Svenska
Gamereactor
recensioner
Road 96: Mile 0

Road 96: Mile 0

Olof har återvänt till det splittrade landet Petria i en prequel till det hyllade Road 96. Läs allt i vår recension...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

"Det hyllade Road 96" valde jag att skriva i ingressen, vilket det inte råder någon som helst tvekan om om man vänder sig till övrig spelpress åsikter kring DigixArts satiriska äventyrsspel från häromåret. Ett snitt runt 80 på Metacritic talar ett åtminstone hyfsat tydligt språk, men när jag fick chans att recensera Road 96 i och med dess släpp på Playstation 5 så var jag inte lika positiv. Det blev en simpel femma från mitt håll. Mycket på grund av att utvecklarna trots intressanta och finstämt skrivna karaktärer aldrig ens närmade sig den växelvis allvarliga och humoristiska satir som de så uppenbart eftersträvade. Någonstans bakom alla brister och krystat svartvita, politiska kommentarer såg också jag ett kompetent världsbygge, vars invånares öden tvinnades samman och löstes upp i jakten på friheten på andra sidan nationsgränsen - men detaljerna bar inte upp helheten. Inte på långa vägar.

Road 96: Mile 0
Nyhetsreportern Sonya levererar tramskomik.

Road 96: Mile 0 utspelar sig ett par år före Road 96, efter sprängningarna som delade landet Petria en gång för alla, men innan tonåringarna på allvar börjat ge sig ut på vägarna, på flykt från regimen. Omfånget är mindre här; till skillnad från den handfull tonåringar man kontrollerade i det förra spelet har huvudkaraktärerna decimerats till enbart två stycken. Zoe, som man möter i i originalspelet, och den tidigare okände Kaito. Skådeplatserna i sin tur är, med få undantag, reducerade till den Dubai-lika staden White Sands. Dels betongkomplexet med närliggande torg; Zoes hemvist i ett inhägnat bostadsområde med pool och figurklippta häckar och gröna gräsmattor; en scen för politiska framträdanden och byggarbetsplatsen där Zoe och Kaito drar sig undan för att umgås, lyssna på musik och spela arkadspel.

I tio korta kapitel med minimal interaktivitet utöver dialogval, som vart och ett dock avslutas med en skatesekvens á la mobil-spelet Templerun, får jag styra ömsom Kaito, ömsom Zoe. De är ett så omaka par man bara kan vara. Kaito är uppvuxen i det trasiga betongkomplexets källarvåningar medan Zoe är dotter till presidentkandidatens säkerhetsansvarige. När Kaito inför förestående val börjar övertala Zoe om att president Tyrak inte är så "god" som han verkar, är det upp till mig att via nämnda dialogval ta ställning till om Kaito bara är ännu en ung och naiv revolutionär, eller om det faktiskt ligger något i det han säger. Och är det i så fall rätt val för Zoe att följa honom i hans kamp?

Detta är en annons:
Road 96: Mile 0
Vackra men ack, ack så trista skate-sekvenser.

Men varför ska jag egentligen ta ställning till en president som inte bara till namnet anspelar på tyranni - i motsats till den uppenbart demokratiske presidentkandidaten Flores, anspelandes på flower - utan som jag också vet, sedan förra spelet, är en fullblodspsykopat? Lika lite som jag uppskattade föregångarens svartvita, politiska ställningstaganden, lika lite uppskattar jag dem här. Frågan handlar aldrig om att ta reda på vad som egentligen är rätt och fel, snarare om jag vill vara ond eller god. En fråga i samma "komplexa" kaliber: Har inte dessa typer av spel kommit längre?

Moraliska och relationsmässiga gråzoner är tyvärr lika främmande för Road 96: Mile 0 som intressant spelmekanik. Originalspelet bröts som bekant av med ett dussin småkul minispel för att stycka upp det stelbenta äventyrandet genom skogar och bensinstationer, och Mile 0 fortsätter att köra på samma grepp. Dock ligger tyngden på det skateboard-/inlinesåkande som ramar in respektive kapitels upplösning. I audiovisuellt rent ut sagt skithäftiga sekvenser med nykomponerad musik hoppar jag över brinnande träd, duckar under överdimensionerade kroppsdelar och väjer till höger och vänster för laviner medan scenerier och karaktärer från kapitlet spelas ut i kulisserna. Dessa estetiska toppar till trots så finns det IOS-spel med lägre budget än min skatteåterbäring som bjuder på bättre spelkänsla. Att jag efter avslutad bana tillfrågas om jag vill försöka bättra på min high score känns därför som ett hån mot både mig och spelet.

Road 96: Mile 0
Colton, presidentens son. Han tar inte skit från någon.
Detta är en annons:

Vad som återstår är DigixArts största tillgång: karaktärerna, och då pratar jag inte om Zoes och Kaitos genomskinliga svårmod och pajasdilemman - utom om birollerna. Det spelar ingen roll att de är papperstunna "typer" mer än trovärdiga representationer av kött och blod. Tyraks bortklemade, skvatt galna son Colton får mig att skratta gång på gång med sitt hjärndöda ansiktsuttryck, och återkommande personer som nyhetsreportern Sonya utgör alltid kära återseenden. Hennes livvakts misslyckade ansatser till att inleda ett förhållande med henne tillhör en av spelets höjdpunkter, kanske just för att det lika gärna hade kunnat existera ensamt, i ett vakuum av välskrivet och absurt trams utan de pretentioner och trista spelmekaniker som DigixArt envisats med att prägla både Road 96 och Mile 0 med.

Gillade du Road 96 - vilket du helt klart måste ha spelat för att få ut något som helst av det här mindre, runt fyra timmar långa äventyret - är det absolut stor chans att du gillar Mile 0 också. Som ett litet appendix funkar det på så sätt utmärkt, i att det bjuder på mer av samma. Samtidigt återfinns här precis samma pannkaksplatta tematik och minimala interaktivitet, där enbart sporadiska karaktärsinteraktioner och medryckande musik gör det värt att fortsätta resan. Inalles - precis så bra eller dåligt som föregångaren. Börja alltså där först.

05 Gamereactor Sverige
5 / 10
+
Världsbygget, karaktärsinteraktionerna, humorn, musiken.
-
Finesslös satir, bleka huvudkaraktärer, fullständigt ointressant berättelse, pinsamt stela minispel.
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

3
Road 96: Mile 0Score

Road 96: Mile 0

RECENSION. Skrivet av Olof Westerberg

Olof har återvänt till det splittrade landet Petria i en prequel till det hyllade Road 96. Läs allt i vår recension...



Loading next content