Return to Castle Wolfenstein

Under 1992 var det många som föll pladask för ett spel vid namn Wolfenstein 3D. Som det första betydande spelet av sitt slag var det nu möjligt för spelaren framför skärmen att placeras mitt i dråpliga händelser i 3D. Grafiken var mätt med nutidens 32-bit färger och 3D-accelererade grafikkort ? grov och primitiv, men på den tiden väckte det stor uppståndelse.

Handlingen var enkel och överskådlig: Du spelade som en amerikansk kommandosoldat som var inspärrad på Castle Wolfenstein. Uppgiften löd därefter i all sin enkelhet: Skjut dig ut ur slottet - och gör kål på så många "krauts" som möjligt på vägen. Gray Matter Studios och id Software har nu, nästan 10 år efter utgivelsen av föregångaren, kastat sig över uppgiften att försöka ge ut en uppföljare. Så det var både med en nostalgisk tår i ögat och en viss ängslan som skivan med Return to Castle Wolfenstein snurrade igång i datorn. Har man lyckats hålla en förnuftig balans mellan tradition och nutida spelbarhet? Upplägget till det nya spelet är att två amerikanska kommandosoldater försvunnit under ett uppdrag. De skulle ta redo på mer om vad som egentligen föregick kring Castle Wolfenstein. Var det bara rykten, det om att nazisterna hoppades vända krigslycka med hjälp av ockulta besvärjelser och genetiska experiment?

SS ledaren Himmler hade faktiskt också ockulta företeelser igång. Hela den mytologiska grunden för den nazistiska ideologin bär prägel av det. Det fanns faktiskt också i verkligheten ett slott där SS ledningen utförde besvärjelser för den innersta kretsen i toppen. Så spelet har trots sin något fantasifulla historia en viss grund i faktiska händelser. Introvideon vänder tydligt tillbaka på nordisk/germansk mytologi, med scenskiften till samtid alltså under kriget. De allierades militära ledare håller möte, där man diskuterar hur de två soldaterna ska befrias. Ska man hämta ut dem eller ge dem extra tid till att ta reda på mer? Det är med andra ord en innehållsrik cocktail med intryck från Arkiv X, den klassiska krigsfilmen Örnnästet och inte minst Indiana Jones.

Vår hjälte - som fortfarande heter B.J. Blazkowicz - hålls i början av spelet fängslad i källaren under slottet. Endast beväpnad med en dolk väntar något som mest av allt känns som en omöjlig uppgift. Snabb lyckas han dock oskadliggöra en vakt, och får därmed tag på en Luger, varpå han ger sig ut i källargångarna... RTCW är baserat på Quake III motorn. Det innebär att du med ett förnuftigt grafikkort får njutbara spindelnät, krakelerad mursten, gulnade propaganda affischer och tidningar och inte minst ett snöväder och en dis över landskapet vid foten av Castle Wolfenstein, som närmast får dig att rysa av kyla...

Den ursprungliga spelbarheten går faktiskt igen, om än det tillkommit fler rörelsemöjligheter och vapentyper. Det är en hög grad av interaktion med objekt i miljöerna. Det vill säga att du kan slå in dörrar, förstöra radiosändare, hiva ner naziflaggor och knyckla ihop propaganda affischer. Det är inte bara en gimmick, för precis som i föregångaren gäller det att hitta hemliga rum och dolda ammunitionsplatser bakom väggar. Runt omkring finns dessutom tallrikar med matrester, allt från potatis till kalkonlår. Dessutom hänger det hälsopaket av varierande styrka, bl.a. i soldaternas sovsalar. Det är faktiskt en viktig del av humorn i spelet att många element från originalspelets gameplay hållts intakta. Själva inställningen av svårighetsgrad är också densamma. Du ska således välja Dont Hurt Me, Bring Em On eller I'm a Death Incarnate? i början av spelet, och svårighetsgraderna lever i hög grad upp till det konkreta ordet.

Om man vill droppa lite malört i bägaren får det gälla uppvisningen av huvudpersonens egna vapen. När nu motståndarna uppför sig så intelligent, inte minst i vapenval, känns det lite stelt att huvudpersonens egna vapen bara visas i fast position från skärmbildens underkant. Dessutom kunde man önskat sig att man som spelare inte hölls i handen så mycket, när det gäller den lilla hand som markerar att saker finns i närheten som kan plockas upp, aktiveras eller sparkas in. Det eliminerar lite av detektiv elementet.

I det första spelet gällde det bara att skjuta som en tok. I Return to Castle Wolfenstein däremot, är det sällan den bästa lösningen att storma fram med större vapen- än hjärnkraft. Den artificiella intelligensen i spelet ser i alla fall till att ljud, röster och självklart också skott kan väcka uppmärksamhet hos soldaterna i närheten. Så dolken är inte så dum ändå den ser i alla fall till att man har möjligheten att oskadliggöra sina motståndare ljudlöst. Men det är under alla omständigheter ett nöje att se hur motståndarna inte bara störtar huvudlöst fram emot dig, utan istället tar skydd och kallar på sina kamrater, för att förbättra en mer effektiv framstöt mot dig.

Senare får man självklart också känna på kraftigare medel som kulsprutor, eldkastare och granater. Det är trots allt elittrupper och olika varianter av zombies och genetiska supersoldater som du kämpar emot! Något som helt klart förlänger spelets livstid är möjligheten för allehanda flerspelaralternativ, antingen via LAN eller online. Det bästa med RTCWs flerspelarbanor är att de är uppbyggda kring mål, uppgifter för både de allierade och tyskarna ? lite av samma effekt som gjort Counter-Strike så omåttligt populärt. Det handlar om lagarbete, och det håller liv i spelet till oändlighet, om nu singeldelen redan genomförts.

Det ska dessvärre också något av en dator till för att uppleva Return to Castle Wolfenstein på rätt sätt. Viktigast av allt är dock att ditt grafikkort är av nyare datum, då du kan uppleva hela härligheten med alla detaljer påslagna. Dessutom är det viktigt att drivrutinerna till kortet har stöd för OpenGL standarden, vilket kommer medföra att några får problem med att hitta stabila och certifierade drivrutiner till Windows XP.

Det är möjligt att jag har lätt för att bli sentimental. I alla fall måste jag medge att spelet påminner läskigt mycket om hur min nattsömn förvreds då originalet Wolfenstein 3D gjorde sitt intåg på PCn. I dag är detta spel självklart föråldrat med sin grova VGA-grafik i 320x200 pixels. Med Return to Castle Wolfenstein understryks det dock hur genialt och stilskapande originalet var, och hur fräscht och välupplagt man lyckats förnya och utveckla den gamla storyn. Om din käresta ändå bara spenderar kvällarna framför meningslösa dokusåpor är det väl inte så mycket att fundera över. Med Return to Castle Wolfenstein kan du ännu en gång få uppleva den inre pojkdrömmen som den amerikanske kommandosoldaten B.J. Blazkowicz.