade kroppar ur marken, talar till dem och bryr sig om dem. Han är besatt av en skatt och hämnd, är svårt tärd av sitt destruktiva leverne och ser ut som sju svåra år. Det är nästan så stanken av honom når mig genom TV:n när jag spelar. En milt sagt trasig själ med ett lika trasigt yttre som dock visar sig vara till oumbärlig hjälp och som med sitt goda humör och galna utbrott ändå gör varje möte med honom minnesvärt.

Just det här är vad som gör Red Dead Redemption så unikt. Jag tror hela tiden på vad Rockstar berättar för mig. Världen andas och lever och snurrar inte runt mig på det sätt den så ofta gör i andra spel. Jag kan ibland bara rida upp på ett krön bara för att se bra alla klarar sig utan min inblandning. Det är inte bara en stor western-kuliss, utan det här är western på riktigt.

Det backas upp av helt fantastiskt snygg grafik, både sett till design och teknik. Bland annat är folks ansikten levande och uttrycksfulla och arbetet med animationerna har varit så noggrant att man till och med gjort motion capture på hästar för att fånga deras rörelsemönster perfekt. Inget har lämnats åt slumpen. Även miljövariationen är bra. Att besöka den övergivna hålan Tumbleweed är en mäktig upplevelse, liksom att rida på de kullerstensbelagda gatorna i Blackwater mellan en massa bilar. Världen är avsevärt mycket större än i Grand Theft Auto: San Andreas, och sträcker sig från soldränkt mexikansk öken till mörka gruvor, stora fort, enorma skogar och vintriga berg.

Där hittar vi väl möjligen den enda bristen i Red Dead Redemption, nämligen transportsträckorna. För den som verkligen vill rida mellan alla punkter tar det lång tid eftersom världen är så stor som den är. Det finns dock snabbtransporter som diligens i städerna och även möjlighet att slå läger för att välja vart man ska härnäst. Båda varianterna är dock lite omständiga. Petitesser i det stora hela dock men värda att nämna.

I takt med att jag kommer närmare och närmare mina före detta kumpaner, så inser jag att Red Dead Redemption är bland det bästa jag någonsin har spelat. Det kombinerar svårbalanserade ytterligheter som enorm frihet och en riktigt grym story samt hårdkokt action med vad som nästan känns som rollspelinslag. Berättelsen engagerar och jag har full kontroll över att skapa mitt alldeles egna western-äventyr, samtidigt som min aversion mot de myndigheter som utnyttjar John Marston så sakteliga växer till äkta hat.

Kort sagt, Red Dead Redemption rockar. Vad mer kan man begära egentligen? Ja, ett riktigt grymt multiplayer-stöd kanske, vilket vi också får. Rockstar har ansträngt sig lite extra med spelets multiplayer, där man har tillgång till hela världskartan och kan bilda sina egna gäng. Allt man kan göra offline som att jaga eller plocka blommor fungerar även online. Tillsammans kan man sedan kriga mot andra gäng, ha dödsmatcher eller försöka råna varandra.

Det är vansinnigt häftigt att storma fort, barrikadera sig och hålla stången på närmast Horde-liknande (Gears of War 2) manér, eller kriga mot varandra över enorma avstånd i den jättelika världen. Bästa spelsättet heter Goldrush, en smart variant av flaggfångande men med tunga guldsäckar och sjuka mängder action. Det påminner lite om spelsättet Stockpile i Halo: Reach, för alla er som hunnit med att spela den pågående betan och det blir snabbt stressigt och kul att jaga de uslingar som släpar omkring på eftertraktat guld.

Varje omgång multiplayer börjar för övrigt med en hederlig (?) mexican standoff där det gäller att dra snabbt. Vinnarna får ett litet försprång och har bättre förutsättningar till en bra start på matchen. Utöver detta finns även planer på co-op-stöd som ska släppas för gratis nedladdning, men som vi inte kunnat testa ännu.

Red Dead Redemption är feelgood-western när den är som allra bäst och när eftertexterna rullar efter runt 30 spelade timmar (där jag absolut inte gjort ens i närheten av allt) är jag bara en hårsmån från att ansöka om ett amerikanskt green card för att skaffa en ranch ute i Arkansas, komplett med dussinet Black Angus-boskap, en stetson-hatt och bli en riktig cowboy. Rockstar har inte bara gjort det bästa western-spelet någonsin, utan en vuxen välskriven historia som på allvar engagerar, berör och är helt genreöverskridande. Red Dead Redemption är kort sagt ett mästerverk ingen får missa.

Red Dead Redemption
Red Dead Redemption
Red Dead Redemption
Red Dead Redemption
Red Dead Redemption
Red Dead Redemption
Red Dead Redemption
Red Dead Redemption
Red Dead Redemption
Red Dead Redemption
Red Dead Redemption
Red Dead Redemption
Red Dead Redemption
Red Dead Redemption
Red Dead Redemption
Red Dead Redemption
Red Dead Redemption
10 Gamereactor Sverige
10 / 10
+
Välskriven story, enorm frihet, massor att göra, grym dialog, ursnyggt, underhållande online-stöd, bra röstskådespelare, långt äventyr
-
Buggigt
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

En andra åsikt

Petter Hegevall
Som cowboy är jag usel. Genuint bedrövlig. Jag försöker hålla mig inom lagen. Jag försöker bete mig som en hedervärd spelfigur. Men det går inte. Jag vill göra som Rico, jag vill skjuta allt som rör sig, kasta mig ut från ett stup och haka fast min handleds-vajer-grunka till ett jaktplan. Spränga ett hotell, hoppsparka en polis i ansiktet och sen... (skärp dig nu Petter).

