Att förstapersonskjutargenren kan kännas lite trött och invand på gammal rutin är ändå ganska uppenbart. Självklart kommer det då och då ett spel eller två som gör helt nya saker, eller förändrar hur vi ser på genren. Att Nintendos kommande konsol, Wii dock gör det mesta annorlunda är ju ganska uppenbart det också, och när Red Steel blandar förstapersonskjutare med japansk svärdskonst blir det något som ser långt mer intressant ut än mycket annat som är på gång. Red Steel handlar precis som namnet antyder, att man låter det dödliga stålet sköta snacket och låta de som befinner sig på den mottagande änden får helt enkelt gilla läget.
Det Wii-exklusiva actionspelet sätter spelaren i en hyfsat obekväm sits redan från början. Flickvännens far visade sig vara maffiaboss i Japan, och vips blev han mördad och flickvännen kidnappad. Vilken vanlig kille som helst skulle antagligen insett att det inte var menat att vara ändå, och gå vidare med sitt liv. Vår hjälte i Red Steel vässar dock sin Katana och laddar Glocken full med kulor och tar sig till Japan för att få tillbaka sin käresta. Konceptet känner vi igen, och såväl pistoler som svärd är tämligen invanda vapen i actionsammanhang, men med hjälp av Wii-kontrollen blir Red Steel en mycket frisk fläkt i actionutbudet. Självklart ges spelaren full kontroll över hur svärdet och skjutvapnen används och där sätter endast fantasin gränser. Vrider man på handleden eller armen ser man sedan på skärmen hur pistolen eller klingan vinklas på exakt samma sätt,
Omgivningarna utlovar stor interaktion om man ser till fysik och vad som går att förstöra. Glas, lampor, dekor, tavlor, TV-skärmar - ja de mesta går faktiskt att skjuta till småbitar, och när vi provspelade tyckte vi att explosioner och partikeleffekter med nuvarande generations mått mätt höll riktigt hög standard. Däremot är skadorna på omgivningarna helt förutbestämda, så varje skada ser precis likadan ut. Själva Tokyo är annars klassiskt dekorerat med en mix av det gamla och det nya, med många, stora neonskyltar som belarmar husfasaderna, varierat med gammaldags inredning man kan förvänta sig, pappersdörrar och ett överflöd av drakprydnader.
Precis som i Halo agerar fienden ofta med en gängledare i närheten. Om spelaren avväpnar denne eller dödar honom kommer de andra fienderna att till viss del förlora moral och mod, och därmed bli ett lättare mål för fienden. Dessutom utlovar Ubisoft fiender som verkligen samarbetar för att placera spelaren i en kista. De kommer att ta skydd, lägga täckande eldgivning och använda sig av flankering. Det är även möjligt att för ett kort tag frysa spelet och välja en sekvens med punkter på fienden man ska beskjuta. När man sedan låter spelet starta upp igen kommer man automatiskt att avfyra skott där man har valt sin markering. Detta betyder att man dels kan avväpna sin fiende genom att skjuta vapnen ur händerna på dem, eller helt enkelt döda dem på fläcken. En hel grupp med fiender kan dessutom neutraliseras på ett snabbt och enkelt sätt.
Svärden fungerar helt annorlunda och man kan parera, hugga, göra motattacker samt kasta sig undan fiendens attacker. Det är upp till spelaren att kombinera en spelstil som man känner sig bekväm med utifrån de rörelser som finns att tillgå. Det går faktiskt att få ett bra flyt i svärdsstriderna, men vi tyckte inte det kändes helt tillfredsställande och närstriderna lämnade en del i övrigt att önska. Ett problem var att fienden agerar så korkat och mest står och absorberar stryk. Men för de som tröttnat på att sitta och klyva eller skjuta ihjäl likartade fiender i tråkiga miljöer kommer Red Steel säkert ändå som lite av en befrielse. I ärlighetens namn, vem har inte stått i en arkadhall eller där hemma framför ett ljuspistolspel, hållt pistolen vinklad som en stenhård gangsta och hävt ur sig svordomar som om de vore barnsamsor på ett knattedagis.
Grafiskt sett handlar Red Steel inte om realism. De flesta karaktärerna och omgivningarna präglas av en starkare färgsättning vilket ger spelet en lite serieaktig känsla som passar ändamålet ganska bra. Dessvärre är moståndet ganska korkat och tycks sträva efter att ställa sig mitt i siktet. Det blir stundtals väl mycket Duck Hunt-känsla över det när mina fiender inte strävar efter att göra sitt bästa utan bara vimsar runt framför kameran.
Får Ubisoft till motståndarnas artificiella intelligens och om de slipar lite mer på själva fäktningen, kan Red Steel mycket väl bli en riktig höjdare. De har nästa ett halvår på sig att förbättra och vi hoppas innerligt att Red Steel blir så bra som det det faktiskt skulle kunna bli.