Resistance: Retribution

Någonstans mellan de båda Resistance-spelen till Playstation 3 fick James Grayson nog av chimera han själv tvingats döda sin bror efter de brutala experiment de utfört på honom. Han deserterade från armén och startade sin egen motståndsrörelse, men kastades i finkan för att han flytt armén. Men nu har Grayson fått en ny chans i den europeiska motståndsrörelsen Maquis, och det är upp till dig att hjälpa honom göra något bra av den.

När man gör ett bärbart äventyr av två påkostade och tekniskt avancerade spel som Resistance-spelen leder det ofelbart till kompromisser. PSP saknar dubbla analoga spakar, grafiken blir kraftigt förenklad och alla coola effekter måste tonas ned. Det gör att det är en väldigt spartansk syn som möter mig när jag startar upp Resistance: Retribution som inte alls påminner om mina tidigare möten med chimera och det är smärtsamt uppenbart att Resistance: Retribution framför allt kommer att behöva luta sitt på sitt namn för att nå någon popularitet.

Därmed inte sagt att Resistance: Retribution är ett dåligt spel dock. Utvecklarna Bend har gjort bästa tänkbara av äventyret och förvandlat det till ett tredjepersons actionspel med mängder av nya finesser som åtminstone till viss del maskerar de tillkortakommanden som finns till PSP. Eftersom man går med de fyra huvudknapparna finns det inte så mycket extra knappar kvar att ta av. Det har man löst genom att Grayson exempelvis själv kryper automatiskt mot väggar för att ta skydd som i Gears of War genom att man bara går nära dem och siktet låses automatiskt fast på dina fiender.

Att ta skydd är överhuvudtaget helt essentiellt om man vill hålla Grayson vid liv. Hela Resistance: Retribution kretsar kring att ta skydd och skjuta mot chimera. Av och till får man värre doningar att gå loss med och då får man även skjuta lite prick. Men Resistance: Retribution påminner spelmässigt på alla sätt och vis mer om exempelvis Gears of War än sina båda stationär föregångare. Men sämre föregångare än så kan man naturligtvis ha och det känns mest som en bra grej för det bärbara formatet.

Kompenseringen av två analogspakar är alltså riktigt bra och gör att man snabbt vänjer sig att lite bulkigt styra Grayson med de fyra huvudknapparna. Och all action är det sannerligen inget fel på. Chimera bara väller emot dig och tycks finnas precis överallt. Bara att sätta igång att decimera dem med välplacerade skott mitt emellan alla sex ögonen. Striderna tar plats över hela den europeiska kontinenten och det ges goda möjligheter att studera kända städers ruiner. Att smyga fram i ett sönderslaget Rotterdam med pulveriserade kåkar över slitna kullerstensgator är stundtals riktigt imponerande såväl grafiskt som spelmässigt.

Sony vore dock inte Sony om de inte lade ned lite krut på att nyttja de tekniskt avancerade men lite udda lösningar man ofta tar fram till sina TV-spel. Resistance: Retribution är inget undantag och genom att koppla ihop sin PSP med Playstation 3 kan man få tillgång till ett alternativt äventyr där Grayson, liksom Nathan Hale, är chimera-smittad och därigenom får tillgång till nya egenskaper som möjligheten att regenerera eller rent av andas under vatten. Dessutom ges en bättre arsenal av krutpåkar.

Som bara för att gör allt ännu lite bättre kan de med den senaste modellen av PSP dessutom använda Dual Shock 3 för att spela Resistance: Retribution på det här sättet. Något som faktiskt visar hur mycket den andra analogspaken saknas på enheten då allt blir dubbelt så enkelt och smidigt. Nu är det väl få som har möjligheten att testa detta ordentligt, men för er som har det rekommenderas det varmt.

Resistance: Retribution har en bitvis riktigt engagerande story som lyfter av det faktum att huvudpersonen Grayson är den största skitstövel som någonsin gått i ett par digitala kängor. Han är den där killen som alltid väljer det otrevligaste alternativet i rollspel som Mass Effect eller Fallout 3 och framstår som ett praktarsel. I Resistance: Retribution får jag aldrig välja något utan är helt dömd att tycka som Grayson som förolämpar, är otrevlig, sårar och nonchalerar.

Därmed blir han också intressant och inte den vanliga hjältestereotypen och gör att det blir en rå stämning i spelet som skulle kunna ha blivit något riktigt stort, om det nu inte vore för röstskådespelarna. De är en samling riktiga såskoppar som inte kan leverera en enda replik trovärdigt, och vad värre är, imiterar dialekter de absolut inte har kläm på. Det gör att vi får en massa människor som leker britter och en massa an dra som leker kontinentala européer som jag hela tiden stör mig på. Synd på en så fin story i övrigt.

Multiplayer är något Sony Bend gärna talar om och som är tänkt att skänka lite livslängd till titeln sedan äventyret än avklarat. Upp till åtta personer kan delta och den sedavnliga uppsättningen spelsätt av flaggfånganden och dödsmatcher finns tillgängliga. Även här används alla assistansfunktioner, men alla har dem ju, så det går inte att gnälla på att det är orättvist, även om det är nästa intill omöjligt att vinna över någon som har mer liv när man ligger i skydd och utbyter kulor med varandra. Hyfsat kul, men det är äventyret som är den verkliga maten i Resistance: Retribution.

Men trots det goda jobb Bend gjort med Resistance: Retribution kan jag ändå inte hjälpa att känna att Graysons bravader nästan går på räls. All assistans man fått för att minska friktion och frustration som en följd av att PSP inte är en Playstation 3, har gjort att det blir utmaningsfattigt. Striderna blir därför inte så mångfacetterade som jag hade önskat. Riktigt fläskiga actionspel av den här typen gör sig trots allt bäst högupplöst på redaktionens drygt 100" stora duk, men med tanke på formatet och de begränsningar som finns är det här bland det bästa som finns att tillgå till PSP i genren. Och med tanke på att det inte direkt haglar nya spel till formatet är det absolut värt att kolla in.