Egentligen hade jag tänkt inleda med ett långt och långsökt resonemang om det faktum att många titlar till DS bildar just förkortningen DS. Resident Evil: Deadly Silence är ett exempel (Resident Evil DS), Advance Wars: Dual Strike och Castlevania: Dawn of Sorrow är andra. I slutändan var det tänkt att resonemanget skulle mynna ut i storslagna konspirationsteorier om dolda budskap och världsherravälde a´la Dan Brown, men jag lyckades inte knyta ihop det hela på ett vettigt sätt så jag får väl helt enkelt steka det uppslaget.
Nåja, med eller utan undertitel är Deadly Silence inget mindre än en direkt konvertering av det decenniegamla Playstation-originalet, komplett med förrenderade bakgrunder, c-filmsdialog och seriens karaktäristiskt bakvända styrsätt. Stor herrgård, mystiska experiment, en uppsjö ogudaktiga monster och konstant ammunitionsbrist, precis som det ska vara. Några förbättringar har kontrollen genomgått; det går att ladda om sitt vapen utan att gå in i menyn, kniven finns alltid tillgänglig på L-knappen och det går att göra en180-gradersvändning genom att hålla ned på styrkrysset och trycka på B-knappen. Visst avlastar förändringarna spelaren från det värsta menyhoppandet, men faktum kvarstår att Chris och Jill fortfarande känns ungefär lika intuitiva att manövrera som pansarvagnar. Återgången från den skönkontrollerande fjärde delen i serien blir närmast smärtsam.
För den som köper kontrollmetoden finns i alla fall möjlighet att avnjuta äventyret antingen i Classic eller i Rebirth mode. Classic är precis vad det låter som, en polygonperfekt version av originalet, medan Rebirth har begåvats med inslag som utnyttjar såväl tryckskärm som mikrofon. Tryckskärmen används till en del pussel, liksom till de sporadiskt uppdykande actionsekvenserna i förstapersonsperspektiv där det gäller att sticka ner framrusande zombies med kniven. I flerspelarläget - som för övrigt kräver flera kopior av spelet för att fungera - går det att ge konstgjord andning åt stupade kamrater genom att blåsa i mikrofonen.
De tryckkänsliga pusslen är i och för sig trevliga och zombieknivandet fungerar, men det går inte att komma ifrån att inslagen känns påklistrade. Kanhända kommer de mer till sin rätt längre in i spelet, men så långt som jag spelat står de ut som udda moment istället för att vara naturligt integrerade delar av spelupplägget. Den övre skärmen används som karta, inte speciellt kreativt men ack så smidigt.
Tekniskt imponerar Deadly Silence då Capcom lyckats klämma in originalets alla intro-, mellan-, och slutsekvenser, alla förrenderade bakgrunder samt all urusel dialog på en enda liten DS-kassett. Visst har komprimeringen gjort filmerna lite grynigare och bakgrundernas färgschema en aning urtvättat, men det är knappt att det syns på den mindre skärmen. Det bästa har jag dock sparat till sist. Kommer ni ihåg de sega "öppna dörren"- eller "gå upp för trappan"- sekvenserna? De är helt borta! Alltså, de finns fortfarande kvar, men tack vare kassettformatet är de inte längre nödvändiga för att dölja laddningstider och går därmed att hoppa förbi med ett knapptryck. För en rabiat anti-laddningssekvensaktivist som jag själv är den nyvunna friheten svår att förmedla i ord. Att kunna knata runt i herrgården utan att ständigt behöva stirra rakt in långsamt öppnande trädörrar är en otroligt skön upplevelse och ett av skälen till varför kassettformatet fortfarande regerar.
Så visst, Deadly Silence ser ut att bli en stabil konvertering av ett redan klassisk spel, frågan är bara vem det är ämnat för? De gamla fansen har redan spelat originalet på Playstation, Director´s Cut på Saturn och re-maken på Gamecube, vill de verkligen ha ännu en återutgivning utan vare sig tekniska förbättringar eller egentliga spelmässiga nyheter? De nya fansen, som upptäckt serien i och med fyran tilltalas kanhända inte av den gammalmodiga grafiken och den stela styrningen. Även om konverteringsarbetet imponerar går det inte att komma ifrån känslan av att Capcom lockats mer av snabba pengar än av spelskaparglädje. Speciellt i jämförelse med spel som Grand Theft Auto: Liberty City Stories vars återanvändande av redan utgivet material har skett på betydligt mer inspirerat sätt. Med tanke på att det går att få tag i Gamecube-versionen för en spottstyver är det frågan om bärbarheten verkligen är värd både sämre grafik och högre pris. Det skulle vara för att slippa laddningssekvenserna då.