Rise of the Argonauts

Jason, kung av Iolcus hade det rätt förspänt. Han hade raggat upp ett schysst fruntimmer av ädel börd, han var en aktat och älskad kung och han passade helt otroligt bra i bara fötter och höftskynke, som de så ofta gjorde i hittepå-mytologins Grekland. Allt var frid och fröjd, fåglarna kvittrade, blommorna blommade och lyckan låg i luften. Ända tills en skock legosoldater och lönnmördare tog sig in i Jasons slott och mördade hans fru.

Envis som en åsna vill Jason inte förpassa sin älskade hustru till underjorden, utan istället ska han fnatta runt i Grekland, visa upp sig i moderiktig plåt och djurhud och finna det gyllene skinnet för att frugan ska få sitt liv åter. Ett beslut som inte helt och hållet möts med positiva tongångar. Men Jason ger sig iväg på en kraftigt remixad version av den gamla berättelsen och vi får chansen att uppleva ett stycke klassisk antik mytologisk saga.

Det är Jason och det gyllene skinnet det handlar om, ni har kanske sett 60-talsfilmen Jason and the Argonauts där mästeranimatören Ray Harryhausen förbluffade publiken med sitt utomordentliga stop and go-animeringsarbete över mytologins olika kreatur. Det handlar om en urtida saga om hjältedåd och kampen mot det omöjliga, Liquid Entertainment har siktat på att leverera en matig spelsaga baserat på den klassiska historian.

Som spelare tar vi rollen i en fagre Jason, kungen som mist sin drottning och som nu ska bege sig ut i världen för att finna ett sätt att föra henne tillbaka till livet. Grundstommen är bra, mytologins fantastiska värld öppnar alltid upp för massor av fria tolkningar och hisnande äventyr. När spelet börjar får man jaga rätt på de inkräktare som intagit Jasons slott och handskas med dessa. Med sin hustru Alceme död måste han föra henne tillbaka till livet.

Det börjar såklart med en viss mängd våldsverkan och man får lära sig grunderna i det enkla stridssystemet. Sedan följer ett par timmars riktig, riktigt, riktigt tråkigt spelande. Man släpps lös i Jasons stora slott och ska göra, något, typ. Man får ingen anvisning om vart man ska, vem man ska träffa. Man får knata runt och prata med alla man kan, man tilldelas småuppdrag och under den tid jag tillbringar i slottet hinner jag tröttna helt. Nästan alla dörrar är låsta och man får irra runt en stund innan det finns något vettigt att göra.

När man väl kommer ut ur slottet känns det som att Jason, kung över hela förbannade stället har blivit degraderad till simpel springpojk. Familjer ska underrättas, nyheter ska berättas, rapporter ska lämnas och åsikter ska höras. Vad fan liksom, jag är kung, vad har jag för uppgift i att berätta för någons föräldrar att personen i fråga har blivit skadad men mår bra? Man får nöta fotsula runt om i slottet och byn som tillhör att man snudd på storknar. Ett par korta avbrott sker då man får ta till våld men i övrigt får man springa runt som någon annan typ av slav åt folk.

Självklart innebär varje levererad nyhet att man slutför ett uppdrag, något som man har nytta av i spelets gång, men inte är det kul. Efter ett par timmar får Jason och hans matige kompis Herkules, ni vet kille med de tolv uppgifterna, kliva ombord på ett skepp och resan kan ta sin början. Sedan fortsätter det lite på samma sätt, man ska prata med folk och fä, lösa andras problem och så vidare. Under vissa perioder förekommer det en hel del strider, men ofta känner jag att Liquid Entertainment helt enkelt har lagt in massor av sidosysslor för att fylla spelet med mer substans. De lyckas fylla spelet med en massa tråkigt trams på köpet.

Under resans gång kommer Jason att möta ett flertal kända figurer ur den grekiska mytologin. Lycomedes, Medea, Atalanta, Ares, Hermes, Achilles, Pan, Daedalus och många andra. Vissa är fiender, många är vänner, många måste övertygas och vissa är endast ute efter att svika och bedra Jason, samtidigt finns det ett hot som är större än allt annat. Handlingen är godkänd och det ges gott om tillfälle att föra konversationer med olika karaktärer i spelvärlden.

Under en konversations gång får man ibland olika val att göra, i vilken väg man vill att konversationen ska ta. Man gör detta genom att välja en väg av fyra gudar. De gudar man har till sitt förfogande är Ares, Hermes, Apollo och Athena. Varje gud representerar en specifik väg man väljer under spelets gång och varje gång man använder en specifik guds konversationsval, bygger man upp poäng hos den guden. När man har samlat på sig tillräckligt, kan man byta dessa poäng med nya färdigheter och förmågor.

Till exempel kan man bli duktig på att undvika stryk genom att ducka och blocka mer effektivare, eller så kan man bli snabbare och mer effektiv med ett specifikt vapen, eller kanske även få helt nya krafter som möjligheten att gå in i ett bärsärk-läge där allt som står i vägen åker på perversa mängder gammalt greksmisk. Våldssvin som är jag valde jag att gå Ares, krigsgudens väg. Mina konversationer var ofta barska, bittra och hårda när jag valde Ares alternativ, bland färdigheterna blev jag otroligt skicklig på att klappa ihjäl saker och ting med en klubba och sköldar förvandlade jag till kaffeved med en enda smäll.

Stridssystemet är föredömligt enkelt. Man kan slåss med spjut, svärd eller klubba, Jason bär alltid med sig en sköld och han kan knuffa fienden bakåt med den, eller rulla runt på marken för att undvika skada. Om man spelar Rise of the Argonauts på PC är det klart en fördel om man använder sig av en handkontroll, då tangentbord och mus-styrningen inte är klockren till ändamålet.

Grafiskt är Rise of the Argonauts väldigt blandat. Ofta är det platt och tråkigt medan det mellan varven är riktigt snyggt. Många karaktärer ser ut som ett krus smuts, medan andra är riktigt, riktigt välgjorda. Miljöerna lider av samma problem, där det oftast känns som att inspirationen till att återskapa en magisk och levande värld baserad på den enorma mängd mytologi som finns tillhanda, inte har infunnit sig. Effekarbetet är sparsmakat och blekt, även om det inte är dåligt. Röstskådespeleriet är dock mer eller mindre oinspirerat och platt, ungefär som resten av ljudet.

Självklart är det mycket som inte passar in i grundhistorien, saker och ting har tagits bort, lagts till och förvrängts. Detta spelar mer eller mindre ingen som helst roll och faktum är att i grunden är Rise of the Argonauts ett spel med en mycket bra bas för själva handlingen, problemet ligger istället i själva utförandet. Det är sällan ett renodlat actionspel, det är absolut inte ett rollspel och ofta känns det mer som en springpojkesimulator. Det känns lite ibland som att God of War vill vara Baldur´s Gate och det blir istället något mitt i mellan som inte alls fungerar.

Rise of the Argonauts är inte ett dåligt spel, det har kvaliteter och styrkor, men det faller på att det ofta är så hopplöst, förbannat supertråkigt. Det är en missad chans att göra något bra av en bra grundidé. Om det hade varit lite bättre tempo och lite mer variation i Rise of the Argonauts hade det blivit ett par pinnar till. Nu är det ett godkänt spel som hade kunnat bli mycket bättre, smaken är dock annorlunda och jag kan tänka mig att detta äventyr kommer att finna en hel del fans som kan se förbi de problem som finns.