Red Ninja: End of Honour

Här är ett tips till alla blivande ondskefulla storskurkar. Vad du än gör, lämna aldrig någon att dö, oavsett hur hjälplösa eller chanslösa de verkar. Chansen är överhängande att de kommer tillbaka, starkare och argare än någonsin. Vi såg det i Robocop, där polisen Murphy blev sönderslagen å det grövsta, men återskapades som robot och följdaktligen spöade upp sina plågoandar. Vi såg det i Punisher, där en skitarg Frank Castle hämnades sin dödade familj genom att personligen utrota varenda brottsling han kunde komma över. Och nu ser vi samma mönster upprepas igen. Kurenai blir som ung flicka överfallen av ondskefulla ninja som är ute efter hennes pappas ritningar över ett fruktansvärt vapen. Oförmögen att göra något motstånd blir hon hängd i ett träd.

Men hon är inte död, och till slut blir hon räddad av en annan ninjaklan. Hon växer upp och blir förstås en ninja själv, en kunoichi. För att fullborda ironin använder hon sig av det snöre hon hängdes med som ett mångsidigt vapen, Tetsugen. Men Kurenai är också, inte helt oväntat, både ögonbedövande vacker och extremt kurvig, och utnyttjar förstås dessa attribut för att locka och lura sina motståndare. Samma attribut används också på spelets omslag för att locka och lura ovetande spelköpare... för Red Ninja är tyvärr inte alls bra.

Förutom en tilltalande huvudperson och ett intressant vapen är Red Ninja nämligen ett komplett hafsverk. Till att börja med är spelet inte alls snyggt. Enkla omgivningar och väldigt enformiga fiender gör att jag snart börjar somna till framför TV:n. Förutom Kurenai själv ser det mesta gräsligt ut och jag får vibbar av det första Tenchu-spelet... till Playstation One! Med den enkla grafiken hade man kunnat vänta sig en silkeslen framerate, men icke. Spelet hackar på i en jämn och låg takt vilket förstås bidrar till att det känns hackigt och svårstyrt.

I teorin fungerar kontrollen rätt bra. Även om Kurenai kan slåss i närstrid är det hennes Tetsugen som avgör striderna. Du kan skicka iväg snöret mot valfri fiende med sikte mot huvud, bröstkorg eller fötter. Sedan kan du antingen släpa runt motståndaren, själv springa runt och fälla andra fiender med det sträckta snöret eller försöka hänga upp fienden över en välplacerad takbjälke. Eller också kan du helt enkelt slita av diverse kroppsdelar med det rakbladsvassa snöret. Red Ninja är inte ett barntillåtet spel på något sätt.

En annan praktisk funktion är att använda Tetsugen med en krok och svinga sig från bjälke till bjälke över bråddjup eller uppretade motståndare. Men det här begränsas av att bara ett fåtal punkter faktiskt går att svinga sig från. Om spelet hade haft en avancerad fysik som faktiskt låtit dig linda repet runt vad som helst hade det varit grunden till ett riktigt bra spel.

Men tyvärr faller både ninjaklättrandet och fiendeslaktandet på en liten men viktig detalj. Kameran är nämligen komplett värdelös. Den verkar aktivt vilja förstöra din överblick så mycket som möjligt, ofta genom att zooma in alldeles för nära Kurenai, och gärna in under hennes kort-korta kimono. Därför är det ofta enklare att bara rusa rakt genom banorna, ignorera alla fiender tills du kommer till dörren som leder till nästa del (spelet är för övrigt brutalt linjärt) och spöa upp vakten där.

Jag tror att utvecklarna ägnade alldeles för mycket tid åt att rita läcker artwork av Kurenai och att spela Ninja Gaiden eller Tenchu, och alldeles för lite tid åt att faktiskt jobba på sitt egna spel. Resultatet blev därefter - ett billigt och smått gubbsjukt ninjaspel som lånar friskt från andra spel utan att åstadkomma någon kul blandning.