Riffed: Everyday Shooter

Om det är något som både Xbox Live Arcade och Playstation Network kryllar av så är det dubbelanalogskjutare. Efter det att Geometry Wars: Retro Evolved återupplivade den gamla speltypen som en gång i tiden gjorde succé i arkadhallarna i form av Robotron och Smash TV har det drällt in olika varianter på temat på båda tjänsterna, där man styr fritt med den ena spaken och automatiskt skjuter åt olika håll med den högra. Många är medelmåttiga men några är också riktigt bra. Everyday Shooter (i Europa onödigt omdöpt till Riffed: Everyday Shooter) är ett sådant spel.

Det är också ett av de bra spelen, vilket är imponerande på många sätt. Everyday Shooter är verkligen ett enmansprojekt, och både grafik, musik och programmering är gjort av Jonathan Mak. Efter att ha imponerat i tidiga visningar blev spelet upplockat av Sony för Playstation Network (även om det senare också har släppts via Steam).

I ett privat brev inne i själva spelet (bara en sån sak - senaste jag såg något sånt var väl, typ, Gravity Force 2 till Amiga) berättar Mak om utvecklingen. Spelet är en hyllning till andra skjutaspel, framför allt de producerade av den udda indieutvecklaren Kenta Cho (Noiz2sa, Tumiki Fighters) samt blandningen av musik och spel som Tetsuya Mizuguchi skapar.

I grunden är alltså Everyday Shooter ett skjutaspel, men det som gör spelet unikt är att de åtta banorna är helt annorlunda och har helt olika förutsättningar. Du kan fortfarande bara styra runt och skjuta åt åtta håll, men hur du faktiskt besegrar fiender och drar in poäng är olika varje gång. Det finns inga tips, inga tutorials, du måste helt enkelt lista ut hur i hela friden du ska göra. Ibland är det relativt enkelt: på första banan, till exempel, lämnar alla fiender en explosion efter sig som kan spränga andra fiender och på så sätt skapa kedjereaktioner om du träffar dem i rätt ögonblick. Men det blir snabbt svårare att lista ut, och framför allt genomföra. Du rör dig långsammare medan du skjuter, så ibland måste man fly undan en bit för att få utrymme att skjuta ner alla horder av fiender som väller in på skärmen.

Varje bana är uppbyggd kring en låt, och här kommer Riffed-delen in i spelet. Banorna rullar på tills låten är slut (eller tills du har blivit sprängd i atomer), inte en sekund längre. Varje låt är helt gitarrbaserad och alltså gjord av Jonathan Mak själv. Alla övriga ljud består också av gitarrljud, olika riff när du spränger fiender eller plockar upp poängen som lämnas kvar. Att jämföra sig med Mizuguchi är lite pretentiöst för Everyday Shooter har inte alls samma intima koppling mellan handlingar och ljud som Rez eller Lumines, och oftast blir det mest en kakafoni av gitarrsamplingar mitt i alltihop. Jag ska inte säga att det inte går att skapa musik genom sitt spelande (för det finns alltid någon som motbevisar mig) men det är definitivt inte lika naturligt som hos Mizuguchi.

Spelet har alltså en väldigt speciell estetik som inte liknar något annat, utom möjligen Kenta Chos spel då. Du styr inte ens ett skepp eller någon karaktär utan bara en liten vit prick. Bakgrunderna består av rena polygoner som allt som oftast rör sig i psykedeliska mönster, och fienderna (då de går att identifiera) är minst lika bisarra. Men det är snyggt genomfört och väldigt polerat, samtidigt som det alltså är medvetet och tydligt lågbudget. Den enda egentliga missen är att ljudet väldigt ofta spricker när flera tiotals fiender exploderar samtidigt och får högtalarna att spraka, en programmeringsmiss som borde ha rättats till även i ett sånt här småskaligt projekt. Ibland känns det också svårt att navigera när skärmen är fylld av explosioner och allmänt flum och fienderna, poängen, skotten och skeppet egentligen ser likadana ut.

Även om det inte är riktigt lika bra som de spel det hyllar så är Everyday Shooter väldigt unikt och förstås brutalt utmanande. Jag tror aldrig att någon har gjort en enkel dubbelanalogskjutare och det ska förstås vara svårt, men samtidigt är det nog många som aldrig kommer att få se de sista banorna. Super Stardust HD är bättre som helhet. Inte lika unikt, men ännu mer lättspelat och tillgängligt. Fast gillar man det ena lär man också gilla det andra och de är så pass olika (och billiga) att man bör skaffa båda.