Ja. Red Dead Redemption. Jag får verkligen kämpa för att hålla mig på rätt sida av lagen. Jag vill alltid vara ond då jag spelar. Skoningslös, fruktad och hemsk. I Red Dead går det inte att vara särskilt hemsk. Visst kan man skjuta oskyldiga och leva rövare i städerna, men det tjänar ingenting till förutom att det gör spelet obalanserat och avsevärt mycket tråkigare.

Så jag skärper mig. Jag plockar in efterlysta skurkar, skjuter prärierävar, pratar med den där tjatiga bonde-tjejen som hela tiden (i starten på varje mening) säger mitt namn. Visst är Red Dead Redemption riktigt, riktigt bra. Något tidlöst mästerverk är det dock ej. Grand Theft Auto on a horse = ja. Grand Theft Auto IV-killer = nope.

Det finns mycket att älska i Red Dead. Den dynamiska spelstrukturen fungerar (som vanligt i Rockstars spel) fantastiskt väl, storyn är intressant och ohyggligt snyggt berättad. Karaktärerna är otroligt välskrivna och levande, dialogen trovärdig och intressant och variationen är god. Tillkommer gör fantastisk atmosfär, ett tight och belönande spelsystem samt härlig musik. Det nybyggda söka-skydd-mekaniken är ordentligt sweet och fungerar perfekt. Grafiken är bra också, inte 10/10-bra men riktigt tjusig.

På minuskontot måste jag stoppa hästfysiken. Stelbent och en gnutta för bökigt för min smak. Ibland rider jag på smala stigar i kuperad terräng. Hästen bråkar och jag springer regelbundet in i stenar som ligger placerade på sidan av den lilla stigen. Jag vill mörda hästen med ett svärd. Köpa en bil från Ricos svartmarknads-polare och röja runt innan jag spränger den med en karatespark och grappling hook:ar ett jaktflygplan för att sedan... (ge dig nu för fan).

Ja. Red Dead Redemption, igen. På minuskontot stoppar jag även alla små-glitchar som jag stött på efter nio timmars spelande. Min häst fastnar. Min häst dansar rave-disco. Min häst försvinner (och dansar säkert rave medan den är försvunnen) och jag fastnar på en veranda och står där och skakar (rave, du vet).

En annan sak som stör mig, som verkligen inte borde störa mig (eftersom jag älskar GTA-serien av hela mitt sotsvarta hjärta) är att så mycket av gränssnittet är taget direkt från GTA IV. Som när man sover/sparar eller får små ledtrådar. Det ser ut som att Rockstar inte orkat ändra det utan bara klistrat in samma rutor fast med annan text. För western-stämningens skull skulle det ha varit trevligare om Rockstars grafiker gjort om dessa liksom kartan i nedre vänstra hörnet.

Stort plus dock för detaljrikedomen. Det är verkligen härligt att rida så långt hästkraken orkar (innan rave-discot startar) och bara insupa den snustorra naturen som Red Dead erbjuder. Skjuta lite kaniner. Grilla sig en smaskig ragú.

Red Dead Redemption är inget GTA IV. Storyn är inte lika spännande, karaktärerna är inte riktigt lika lätta att älska och en häst är aldrig lika bra som en trimmad sportbil (som man stulit av steroid-Bruce). Men det är ett riktigt bra spel som jag definitivt kommer att fortsätta att njuta av. 9/10

Medlemsrecensioner

  • AG Jati
    Rockstars andra tur i spagetti-västern må vara ett rätt intressant upplevelse, men det blir för lättsamt, tröttsamt och är inte värd all hype... 7/10
  • pannkakesangen
    Rockstar levererar som vanligt. +Ljuvlig Western atmosfär, Episk soundtrack, Dead Eye mekaniken får mig att känna mig som en riktig gunslinger,... 10/10
  • Honored
    När jag var liten var det kanske som populärast att leka cowboy och indian. Men när jag väl växte upp blev andra saker populära och världen... 10/10
  • SuperAdde97
    Ett vestern-spel som aldrig lär dö- med en stor värld att rida runt i och en hel mängd uppdrag att utföra- uppdrag som kan handla om allt från... 10/10
  • putterman
    Red Dead Redemption, en klockren westernhistoria eller bara GTA på en häst? Jag har efter 16 spelade timmar svaret till er Jag har spelat spelet... 7/10
  • ovesmedberg
    Amerika, 1911. Den vilda västern dör ut. När federala agenter hotar hans familj, måste den före detta fredlöse John Marston plocka upp sina... 9/10
  • etk200
    Red dead redemption: När federala agenter föråder hans familj, blir den tidigare fredlösa John Marston tvingad att ta på sig ansvaret till att... 9/10

Relaterade texter

Red Dead Redemption (2023)Score

Red Dead Redemption (2023)

RECENSION. Skrivet av Marie Liljegren

Här kan du läsa vår originalrecension från 2010. Det är rätt sjukt hur snabbt tiden går, men det är hela 13 år sedan vi fick Red Dead Redemption i näven och lyckligt...

Red Dead Redemption: Undead NightmareScore

Red Dead Redemption: Undead Nightmare

RECENSION. Skrivet av Jonas Mäki

Japp, vilda västern har just blivit ännu lite vildare och köttiga zombies har tagit över. Glöm elaka outlaws och skjutglada mexikaner i John Marstons hårdaste äventyr hittills...



Loading next content