Earnest Evans Collection

Earnest Evans Collection, alltså. "Earnest vem då?" var min första tanke, när jag fick se titeln. Jag hade så klart hoppats på att få kickstarta min Gamereactor-karriär med några "hidden gems", några riktigt fina 16-bitspärlor som de flesta aldrig hört talas om. Men tyvärr... Earnest Evans infriade inte de förväntningarna.

Vad vi har här är en löst sammansatt trilogi beståendes av Earnest Evans (finns i både Mega Drive- och Mega CD-version), El Viento (Mega Drive) och Annet Returns (Mega-CD). De förstnämnda är actionplattformare medan den sista delen är ett beat 'em up. Spelen delar universum, karaktärer och en riktigt uppfriskande yvig och skönt uppkäftig stil som känns igen från många Sega-spel under samma era. Tyvärr delar de också på en halvbakad speldesign med mer yta än substans, samt en närmast förlamande känsla av "vi-har-sett-detta-förut-fast-bättre".

Första spelet, Earnest Evans, cementerar direkt hela trilogins grundläggande problematik. På stillbilder ser det ambitiöst och filmiskt ut; omslaget säljer in det som ett cinematiskt actionäventyr med en Indiana Jones-kopia till huvudperson som färdas igenom exotiska miljöer, letar legendariska skatter och överlever dödliga fällor. Det finns också en släng av Castlevania här, med piskan och det oförlåtande plattformshoppandet. Så vad kan gå fel, liksom?! Jo, så fort man faktiskt sitter där med handkontrollen i näven så fallerar allt illa kvickt...

Vår Indy-klon Earnest rör sig nämligen som en marionettdocka, vars trådar fastnat i varandra. Det handlar egentligen inte om att kontrollen är dålig, jag skulle snarare mer beskriva den som bisarr. Varje steg, hopp och piskrapp känns onaturligt och forcerat. Detta beror på att Earnest är uppbyggd av flera separata sprites (delar) som rör sig oavhängigt varandra. Tanken var sannolikt att simulera ett mer realistiskt rörelseschema, men verkligheten blir istället att jag flänger runt som ett påtänt fyllo i ofrivilliga spasmer där Earnest ibland slänger sig på golvet, kravlar runt, går på knäna eller gör helt omöjliga framåtvolter som utan undantag slutar i en spikfälla.

Banorna och monstren ger också ett lite spretigt, ogenomtänkt intryck. Trots att storyn tar mig till underjordiska grottsystem, bergstoppar och öknar så hade spelet lika gärna kunnat utspela sig på planeten Mars. Många av fienderna balanserar mellan märkliga (levande Moai-statyer snodda ur Gradius) till saker som helt enkelt inte går att förklara (Michael Jackson-vampyr-trollkarlen som inte tvekar att visa upp sina dance moves). Självklart pendlar också svårighetsgraden mellan lekande lätt och absurt uppskruvad. Värst av allt är att det saknas en odödlighetsperiod efter man blivit träffad, vilket gör att även den nesligaste lilla fiende snabbt kan sluka en hel livsmätare vid upprepade träffar.
Slutresultatet blir ett frustrerande, svårkontrollerat och oförlåtande plattformsspel utan några förmildrande kvalitéer.

I det andra spelet - El Viento - är tempot högre och här får vi äntligen en kontroll som fungerar. Kisar man skulle man nästan kunna missta det för en kusin till ett tidigt Ninja Gaiden, men förutom ytan upphör likheterna fort. I El Viento spelar vi som anime-tjejen Anett, en tuff brud i 1920-talets Amerika som fajtas mot en galen sektledare och gangstern Al Capone som tillsammans försöker återuppväcka en gammal Cthulhu-gud i syfte att förstöra världen. Ja... med en sådan batshit story vill man ju så klart inte annat än älska El Viento! Och faktum är att det är det klart bästa spelet i samlingen, men att skryta om det är som att skryta om att vara den minst klirrade rutan i ett sönderslaget glashus.

El Viento lider nämligen av samma grundproblem som sin föregångare; det prioriterar stil över substans. Det är en intensiv actionplattformare som kräver snabba reaktioner, men som samtidigt inte levererar en välgenomtänkt nivå- eller fiendedesign där jag som spelare har svar på alla utmaningar som kastas på mig. Svårighetsgraden är ojämn med vissa extremt svåra bossar (stridsvagnen på första banan...), vilket antagligen är medvetet för att dryga ut den korta speltiden.

El Viento är spelbart och kan till och med imponera i korta stunder, men helhetskänslan är ändå att den cinematiska inramningen är mer av ett Rocky-montage av löst sammansatta actionscener snarare än att det finns någon faktisk mening eller tanke bakom det.

Det sista spelet, Annet Returns, känns som tillfället då utvecklarna gav upp och slutade försöka. I detta beat 'em up är Anett tillbaka i det kanske mest monotona och glädjefattiga slagsmålsspelet jag nånsin stött på. Våg efter våg av oinspirerade fiender sköljer över mig i denna Streets of Rage- och Golden Axe-klon. Men allt som ändå kändes lite unikt eller energiskt i föregångarna reduceras här snabbt till slentrian, med en dramatisk kurva lika livfull som andningsmonitorn hos en nyligen insomnad. Jag kämpar på, promenerar åt höger på den scrollande tv-skärmen i ett zombie-liknande tillstånd där jag blir mer och mer apatisk för varje knapptryckning. Och det är nånstans här, när jag nästan hamnat i koma, som jag inser att Anett Returns sätter fingret på varför den här trilogin med spel är så bortglömd - anledningen till att den förpassats till spelhistoriens bakgård. Spelen är helt enkelt för intetsägande, det finns ingenting här som inte gjorts bättre både av spel som kom innan och efter.

Saknar Earnest Evans Collection helt existensvärde, med andra ord? Jag vet inte, kanske? Men att dessa spel nu återlanseras till moderna format väcker ändå en berättigad fråga; varför? Finns det en poäng i att bevara och återutge även de spel som inte ens var bra när de släpptes från början?

Som ett kulturhistoriskt tidsdokument över en svunnen tid är Earnest Evans Collection ändå inte helt utan värde. I en tid då retro ofta är synonymt med noggrant kurerad nostalgi i form av klassikerna så finns det onekligen ändå något befriande punkigt och uppkäftigt i att även ge plats åt skitspelen. Den här trilogin representerar ett fascinerande snedsteg inom spelhistorien, ett snedsteg där mer fokus lades på art design och mellansekvenser än på faktiskt gameplay. Det symboliserar en gren som inte bar frukt, men vars misstag andra kunde lära av. Det är intressanta titlar som vittnar om en tid då japanska spelutvecklare experimenterade vilt, ibland utan att förstå varken mediets eller sina egna begränsningar.

Sett ur det perspektivet finns det absolut ett egenvärde i Earnest Evans Collection. För den spelhistoriskt intresserade kan samlingen ses som ett digitalt mausoleum över oförverkligade ambitioner, halvbakade idéer och spelmekanik som redan vid ursprungssläppen kändes förlegade och gamla. Det är som en tidskapsel från det tidiga 90-talet - en tid då det antogs räcka med coola anime-brudar och påkostade mellansekvenser för att sälja ett spel.

I slutändan är Earnest Evans Collection inte den throwback till gamla tiders storspel som jag hade hoppats på. Snarare är det en påminnelse om att för varje gammalt retrospel vi älskar och ser tillbaka på med nostalgiskimrande glasögon så fanns det också massor med halvtaskiga wannabes. Spelen som försökte, men som inte nådde hela vägen fram. Och kanske är det just där, för att påminna oss om att allt inte var bättre förr, som Earnest Evans verkliga förtjänst återfinns.